Arkeologi på Tjäruborgarens land. Vad är Tjäruborgarens land? undrar du kanske. Jo, det var det så kallade lappskatteland som ägdes av Per Nilsson Penta (1688- ) vilket hade en oval form med cirka fyrtio kilometers längd och 25 kilometers bredd. I skattelandet rymdes de samiska nybyggarbyarna Björkholmen, Nautijaur och Randijaur.
Men vad då ägdes? I gammal samisk kontext kunde en människa inte äga natur. Endast förvalta och bruka den. Hela naturen med alla dess beståndsdelar var besjälad, helig, och ingenting man alls kunde äga. Den tallen är min, den myren äger du och den där sjön är min var ett svenskt påfund som tvingades på samerna.
För ägas skulle det. Efter att Sverige upptäckt Sábme började den svenska ekonomismen, detaljstyrningen och nya gränsdragningar kom till och de så kallade lappskattelanden prissattes och skatt skulle betalas för skattelandens brukande. Skatten bestod av viltskinn fram till 1605 och sedan bland annat torrgädda, som var den tidens valuta.
Arkeologi på Tjäruborgarens land, som visar på hur landet begagnades. Vart det fanns fångstgropar, boplatser, gravar, kokgropar, notvarp, offerplatser med mera. Detta är ingenting som den svenska kolonialmakten undersökta via sitt Riksantikvarieämbete. Skattelandet är till största del aldrig undersökt arkeologiskt. Medan södra delen av Sverige har inventerats både två och tre gånger har ingen fornminnsinventering skett på Tjäruborgarens land. Inte heller på de andra skattelanden i Sábme.
Visst finns det någon röd R-markerad plopp på Raä:s nättjänst Fornsök, men det är mest längs färdleder och till fjälls där det är lättare att se fornlämningar eller vid vattenkraftsmagasin och andra exploateringar. Markanta undantag finns, men då gäller det undersökningar inför vattenkraftsutbyggnader, som ju dränkt hela landskap. För Tjäruborgarens land är det nu gruvan i Gállok som gäller, vars dagbrott planeras mitt i skatteandet mellan byarna Björkholmen och Randijaur.
Arkeologi på Tjäruborgarens land är någonting som jag har ägnat mig ganska flitigt åt ända sedan 2012. Kulmen av mina fynd var de två timmerkåtorna vid Gállokjávrre/Gállakjávrre. Arkeologen Gunilla Larsson gjorde en ideell undersökning av timmerkåtorna samma år, men gjorde också egna inventeringar och fynd i området.
2024 gjorde Gunilla en undersökning i det planerade sandmagasinet och klarningsdammen på uppdrag av en privat aktör. Hon hittade ett flertal samiska härdar, framförallt vid myrar och på myrholmar, strategiskt belägna boplatser för den tidigare intensiva renskötseln, men också för vildrensjakt. Jag följde med henne i skogen under ett par dagar.
Under de senaste fyra åren har jag själv, tillsammans med min son Nils, hittat ett tjugotal samiska härdar utanför Beowulf Minings primära koncessionsområde. Jag tyckte dock att det var viktigt att inrymma hela Tjäruborgarens land och se det som en enhet för att visa hur de samiska familjerna som varit verksamma på skattelandet försörjde sig. Det var framför allt Gunilla Pålsdotter som hade ansvar för renskötseln på Tjäruborgarens land. Jag ringde till hennes namne och berättade om fynden och den ambition jag hade att undersöka andra platser på landet annat än de som gruvan riskerar att förstöra. Gunilla Larsson nappade på idén och kom till mig i Randijaur under dagarna 11-13 augusti för att undersöka och registrera de arkeologiska fynd som jag dittills hade gjort.
Först for vi till Jägarhyddan och den boplats arkeologer 1965 upphittade innan utbyggnaden av Parki kraftverk, med kvartsavslag, pilspetsar, skrapor, skörbrända stenar och ett antal härdar. Jag visade henne en förmodad härd, som hon undersökte med sond. Ja, det var troligen en härd, men till viss del skadad. Vi kollade också upp ett par andra härdliknande fynd, men det var stenläggningar inte gjorda av människohand. Detsamma gällde det fundament för en offerplats som jag i min fantasi målat upp. Visst fanns det stenar, men Gunilla kunde inte styrka ens en ökl, övrig kulturhistorisk lämning (som blir en blå plopp på Fornsök). Vi for vidare till en härd som sonen Nils hittat vid stranden till en vik i Ráddnávrre. Nu blev Gunilla dock lyrisk.
-Hälsa Nils att han får med beröm godkänt! bad hon mig hälsa honom.
Tydlig, rätt så stor, eroderad, på en torr perfekt dränerad grusbacke. Gammal, där sondprovet visade att kolet och näringsämnena i härden sjunkit ner i marken och färgat sanden rödaktig. En tall växte mitt i den plats där forntidens samer eldat i tältkåtan. Ett växtsätt som enligt Gunilla är ett rätt så vanligt fenomen. I härden finns bra skydd och näring för att få en planta att gro och ingen konkurrens heller med andra växter.
Under dag två var vi ute från morgon till kväll. Jag visade Gunilla fyra lämningar alldeles nära Randijaur. En av dem stor, med måtten 1,65 x 100, upphöjd, med flata stenar, som jag själv trodde kunde vara en grav, analyserade dock Gunilla till en gammal härd. De äldsta härdarna kan se ut på detta sätt. Sondprovet visade vit och röd sand. Det går inte att säga hur gamla såna här härdar är utan att ta ett kol14-prov. Härdar från stenåldern har dock analyserats i Sábme.
