Jag äger gammelskog i Pirkit Ammas skatteland

Jag äger hälften av ett hemman med gammelskog norr om Kvikkjokk. Att äga mark är speciellt viktigt för oss samer utan medlemsskap i någon sameby. Men då måste man äga så pass mycket att det ger delägarskap i Allmänningen. Då har man allmänningsrätt och kan fiska och jaga på de marker man har ärvt och där släkten fått bärgning från naturen i eoner av tid. Man kan då också jaga och fiska på Allmänningens gemensamma marker på andra orter som i det här fallet ligger i Jokkmokks kommun. Att kunna jaga och fiska är en viktig rättighet. För att få hälsosam och giftfri mat som man vet varifrån den kommer och som räcker hela vintern.

Modellen av ägande har den svenska staten och den västerländska ekonomismen arbetat upp i Sábme. I nära sex hundra år har samerna pö om pö tvingats in i systemet. Markägandet. De marker som olika samiska grupper och familjer använde för sin försörjning dokumenterades med tiden extremt noggrant av de ständigt närvarande lantmätarna, skattlades och blev till så kallade lappskatteland. Samerna blev tvärhastigt tvungna att betala skatt för att få bruka de land som de alltid levt på. 

Stattetvång och ägartvång. Samerna kom att äga sina skatteland enligt svensk praxis. Det var den enda modell som staten kände till, som staten godtog. Men det samiska ägandet var inte lika starkt som det svenska. Med några gåspennestreck överfördes samisk mark till staten och kyrkan, till nybyggare och allmänningar. Markstölden kallades för avvittringen. Denna jävulska reform pågick för Jokkmokks del under 15 år från 1890 till 1905. Det är den i särklass största stöld som inträffat i Sveriges historia och förövaren var Sverige självt.

Men allt är glömt nu. Skogsbolag, gruvföretag, vattenkraftsbolag, privata hemmansägare, kyrkan, vindkraftsbolag, politiker – alla har glömt. Och med näbbar och klor värnar framför alla LRF och centern den så kallade äganderätten för den stulna marken. Historielösheten är enorm. Respektlösheten likaså. Resistensen är sanslös mot att vilja ta in fakta.   

Också den mark som jag sägs äga norr om Kvikkjokk är stulen. Den sista brukaren av lappskattelandet var Amma Larsson Pirkit, som jag är fjärdekusinsbarnbarnbarn med. Hans syster Magga var också verksam på landet, men kvinnor som ägare räknades inte. Också det enligt svensk norm. 

Denna omtalade Pirkit Amma föddes 1842 och dog 1905, alltså samma år avvittringen avslutades. Det land han var verksam på gränsade troligen till Njoatsosjåhkå/Änok/Gamájåhkå i väster, Sjnjierák i söder, Várregiehtje/Sjábttjakvárre i öster och Boarekjávrre/Sähkok i norr (gränsdragningen är dock en kvalificerad gissning som måste beforskas).

Ägaren till skattelandet som i väster gränsade till Pirkit Ammas land kom från tuordasläkten. Jag kan tyvärr inte forska om vem av mina släktingar som var innehavare till omgivande skatteland, vilket rymde Vállevárre och Vállespiken.

Eftersom Pirkit Amma egentligen också var en Tuorda, så hade delar av den här släkten sina skatteland jämte varann.

Enligt Lars-Åke Spiik, fd. renskötare i Jåhkågasska tjiellde så var det de här skattelanden de sista som blev stulna i Jokkmokks socken.

Ägandet av mark har idag utvecklats till tradition. Det är så det ska vara. Finns inget annat. Men att äga natur hur sunt är det? Den markplätten är min, och den där tallen, den myren, den tjärnen, det berget. Egentligen är det sjukt. Det tyckte nog också de ursprungliga markinnehavarna, innan Sverige kom vältrande.

Om du vill beställa min skrift Pirkit Amma – legend i kulturlandet kan du swisha 80 kronor till 070 2300955. Ange din adress i swishen. Vill du stödja mitt oberoende bloggande får du gärna lämna ett bidrag på samma swishnummer. Tack på förhand 🙂

Views: 251