Kulturmark byter skepnad. 1634 kom svenskarna stormande till fjället Nása i Arjeplogs fjällvärld för att tjäna storkovan på att bryta och förädla silvermalm. Staten ansåg att det borde finnas nybyggare som kunde betjäna folk och djur efter transportvägarna. Stora insatser gjordes därför för att locka svenskar till Sáme ednam för att att bli nybyggare. Men inga kände sig hugade och silverbruket blev en flopp. 1661 kom en repris, men i Kvikkjokk, i övre änden av Lilla Lule älv. Också det blev en flopp. Det blev ingen rikedom för den svenska staten. Tvärtom. Också den tänkta kolonisationen sket sig. Åtminstone då.
De långvariga och förlustbringande äventyren bidrog dock till att Sverige och svenskarnas intresse dramatiskt ökade för Sábme. Ett område som endast var befolkat av samer, förutom ett fåtal präster som sedan början av 1600-talet bebodde de marknadsplatser som megapsykopaten Karl IX tvingat fram i bland annat i Jåhkåmåhkke, Jokkmokk. Också i Kvikkjokk bodde en prästfamilj ända fram till början av 1900-talet.
Första nybyggaren i Randijaur
1695 fräschade kungen Karl XI upp sitt eget Lappmarksplakat, för att ännu effektivare förmå svenska nybyggare att bosätta sig i Sábme, eller få samerna på plats att konvertera sig till nybyggare. Bidra till att kulturmark byter skepnad. Trots löften om att slippa betala skatt i 15 år och total frihet från militärtjänst gick det dock trögt. En av de första nybyggarna i Jokkmokks kommun var Nils Nilsson i Randijaur. Han var skogssame med sina rötter i Torne lappmark. Om han, och alla de andra samer som blev lockade till att bli nybyggare också blivit accepterade som samer trots att de inte höll på med renar, hade rättsläget varit ett annat idag.
Först i mitten av 1700-talet började det hända nåt. De första nybyggarna riktade först in sig på att bosätta sig på de mer eller mindre öppna och jämna vallar där samerna mjölkat sina vajor, som exempelvis i Njunjes och Juggijaur. Mjölkvallarnas prunkande grönska, gödslade av renar, gick inte att motstå. Oftast fanns en kallkälla, en bäck, eller sjö i närheten av vallarna där det gick att ta vatten.
Ett enormt slit
Raskt högg nybyggarna timmer och timrade sig en stuga, en bod och en lagård. Ibland stod en häst i lagårn, men ofta byggde nybyggarna också ett separat stall. Sen blev det till att nyodla för att kunna försörja kor och häst med hö. Skog kalavverkades, stubbar och stenar bröts och sprängdes. Torv flåddes, det plöjdes och flyttades jord så att vallen blev så slät som möjligt och så harvades det och såddes. Hässjevirke höggs och barkades så att virket förmådde torka innan den första slåttern. Det var ett enormt slit. Svårt att förstå för den moderna människan.
Kulturmark byter skepnad, mjölkningsvall blir åker
Teg för teg nyodlades. Kobesättningarna utökades. Och slitet gav resultat. Ymniga skördar stod snart på de nu av kor och häst gödslade arealerna. Den gamla mjölkningvallen fanns någonstans där i mitten, men den var omöjlig att upptäcka. Alla åkrar såg likadana ut. En gräsart dominerade. Det blev slätt och fint.
Gammelskogen, rik på växter och renlav, fanns inte längre. Ett platt odlingslandskap tog dess plats, som med generationers småbönder växte sig allt större. Spåren efter den samiska kulturen, som árana (eldstäder), kokgropar, barktäkter, lavtäkter, gravar, förvaringsgropar, med mera, var utplånat. Det så kallade skogsbruket kom dock att bli de allra värsta marodörerna i förintandet av de samiska kulturspåren.
Agrar kultur måttstock
Enligt de svenska statsmakterna som ju bestämt hur det skulle vara, gjorde nybyggarna allting rätt. Odling och kreatursskötsel var det bästa konceptet för att bäst kunna överleva i ”lappmarken” var gängse statlig propaganda. Klimatzoner begrep man sig inte på, utan den sydligare agrara bondekulturen var måttstock för hur det skulle se ut också i Sáme ednam.
Renskötseln, kombinerad med jakt och fiske, var ansedd som tämligen värdelös och samerna skulle ju hur som helst dö ut. Det var bara en tidsfråga. I ett uttalande i Högsta domstolen den 21 november 1884 yttrade justitierådet Knut Olivercrona:
”De folkstammar, hvilka icke vilja lemna nomadlifvet, måste med nödvändighet stanna på en lägre kulturgrad, gifva vika för de mera civilicerade bofasta stammarna och sluteligen efter ett tynande lif, utdö.”
