I augusti 2012 vandrar jag, Åsa och Astrid till berget Ruovddevárre tolv kilometer norr om Huhttán/Kvikkjokk. Vi plockar lite hjortron och går runt bland gamla tallar och granar. Så så kommer vi till den vältimrade Gruvstugan uppförd kring förra sekelskiftet. Vi tittar på den rostiga kaminen, porslinet och en intakt fönsterruta ovanför dörren. Sedan fortsätter vi uppför den för hästtransporter uppfyllda och doserade vägen som gör en krok under Hermelins klippa (se tidigare inlägg). Vi far upp på berget och ser det första försvarsarbetet. En av hundratals uppstaplade malmhögar som gjordes för att försvara mutningen. Högar som visar på att aktuell prospektör är aktiv och duktig. Idag är det provborrningar som gäller…
Jag ber Astrid klättra upp på en av högarna. Tar några bilder, och filmar. Så ber jag henne lyfta upp en av malmstyckena. Hon tar i för allt vad hon är värd och får upp den. Tar en bild till. Får dåligt samvete för att jag härjade så med henne. Men allt för bilden… Får dock inget dåligt samvete för att jag bidrar till att göra åverkan på ”fornminnet”.
Jag tycker det är helgalet att gamla gruvor, provbrott och försvarsarbeten getts status av fornlämningar, skyddade av bland andra Kulturmiljölagen. Det bli inflation av skyddsklassen. Besudlar det. Och skyddet gäller också de första gruvorna i denna urgamla gruvkommun, på Silbbatjåhkkå i Badjelánnda och Álggávárre i Sarek. Gruvor som fortfarande läcker tungmetaller till Lule och Pite älvar. Och Sverige lyfter inte ett finger för att stoppa giftläckagen.
På Ruovddevárre finns också metallskrot av skilda slag. Som den rostiga grej Lars-Guttorm Blind och jag vandrade förbi på 00-talet.
Är också skrotet skyddat som forminne? Får grejen på bilden alls röras? Kanske någon typ av forskning utförs nu om hur rost utvecklas i denna typ av miljö?
Hela berget Ruovddevárre ligger inne i världsarvet Laponia, men det hindrade inte Beowulf Mining från Storbritannien att få undersökningstillstånd för provborrningar här i mars 2006. Borraggregat och traktorer kan alltså larva fram i fornminnet. Ägda av företag vars enda mål är att bidra till att gruvor startas. Man får spränga upp gigantiska dagbrott i fornminnet men inte rubba ett malmstycke.
Det läcker gifter också från de över 200 försvarsarbeten som finns på Ruovddevárre. Att bryta sulfidmalm och lägga upp malmen i fria luften och utsättas för syre och regn är en effektiv metod till att få giftiga tungmetaller att frigöras. För att minimera läckagen kan alla malmhögar täckas med ett tjockt lager jord. Att göra en sådan åtgärd i ett fornminne – desutom ett världsarv, naturreservat och Natura 2000-område – torde ingen regering vilja bidra till. Hellre får gifterna fortsätta strömma.
Fornminnet måste finnas kvar intakt för att visa på svensk dådkraft. Och vandel!
Stöd gärna mina oberoende skriverier genom en swish till 0702300955.
Varma tack 🙂 /Tor
Views: 202
Jag läser just nu ”Blad ur samernas historia” av Kajsa Larsen från 1994. Där står om härjningarna i först Nasafjäll och sedan Ruovddevárre och Huhtán. Både samer och renar decimerades kraftigt. Ledaren på plats vid bägge verksamheterna, Tiock, fick slutligen sin dom, ”avsattes från sitt ämbete och sattes i häkte”. Herrarna i Stockholm klarade sig från straff (min kommentar).
Tack Tor för så informativa och kloka texter!