Prinsen Karl XV:s resa till Kvikkjokk
on 09/09/2020

Solen går ner över Vállenulppe, eller Prinskullen som den fick heta efter Karl XV:s besök 1858 när han ännu var prins. Också prinsen åkte båt efter Kvikkjokksälven. Foto: Tor L. Tuorda.
Prinsföljet på resan längs Lilla Lule älv. Bild: Fritz von Dardel.

Egentligen är jag inte intresserad av kungligheter men jag vill ändå beskriva en del av den resa kung Karl XV gjorde 1858, när han var prins. Mitt intresse av detta äventyr beror mest på de roliga teckningar som prinsens medföljande konstnär Fritz von Dardel gjorde. När prinsen anlände till Jokkmokk fick han bo hos pastor Westerlund. Allt återgivet också av von Dardel, men i hans resedagbok Minnen, Del 1. 1833-1861.

Vi fortsatte vår båtfärd uppför älfven till Jockmock, en liten by, där prästen här har sitt boställe.

Jåhkåmåhkke, Jokkmokk 1868, tio år efter prinsens besök: Foto Lotten von Düben.

I detta togo vi nu in och hvilade öfver en dag. Bostället är af tarfligaste slag, men pastor Westerlund och hans talrika familj gjorde sitt bästa för att undfägna prinsen och hans följeslagare. Sedan 30 års tid bosatt i Jockmock, har Westerlund förvärfvat sig sina vidt kringspridda sockenbors vördnad och kärlek; med en lön af 1,500 kr. har han lyckats uppfostra 17 barn, hvilka alla äro vid god hälsa; en son är redan präst, två äro skollärare och tre gymnasister i Luleå, dit ena systern följer dem för att sköta hushållet åt dem under terminerna. Flickorna äro vackra blondiner, de städa rummen och passa upp oss vid bordet. Under vintermarknaden är prästgården öfverfull af gäster, mest lappar; de giftaslystna passa då på att låta viga sig; under året födda barn döpas; de gamla taga reda på sina födelseår, som de regelbundet sedan glömma, så att den arma prästen vanligen tillbringar halfva sin dag med att bläddra i kyrkböckerna för att kunna tillfredsställa deras nyfikenhet. Somliga medföra presenter: en renskinka, en renhud etc. Efter marknadens slut behöfver prästfamiljen 14 dagar för att hinna befria prästgården från all förpestad luft och orenlighet.

Så anlände prinsen till Kvikkjokk med sitt följe.

Huhttán, Kvikkjokk, 1868. Foto: Lotten von Düben.

Under hela Kvickjocksfärden uppenbarade sig sålunda den ena härliga taflan efter den andra. Omsider närmade vi oss kyrkan, belägen i dalgången på krönet af en grön kulle. Kronprinsens ankomst var väntad, och så snart hans båt blef synlig, ringde klockorna i kyrkstapeln. Folkmassan, mest lappar, stod tyst på stranden. Prosten Laestadius förrättade nu gudstjänsten men höll bönerna på lapska.

Pastor Johan Laestadius (1815-1895). Foto: Lotten von Düben 1868.

Då jag efteråt satt och målade af kyrkan med omgifning, kom en ung lapska och frågade mig, om jag ville framföra ett bref till hennes syster, som tjänade hos klockaren i Kalix; hon hade nämligen fått reda på, att vi ämnade oss dit. Detta lofvade jag, men som hon själf ej var skrifkunnig, ref jag ut ett blad ur mitt album och skref efter hennes diktamen en berättelse om hvad som händt familjen under de tre år systrarna ej träffats. Brefvet slutade med anhållan om svar och med följande postskriptum: »Glöm ej att säga mig, hvad brefbäraren nämnt om mig!»

Cirka tre mil nedströms Kvikkjokk, i Njavveforsen, var prinsens nedfärd en smula dramatisk, enligt den medföljande konstnären och resedagboksförfattaren Fritz von Dardel.


Återfärden till Jockmock var rätt äfventyrlig. Hittills hade vi rott uppför forsen, nu bar det af utför densamma; detta senare färdsätt är snabbare men äfven obehagligare. Det kändes ständigt, som om båten skulle kantra. Karlen, som med sin åra styrde den, spände så skarpt sin blick, i det han spanande såg framför sig, och hans framåtlutade gestalt fick ett på samma gång så energiskt och så ängsligt uttryck, under det båten hoppade och dansade mellan de uppskjutande klippspetsarna, att passagerarnes sinnesstämning ej kunde undgå att ofrivilligt taga intryck häraf. Prinsen, som annars är så oförskräckt, nöp mig krampaktigt i armen och var förvånad öfver mitt lugn. Vid midnatt ankommo vi till Björkholm, ett nybygge, där vi sträckte ut oss på golfvet för att söka hvila. Natten var lika ljus, som om det varit dag, och någon sömn var ej att tänka på för myggen, med hvilkenen ständig strid ägde rum.

Prinsen tecknar vid Björkholmsforsen, med berget Guojkkavárásj i bakgrunden.

Prinsens och min bädd hade redts sida vid sida med nattsäckar till hufvudkuddar; det hände ej sällan under denna kamp, att sängkamraten fick mottaga det slag, som var ämnadt till själfförsvar mot den envisa myggflocken. De gröna slöjor, vi lindat om våra hufvud, hjälpte oss föga mot betten; de hindrade oss däremot att andas fritt. Vår värd penslade dagen därpå mitt ansikte med tjärolja, hvars råa lukt dock verkade lika afskräckande på mig som på myggorna. Under färden hade sedan hvarje ryttare en björkgren i handen att vifta omkring sig med. Vid återkomsten till Jockmock funno vi vår civilminister frisk men äfven trött på prästgårdens kök; han hade ej rört de vinbuteljer, vi lämnat kvar för hans behof, detta af brist på korkskruf.

Så långt von Dardels skildring. Hans G Westerlund, barnbarn till prästen i Jokkmokk, har sammanställt följande skildring om prinsens färd som går att läsa i Svenska Fjällklubbens årsbok 1943 (skärmdumpar).

På återresan nedströms Lilla Lule älv. Som jag har hört av gamlingar längs älvdalen fick Gåddesuoloj sitt prinsnamn eftersom prinsen förrättat sitt tarv på holmen.

Minnen av prinsens besök finns på Lantmäteriets karta.

Det är roligt att läsa att Spieltek finns omnämnd, min morfars farfar Nils Erik Jakobsson. Funderar om prinsen fick avslossa hagelsprutan på något? Följde Spieltek med prinsen upp på Vállenulppe? Undrar också om kvikkjokksborna direkt efter prinsbesöket kallade fjället Prinskullen, eller om detta namnbruk värkte fram under en tid? Idag kallar alla den östligaste utlöparen av Vállevárre för Prinskullen.

Kan också konstatera att von Dardel angav Laestadius som den präst som förrättade gudtjänsten i Kvikkjokk medan Westerlund berättade till sin son – senare sin nedtecknande sonson – att det var Westerlund själv som gjorde det. En petitess i sammanhanget kanske, men det visar hur källmaterial kan spreta.


Jag kan inte hitta något annat forum där en skildring som den här kan publiceras annat än på min egen blogg. Det finns knappt något mediaintresse för denna del av landet, så därför är jag tacksam om du vill stödja fortsatta publiceringar med en summa på Swish 0702300955

Tack på förhand 🙂

Tor L. Tuorda, Huhttán den 9 september 2020.













Leave a Comment:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


2 Replies to “Prinsen Karl XV:s resa till Kvikkjokk”



Tor L. Tuorda

Sök! Separera sökorden med komma och mellanslag