Vi fortsatte till Gasska Stajnásjávrre och jag visade henne tre härdar. Ett par av dem visade vit sand i jordsonden och kommer att bli en vackert röda R-ploppar på Fornsök. Så visade jag Gunilla de fem stensatta högar efter varann som jag antog kunde vara gravar. Hon blev en aning fundersam. Samiska gravar är ovanliga fynd. Hon tyckte dock att den största högen borde undersökas genom att gräva ett schakt rakt igenom den. Jag hoppas att hon kan finna finansiering för ett sådant projekt, som lär ta en vecka i anspråk för ett par-tre arkeologer.
När jag frågade Gunilla varför tydliga gravar är så ovanliga svarade hon att de kanske bara grävde ner de döda vid en markant sten utan att signalera graven på andra sätt. Min egen gissning är att de kan ha använt juovva som gravfält. Återkommer om det…
Vi gick efter bäcken till Alep Stájnasjávrre och den södra vackra torra stranden. Tre härdar, men två av dem hade tydligt med svart kol och sot i sonden och ansågs därmed vara sentida. Inga fornlämningar, däremot ökl. Vi letade avslag på sandstranden, men såg inga vita kvartsflisor. Så upp i skogen och där hittade Gunilla ännu en härd och en gammal gränsmarkering i en torrtall som bläckats på tre sidor. En långsmal myr överfors och när jag kom upp på andra sidan, nära skogsvägen, kom en man på fyrhjuling körande. Det var Lars Isaksson från Björkholmen. Vi pratade länge om fornlämningar och gamla tider. Han bjöd hem oss och ville visa spännande föremål som han hade i sin ägo. Men det fick vänta till nästa dag.
Dag tre började med att Gunilla blev intervjuad om vårt samarbete och sina undersökningar av Ida Åstot från SVT Sápmi. Efter intervjuandet styrdes bilen till Lars Isaksson. Först visade han en turp som hans släkt hade använt, wow! En turp var ett hjälpmedel som tillverkades för att effektivt kunna skrämma fisk mot en not, ett nät, ryssja eller fast fiskfälla. Sedan tidiga barnaår har jag hört talas om sådana här fiskeredskap, men jag har aldrig sett eller hållit i en turp. Den bästa beskrivning av turpen fick jag av Östen Nägga, vilket jag beskrivit i min bloggposten Tuorpons sameby är namngivet av ett fiskeredskap.
Turpen, från lulesamiskans duorbun, var häftig att beskåda. En fork, ett skaft, av tall (tror jag) som hade gått av längst ut och tappat kanske en meter i längd. Men själva klumpen längst ner var gjord av björkvril som verkligen skulle hålla, där forken gick igenom i ett fyrkantigt hål och fastkilad med fyra kilar längst ner. Det var riktigt häftigt att se!
Lars Isaksson visade också en flagga till en lie uppbyggd av ett renhorn, hyvlar och rubankar som hans båtbyggande farfar tillverkat och så den enorma och vackert tecknade och målade byakartan för Björkholmen och så visade han en träbåt, speciellt intressant för Gunilla som doktorerat om samiskt båtbyggeri.
Så ringer Lars till mig. Han tänkte bege sig till den tjärdal hans far Ola visade honom för 45 år sedan. Och han hittade igen tjärdalen och väntade på oss vid anläggningen. Den var stor. Mycket större än den i Gállok. Troligen brukad under lång tid, när tjäran var hårdvaluta. Det enda som fanns att tillgå för att impregnera skepps- och båtvirke, skidor och andra träföremål. Träskidor smörjs förvisso ännu in med upphettad tjära. Det är det allra bästa att använda. Ännu en tjärdal passande nog på Tjäruborgarens land. Per Nilsson Penta Tjäruborgares, en man som bland annat handlade med tjära.
Vi avslutade dagen med att göra en lov till den brutala nipa mot regleringsmagasinet Skálkká där enligt uppgift skelettdelar kom i dagen i den av Vattenfall eroderade stranden. Det var dock för högt vatten för att kunna upptäcka mer arkeologi, men i maj nästa år lär jag bege mig dit igen.
Det är min morbror Mauritz, men också hans son Bengt, som först gett mig intresse och kunskap för arkeologi. Jag har också fått en personlig guidning på den 6000 år gamla boplatsen i Vuollerim av arkeologen Magnus Sjögren. På senare år också hängt med Gunilla Larsson. Jag har lärt mig mycket. Tränat upp blicken för anomalier i naturen. Människoskapade stensättningar. Ovala eller fyrkantiga kråkrisansamlingar, som kan gömma härdar, lämpliga platser för att överhuvudtaget finna fornfynd.
Min ambition är att ”befolka” det samiska kulturlandskapet. Hjälpa till att ge det en historia. Ge röda och blå ploppar på Fornsöks till största del vita utbredningskarta. Det är också en politisk handling. Synliggöra den osynliggjorda. Ge liv i en kultur som nonchaleras. Jag tycker även att den totala snedvridningen i arkeologi och arkeologiska undersökningar mellan syd och nord är bedrövligt dålig.
Mitt arbete sker helt ideellt. Alla dagar jag ägnat åt att söka fornlämningar har skett på min lediga tid. Därför är jag tacksam om du vill hjälpa till att stödja mina insatser till att finna fler arkeologiska fynd i denna del av Sábme. Varma tack på förhand 💚
Swish 0702300955
#arkeologi #arkeolog #forntid #fornfynd #sábme #sápmi #sábmie #saepmie #gállok #kallak #randijaur #björkholmen #samer #fornminne #
Visningar: 73
