Hermelins gruvplaner vid Kvikkjokk. Det engelska prospekteringsbolaget Beowulf Mining är långt ifrån den första lycksökaren som verkat för en järnmalmsgruva i Jokkmokks nuvarande kommun. Under senare delen av 1600-talet uppmärksammade den svenska staten järnmalmen i Ruovddevárre (Ruotevare) 12 kilometer norr om Kvikkjokk. Staten ville bryta malmen, på det så kallade Ruotevare järnmalmsfält, men realiserades aldrig planerna som tur är.
I mars 2006 dök engelska prospekteringsföretaget Beowulf Mining upp och mutade in fyndigheten. Jag blev rädd, minst sagt.
Också på 1700-, 1800- och 1900-talen fanns dock långt framskridna planer på att utvinna järnmalm i Jokkmokks kommun.
Friherre Samuel Gustaf Hermelin torde vara den värsta privata kolonisatör som någonsin drabbat Sábme. En praktfull Storsvensk.
Hermelin började i slutet av 1700-talet intressera sig för järnmalmen i den så kallade Kvikkjokksgruvan (Ruovddevárre), som varit känd sedan 1600-talet. I Hermelins gruvplaner ingick också järnmalmen vid Gällivare. Denna malm innehöll dock fosfor och för att ge ett bättre järn behövdes malmen blandas med fosforfattigare mineraler, vilka närmast kunde hittas i Roslagen.
Baronen fick dock en snilleblixt om att malmen i Ruovddevárre ju var fosforfattig och väl kunde användas för att anrika gällivaremalmen. Därför startade han upp ett mastodontlikt parallellt projekt för att både bryta järnmalm i Kvikkjokk och i Gällivare. Därefter kom Hermelins gruvplaner att inrymma transporter av malmen ned till tre masugnar för smältning.
Filip Hultblad beskriver äventyret i sin bok Från nomadism till agrar bosättning i Jokkmokks socken:
”Åren 1797-99 inköpte Hermelin Gällivare gruva och Meldersteins bruk samt inmutade järnmalmsförekomsterna vid Ruotevare och Karvek. Förstnämnda år utverkade han rätt att anlägga ett stort antal nybyggen i Jokkmokks, Gällivares och Luleås socknar, och 1798 erhöll han genom Bergskollegii resolution rättighet att anlägga tre masugnar, den ena vid Selet i nuvarande Nederluleå socken, de övriga vid Lagnäså och Anajokk i Jokkmokks socken, med tillstånd att för masugnarna hämta malm vid Ruotevare och Gällivare malmberg och att därtill nyttja skogarna vid de hemman han antingen inköpt eller ägde rätt att anlägga. För att ytterligare tillgodose behovet av kolningsved till de nämnda bruken uppläto Bergs- och Kammarkollegierna genom utslag av den 9 mars 1798 åt Hermelin fyra skogstrakter, av vilka tvenne låg i Jokkmokks socken.”
Hultblad fortsätter att beskriva Hermelins energiska uppköp av hemman och lappskatteland längs malmvägen från Gällivare och Stora Lule älv, vilka bland annat skulle användas som betesland för baronens tänkta dragrenar:
”Han förvärvade även det kring Storbacken belägna lappskattelandet Altavuobme, tydligen för att försäkra sig om lavbete för de i malmtrafiken deltagande renfororna,…”
Därefter beskrivs Hermelins byggen, uppköp och logistik för att bryta och transportera järnmalmen från Ruovddevárre:
”Vid Ruotevare lät Hermelin bygga gruvarbetarbostad, och för att försäkra sig om personal för malmens transport den 12 km långa vägen till Kvikkjokk anlade han nybyggena Kamajokk*, Tarrajokk* och Njunnasita*, det förstnämnda i närheten av gruvan. För den vidare transporten hade han att tillgå Lilla Luleälvs 10 mil långa sjökedja. Sjötransporten innebar visserligen stora fördelar, men mycket besvär vållades av att malmen måste lastas om vid de fem forsarna och fraktas över land sammanlagt 13 km.
För dessa arbeten och för rodden över sjöarna var arbetskraften å de fåtaliga gårdarna otillräckliga, varför Hermelin anlade nybyggena Enaviken* (återupptaget), Saggatsfors (Njavve*), Parkijaur* och Silbo (Pärlholmen*). Av dessa nybyggen låg det förstnämnda såsom en lämplig roddarstation ungefär på mitten av den långa sjön Saggat, de övriga vid forsarna, där ju behovet av arbetskraft var störst. Det ska för övrigt ha ingått i Hermelins planer att kanalisera denna sjöväg.
