Han kommer upp då och då i huvudet kamraten Yngve Ryd. Saknar honom oerhört, som så många andra som inte längre finns som synliga. När man själv börjar bli till åren droppar de av allt eftersom. Det är en jävla sorg.
Partners kommer och går men vännerna består. De finns där hela tiden över förhållanden och släktfejder, för släkten väljer man inte men det gör man med vännerna. Eller de kommer bara, man finner varann tvärhastig, klickar, och ofta varar vänskapen livet ut. Den trygga okonstlade. Tillitsfulla, avslappnade, roliga.
Jag har bara ett fåtal vänner som jag kan ringa till när som helst eller spontant stövla in hos. Yngve var en sådan. Med dråplig intelligens och humor. Fan vad jag saknar honom.
Maj 2000. Yngve jobbade med sin snöbok, om hundratals lulesamiska benämningar för snö och is, och vi kom överens om att fara till Darrevuobme tillsammans där han kunde samla snöbilder och jag skulle plåta natur. Han kom upp till mig i Huhttán med sin gråa Ski-doo. Självklart utrustad med kälke med skidor och stavar. När vi skulle lasta av skotern upptäckte vi dock att ett bakaxellager i boggien hade gått sönder. Vi packade om och Yngve fick åka i kälken bakom min maskin. Den funkade fint. Vi tog oss dit vi skulle utan problem. Stekte kött och drack kaffe det första vi gjorde och sedan skidrade vi iväg på en kort tur. En frilagd myllrande myrstack i det snösrika landskapet, reliefer av ripspår som vinden skulpterat, en tunn ishinna på en barbackes kråkris och mycket mer. Yngve var noggrann. Använde stativ hela tiden. Antecknade. Frågade mig om olika fotografiska tekniker. Han var stolt över sin nya kamera som han kunnat köpa tack vare stöd från Gustafssons stiftelse för natur och miljö i Lappland. Han levde verkligen under knappa omständigheter. Vände på varenda krona för att lidelsefullt kunna ägna sig åt sin passion, att samla fakta och berättelser från samiska informanter.
På kvällen lät jag kikaren svepa över fjällsluttningen. Såg ett gäng väsnande korpar som flög upp och en örn som svävade på himmelen. Förstod att det var ett renkadaver. Berättade det åt Yngve, som också kikade åt det hållet. Men han var inte så engagerad utan plåtade hellre snö och skavlor.
Efter en kort stund ser jag ett lodjur komma sneddande upp mot kadaverplatsen. Själva kadavret var skymt bakom en backe, och dit försvann lon. Jag tänkte först att jag skulle ta mig närmare, men avstod eftersom det aldrig hade gått att komma nära utan att skrämma i det skrapiga föret.
Efter ännu en tid kom en järv skumpande. Också den med stadig kurs mot kadavret. Lon hörde järvens språng i det tunna skartäcket och hoppade upp på en sten. Där anvarade den järven och sköt rygg mot inkräktaren. För det var säkert lon som hade dräpte renen och järven kom dit för att snylta på bytet. Järven blev så varse lon och hoppade i sidled förbi platsen. Livrädd! Den sprang långt upp i översta björkskogen där den deppig lade sig ner. Lon hoppade ner till sitt byte och var kvar där ända till långt in på natten. Jag hade gett vad som helst för att på nära håll se jättekattens anletsdrag när den, troligen, fräste åt järven med sin skjutna rygg.
Vi övernattade ett par nätter i Darrevuobme och skidrade runt hit och dit. Yngve var nöjd med alla de bilder han lyckades samla ihop, några av dem kom med i boken han gav ut.
Den 20 maj for vi tillbaks till Huhttán igen. Passerade Unna Vuogá och där, på en av de steniga kullarna, skymtade jag vad jag först trodde var en hermelin. Stannade skotern och gick fram mot kullen. Det var en snövessla som poserade ganska orädd. Jag tog några bilder av den högeffektive jägaren.
Vår tur började med att beskåda det största mårddjuret och avslutades med det minsta.
Färden tillbaks genom skogen förlöpte utan problem. Älven övertvärades vid Pegelsten, så efter land, upp vid båtlänningen, förbi Ungdomsgården, ut på lillgrenen av Gamájåhkå, sen ut på själva forsen, uppför backen vid Storparkeringen, rundade denna och så hem till gårdsplan. Snö och hård skare hela vägen. Makalöst! Det lär väl aldrig mer inträffa att kunna färdas som vi gjorde utan problem så sent på vårvintern.
Visits: 127
Jag har läst “Eld”, “Snö” och “Ren och Varg”, ja till och med köpt dem alla tre. Fantastiska böcker!
Ja de är suveräna 🙂