Fastän snön ligger djup med lös sockerliknande kornsnö under en något hårdare yta gör Östergrenarna att man behagligt kan ta sig fram genom skogslandskapet. Mina skidor är 11 fot (335 cm.) långa och tillverkade av skidmakare Bo Östergren i Jokkmokk. Bosse har haft uråldriga samiska skidor som förlaga för sina egna limmade alster, med ett långsluttande brätte, rejäla styrspår och uppvikta bakdelar så att de går att backa med. När man rör skidorna framåt strävar brätten och spetsar upp på snön. Skidorna plogar inte och man behöver aldrig lyfta skidan. Fastän de är så långa blir de aldrig klumpiga att manövrera med i tätare skog. Märkligt, kan tyckas, men så är det…
Sambo Åsas skidor är åtta fot långa. Hon hade ett visst motstånd att prova dem. Just ölorna, balataremmen som tjänar som bindning, tyckte hon verkade sladdrig till en början och antog att det skulle vara svårt att få skorna att sitta fast i ölorna. Med klippta stroppar av röd bilslang (som är starkast) blir dock skidorna säkrade i fötterna. Nu älskar hon sina Östergrenare 🙂
Samerna har använt och utvecklat denna typ av skogsskida i tusentals år. De skor som de flitigast använde för skidåkning ända fram till 1960-talet och skoterns inträde, kallas nuvtaga, sydda bällingar av renens underben, eller gálloga, sydda av härnor (skinnet på huvudet). Både nuvtaga och gálloga har en liten snok längst fram som gör att skidan säkras på foten bättre. Ville man att den skulle sitta fast ännu bättre, om man åkte på jakt, i tät skog eller på skrå till fjälls, använde man remmar av renskinn som man band fast foten med.
Det är mäktigt att tänka på alla som har gjort sina spår genom snön just här genom åren, på jakt och renvallning. Nu kör alla skoter…
Vi åker vid Gállok jag och Åsa. Gállok betyder just renhärna, gálloga i pluralis. Vi besöker det björnide som höll en björnhona med unge för ett år sedan. Ett hål syns i ideöppningen. Inte kan val någon ligga där i år också, funderar jag?
Vi far vidare till den plats där Åsa i fjol såg tjädrar som dragit sina vingar i snön, där det spelat. Spår här nu också, men ännu inga speltecken. Tjädrarna hade dock gott in under lodrät rotvälta där rikligt av grus lämpliga för fåglarnas muskelmage fanns lätt tillgänglig. En gammelskog är fantastiskt. Så mycket att erbjuda för djur och växter, och människor för övrigt. Också såna som vi som inte tycker såna här skogar ska kalavverkas (vilket de gör…).
Under vår tur såg vi spår efter mård, ekorre, hare, näbbmus, lavskrika, tjäder, älg, ren, rödräv, järpe, hermelin. Direkt skogen blir finare, med sälg, asp, björk, rönn, tillsammans med gran och tall i olika åldrar, blir den också artrikare.
Det är en ynnest och glädje att kunna åka skidor i riktiga skogar 🙂
Visningar: 686