HD som natt och dag
Skillnaden på HD då och HD idag är onekligen som natt och dag. I Girjasmålet, som fick sin upplösning i början på detta år, undvek HD att utgå från de gamla svenska rasistiska lagar* som politiker och länsstyrelser alltid haft som allenarådande måttstock för sina beslut. HD bejakade istället sedvanerätt, urminnes hävd och internationell praxis i det för Girjas positiva domslutet.
Krav på nybyggare
De krav nybyggarna hade för att få fortsätta inneha sitt nybygge var att det skulle ha si och så många byggnader, odla en bestämd areal mark och inneha ett visst antal kreatur. Om nybyggaren inte uppfyllde kraven återgick nybygget till staten.
Fler och fler nybyggare trängde in i de samiska områdena, högg skog, brände, byggde, nyodlade och skaffade kor och häst. På 1800-talet sköt antalet svenska nybyggen i höjden. Det berodde mycket på de skogsavverkningar som drog igång i mitten av seklet, där nybyggarna kunde tjäna pengar om vintrarna både som huggare och som hästkuskar.
Efter andra världskriget var det socialdemokratisk storskalighet som gällde. Staten lockade nu ättlingarna till nybyggarna till industrin vid kusten. Småbruken lades ner på löpande band till förmån för stora KR-jordbruk. Odlingar växte igen, kobesättningar slaktades, hus, ladugårdar, stall och lador förföll.
Kalhyggesbruket gjorde sitt intåg i abnorma proportioner. Nu skulle gammelskogarna göras om till andra åkrar än de för hö: Tallodlingar. Av gigantiska mått förstördes den biologiska mångfalden och spåren från den samiska urfolkskulturen. En förstörelse som hämningslöst pågår ännu idag. Kulturmark byter skepnad, igen.
Upp som en sol, ner som en pannkaka
I Sábme kom nybyggarkulturen att segla upp som en sol men falla ner som en pannkaka. Dock har renskötseln bestått – som ju skulle dö ut. Förvisso har huvuddelen av de samer som tidigare levde på markerna inte dött, men väl assimilerats och försvenskats. Det har varit ett statligt dribblande genom de tre-fyra senaste seklerna som saknar motstycke. En rasism med stölder av mark, människor och kultur som tar alla rekord.
Jag känner en stor sorg och vrede över alla historiska övergrepp mot mitt folk, men ännu värre av den nonchalans och okunskap som statens politiker och tjänstemän uppvisar mot oss även idag. Jag känner enorm sorg över all natur som blivit förstört av nyckfulla, kortsiktiga, darwinistiska och korkade politiska beslut. Tänk om åtminstone hälften av alla småbönder i inlandet och mer fjällnära lägen fått finnas kvar på sina odlade marker. För att gynna närproducerad matförsörjning som inte är beroende av långa transporter.
Tegar restaureras till skogar
Covid19 hoppas jag har öppnat ögonen på många, men frågan är om det räcker. Det måste nog till värre virus för att det ska kunna bli hållbara förändringar med mindre odlingsenheter, giftfria jordbruk utan konstgödsel och överdriven antibiotikaanvändning, kortare transporter och relevant respekt för renskötsel och annan samisk kultur. I annat fall kan tegarna lika gärna restaureras och åter bli artrika skogar, i klimatnyttans namn om inte annat. Kan kulturmarker byta skepnad också en tredje gång?
I skenet av ovanstående lyssnar jag på radion om att Talma sameby vill följa Girjas exempel när det gäller rätten till att upplåta jakt och fiske till utomstående på samebyns marker. Talma har lämnat frågan till regeringen. Tyvärr lär nog regering och riksdag göra som man alltid gör när det gäller samiska rättigheter. Ingenting. Därför torde också Talma gå till domstol och ännu en gång få Sverige att skämmas internationellt.
Kolonialismens mekanismer är desamma som när den första sprängsalvan dånade på silverberget Nása 1635. Fast mycket värre.
*Renbeteslagarna 1886, 1898 och 1928
Mer på bloggen: Spår i det samiska kulturlandskapet hotade av skogsmissbruket
Källor:
Filip Hultblad, från nomadism till agrar bosättning i Jokkmokks socken.
Lennart Lundmark, Stulet land: svensk makt på samisk mark.
Kenneth Awebro, Luleå silververk. Ett norrländskt silververks historia.
Riksarkivet.
Jens Lindström, släktforskare, jenson.se
Vill ni stödja att fler skildringar från Sábme ser dagens ljus får ni gärna bidra med valfritt belopp på swish 070 2300955
Tack på förhand 🙂
/Tor L. Tuorda
Visningar: 221
https://www.vk.se/2020-06-11/fardplan-for-skogen-och-bioekonomin
Någon från SNF eller Mp borde ge replik på denna tröttsamma smörja.
Men så tänker dom, makthavarna 2020.
Grundlurade allihop!
