Läser på DN-journalisten och författaren Lisa Röstlunds Twitter om att pitebon, fd. barnläkaren och skogskämpen Björn Mildh har gått bort. Stor sorg… Men Björns ande och anda lever kvar.
Hela naturvårdssverige sörjer denne otroligt vänlige, kunnige, tålmodige och drivne man. Gammelskogen med alla sina hundratals arter har mist en av sina främsta försvarare. En man som lyckades skapa tillit och samarbeten mellan honom själv i Naturskyddsföreningen och samebyarna i framför allt Norrbottens län. Ett värv som tog honom flera år att uppnå.
– 500 års kolonial historia är inte så lätt att överse med, som Björn brukade säga.
Sista livstecknet jag fick från Björn var i ett mejl från den 5 oktober där han vidarebefodrade ett svar från ärkebiskopens assistent:
Tack Margareta för ditt svar och för att det även gått till samebyarna. För dem är frågan angelägen och blir det allt mer ju mer naturskogarna med vinterbete för renarna minskar.
Utan vinterbete går det inte att bedriva renskötsel.
Utan renskötsel har vi inte kvar någon urbefolkning.
Bästa hälsningar
/Björn Mildh
P.S. Är fyllda 82 år nu så det är dags för nästa generation att ta över kontakten med Kyrkan. Bara så du vet när nya namn dyker upp.
Ända sedan början av året började hans ork tryta, vilket han uttryckte till några vänner i ett mejl från den 27 september:
Hej vänner,
Som jag redan berättat har min muskelkraft sedan årsskiftet gradvis minskat mer och mer. Nu ser jag att det även påverkar min förmåga att skriva. Min åldern – 82 år – och sviktande hälsa med den börjar tyvärr ta ut sin rätt.
Med andra ord, tidpunkten för er nästa generation att ta över är snart här.
Men vi har redan kommit en bra bit på väg, det känns tryggt och bra att veta.
Ser fram emot att fortsatt hålla nära kontakt med er. Kan nog fortfarande bidra med en del.
Vi höres. Bästa hälsningar Björn / Biernna
Biernna betyder björn på samiska.
Jag lärde känna Björn när han kom och hälsade på mig i Kvikkjokk för nära 30 år sedan. Han hade vandrat i gammelskogarna norr om byn och beskrev gammelskogen och de grova tallarna. Han var speciellt intresserad av riktigt gamla träd, men också av samiska barktäkter och ristningar och symboler på träden. På sin sjungande finlandssvenska nämnde han euforisk speciellt ristningar som han sett på en tall vid Duvvá-sjöarna norr om Sádijávrre.
Vi höll kontakten, men det var mest han som ringde mig (är dålig på telefonerande…). Björn hade vare sig fb- eller instakonto, utan det var mejl och telefon som gällde. Vid ett tillfälle träffade jag honom på Gotland, där jag med min familj besökte Magnus Martinsson och Maria Breineder med sina två barn. Björn hade kontaktat Magnus om att han ville få hjälp att sätta ut ett antal holkar för blåkråka som han hade tillverkat, med ovala bohål specifika för blåkråkans skuldermått. Han ville hjälpa kråkan att återvända till sina tidigare häckningsplatser.
Efter detta möte gjorde han en holk också till mig, för salskraken. Jag knöt upp den i västreänden på sjön Mierddekjávrre i Kvikkjokks delta och salskraken kom verkligen att häcka i Björns holk.
Vi är många som sörjer Björn Mildh. Frågan är om någon kan fylla hans plats i kampen mot bland andra Sveaskog och kyrkan. Allra minst under de kommmande fyra åren…
Visningar: 539
Det är förkrossande sorgligt.
Zara.
Ja det är hemskt…