Efter att jag och dotter Astrid lämnat bilen på vägen mellan Björkholmen och Randijaur syns på avstånd fullt med märkliga spår som vi når efter ett par hundra meters skidåkning. På denna orrarnas i april-maj sedvanliga spelplats, har det varit fullt ös visar spåren i snön, också nu av orrar. Här har tupparna släpat vingarna och trampat spelstigar. De har spelat ett bra tag har på tjärnen, också nu på morgonen. Då var det trettio grader kallt. Vad är det som händer…
Jag hade planer på att flyga drönaren genom gammelskogen, men det slutade med störtning. Tydligen gjorde all snö på träden att jag förlorade kontrollen över flygmaskinen. Utan pardon flög den rakt in i en gran och singlade ner i snön som en skjuten topptjäder.
Astrid tog upp drönaren ur snön och jag blåste den ren så gott det gick och stoppade ner den i ryggsäcken. Vi vände åter till bilen. Astrid skidrade tillbaks efter gammelspåret, men jag tog en liten annan väg. Bra med spår efter hare, smågnagare och älg. Tvärhastigt flög en järptupp upp vid vänsterskidan. Det kändes trist att jag störde den i sin varma vila under snön.
På lämningen av ena timmerkåtan jag hittade vid Gállokjávrre stannade Astrid för att ta en mobilbild. Jag fantiserade över skidspåren som gammalt tillbaks måste ha löpt här kors och tvärs. På folket som bodde här. Spekulerade om de hade nät under isen om vintern? Hur många flakar och giller de hade på berglandet Roavvoajvve, hur många renar de hade vid vistet, om kåtan mitt emot var samtida och vem som bodde där i såna fall? Tjäruborgaren kanske?
Views: 13