Som vanligt så är dessa norrlänningar så egotrippade offer att de inte inser att det funnits fler än dem som varit offer i ett politiskt system som kallas kolonialism. Makten i Sverige har sedan Magnus Ladulås tid utgått från Stockholm och och inget annat. De skaraborgare, eller smålänningar (Nils Dacke t.ex.) som inte heller kände för stockholmsk överhöghet blir här kallade för ”svenskar”.. Hur vore det om norrlänningar lärde sig litet svensk historia istället för att vara så förtvivlat egotrippad offermentalitet?
Egentligen är det enda intressanta varför det blev så här… En gång var jag på en gammal restaurang i Lübeck och såg där en gammal skylt hängande på väggen… ”Stockholmsfahrer” stod det.. guiden som kunde sin historia kunde berätta att detta var Hansans centrala punkt i Lübeck och deras resor gick just till Stockholm också… (Före 1240 var exporten av tackjärn tydligen inte under Hansans ledning, men sedan var det den tidens multibolag, Hansan, som styrde – från Stockholm – det som då var ”Sverige”…. Det inbegriper enligt enfaldiga norrlänningar tydligen även Skaraborg och Småland?) Förutom att vara enfaldiga så var även dessa norrlänningar rena förrädare då man anslöt sig till maktens härjningar i söderled… Blekingens befolkning blev utplånade, folkmord alltså, (upphängda på stolpar) när stockholmsmakten, diktatorn i Stockholm, den tidens nordiska Idi Amin, slog ut dansken och tog över Blekinge,Skåne och Västkusten och när det var gjort anlades Karlskrona och befolkades med regeringstrogna norrlänningar… Så offerkoftan sitter kanske något illa – egentligen!?
Egentligen är det endast urfolk som per definition har utsatts för kolonialism. I äldre tider torde det mesta av Sverige befolkats av samer, vilka tvångsdeporterades norrut. Hela Finland var för övrigt också samiskt, och stora delar av Norge. Svenska medborgare norr om Dalälven, självklart också samer, har i skolan tragglat Dackefejden, kungalängder, namn på vattendrag och orter i kubik medan den enda lärdom som funnits om Sameland för landets alla elever varit att landets högsta fjälltopp ligger i ”Norrland” och att Vattenfall har en massa kraftverk i regionen, typ.
Jag håller verkligen med om att befolkningen i andra delar av landet också behandlats illa av centralmakten, men det handlar inte mitt blogginlägg om. Jag vill för en gångs skull lyfta vår egen historia. Eftersom jag i texten nämner en massa kungar, den svenska staten, med mera, är det självklart de jag menar. Inte svenska medborgare i allmänhet. Hur bland annat Skåne bränts och skövlats flera gånger under bland andra Karl XI tar alla rekord i brutalitet.
Gamla kasusspråk har moderniserats (latiniserats) i hela Europa, så det handlar inte om nån fördrivning norrut, oftare flytt neråt för arbete på industrier mm.
Renar fanns i hela Europa för tusentals år sedan.
Att kampen nu kopplats till renskötseln är mest en följd av att samiskhet via konstiga lagar felaktigt kopplats till renskötsel, som är en forntida herdedrift av kreatur.
Jodå, när vi i övre norrland likt andra anser att vi borde ha någon slags ganderätt till vår egen landbacke, då är vi enfaldiga.
Så låter det alltid, vi ska jojka, pyssla gammaldgs hantverk och forntida herdedrift och vara glada att vi få tilllhöra fina sörlänningarnas land.
Men här i norr stal kungen allt (det som nu är Sveaskog mm), vi hade inga danskar till hjälp, som dom där nere, så vi slapp etnisk rensning, men vi saknar nu grundläggande rättigheter motsvarande moderna européer.
Om det är enfaldigt, då är bara slaven klok.
Jo, bra att veta att de som slavade på industrierna längs kusten skulle lätt kunna fällas in den grupp staten ville kalla ”lappar”.
Bra att veta också att nybyggarna också kan fållas in i gruppen staten ville kalla lappar, de var sällan rikssvenskar som många tror.
Idag förväntas vi hylla Gustav Vasas kröning för 497 år sedan.
Det går ju inte fira, om man känner till vad han och, ja just det, hans megapsykopat till son höll på med, det vi nu kämpar med att bli av med, den koloniala ordningen från helvetet.
Men kan man vinna över staten?
Staten är vi brukar man säga.
Ja, kanske om man bortser från riket ovanför ö-vik ungefär, vi ingår inte.
De flesta låter sig styras, ”if you cant beat them, join them” .
Svår balansgång mellan sanning och ett fungerande liv och framgång.
Men samvetet gnager, hos många, även om det mest är i det undermedvetna.
Politiken har spelat ut sin roll.
Kanske är juridiken räddningen.
Den som lever får se.
Mycket bra skriven krönika Tor!
Men, glöm inte att vi har mest kvar av fungerande ekosystem i Europa.
Värt kämpa för!
Tack Tomas 🙂