Hermelin förvärvade även skattelandet Saggatfors. Från den nedersta sjön i kedjan, Vaikijaure, ämnade Hermelin frakta malmen till Stora Luleälv på två vägar, 1½ mil långa landvägen till Ligga, vilken han lät upprödja för ändamålet, dels efter Lilla Luleälv på sel och mårkor till Storbacken, för vidare befordran till Lagnäså och Selets masugnar, Mitt på denna väg, vid sjön Koskatjaure, anlade han 1797 som station nybygget Koskats*.
De många forsarna göra denna sträcka den svåraste på hela den 16 mil långa vägen från gruvan till Stora Lule älv. Tydligen med tanke därpå planerade Hermelin en vinterväg från Purkijaure till Lagnäså eller Edefors. På en sådan plan tyda nämligen hans inköp 1797 av Vaimats* nybygge och skatteland, anläggningen samma år av Övre Görjeåns* nybygge och de anspråk han vid tinget 1801 reste på förmånsrätt för Kilkoks nybygge, varvid som motivering anfördes, att en nybygge i trakten vore nödvändigt för ’järnmalmstransportens lättande från Kvikkjokksgruvan'”.
Hermelin planerade alltså att kanalisera Lilla Lule älv, göra kanaler med slussar förbi alla forsar så att pråmar med malm enkelt kunde passera 😮
Det går att fördjupa sig om ortnamn med asterixer under Gårdsregister i Hultblads bok. Nedan följer namn i kvikkjokkstrakten som jag tycker är särskilt intressanta:
*Kamajokk ligger cirka en mil norr om Kvikkjokk, i närheten av den gruva som planerades.
”Anlades med frälserätt av baron Hermelin 1797. I Domboken 1840 upptas beskrivningar av Kamajokk i ett mål eftersom kung Karls XIV Johan ägde Kamajokk efter Hermelin som gått i konkurs. I folkbokföringen för Kvikkjokk finns en Johan Hansson bokförd på platsen 1800-05. Dennes härkomst är okänd.”
Självaste kungen ägde således den konkursade baronens tidigare egendomar…
Det Hultblad skriver stämmer väl överens med det jag hört av gamla kvikkjokksbor, att det bodde en man med familj i tallskogen en bit norr om Unna Tsågak i norra delen Änoks delta. Mannen kallades Tsågak-gubben (Johan Hansson). Hans och hans frus (Marin (Malin) Hansotter) barn gick i skolan i Kvikkjokk cirka 11 kilometer söderut, där de inhystes hos någon familj under veckorna. Familjen hade stuga och lagård och en timrad kallkälla. Två av familjens kor gick dock ner sig i en myr väster om bostället och omkom. Efter missödet flyttade familjen. Ingen vet vart de for, och ingen har kännedom om varifrån de kom.
Tsågakgubben med familj levde ett ensligt liv i Änok och umgicks inte med så många. Pirkit Amma bör de alla fall ha varit förbi bostället då och då.
Det spekulerades om att Tsågak-gubben var en rymling från norska sidan av Sábme.
När kvikkjokksborna var på slåtterarbete i Änok brukade slåtterfolket, när höet var hässjat, ha fest och dansa på Tsåkak-gubbens lagårdsgolv, ackompanjerade av någon som trallade en låt eller spelade munspel.
”1827 låg Kamajokk öde. Vid avvittringen 1890 skattlades Kamajokk under Kvikkjokks by.”
Tarrajokk* har jag ingen kunskap om. Kan vara det som vi idag kallar Fårholmen och holmarna uppströms, vilka lämpade sig väl som slåttermark och/eller fårbete.
Njunnasita* har jag aldrig hört talas om, platsen kallades också Rautakielas, och låg mellan Darrajåhkå och Rávddavárásj, cirka fem kilometer väster om Kvikkjokk.
Detta måste vara samma plats som vi i Kvikkjokk kallar Rávddagiedde, ett slätt, frodigt deltaliknande land med gräs, högörter och stora björkar.
”Här anlades 1799 ett frälsenybygge om 1 mantal av baron Hermelin. Ej känt om det varit bebott och några odlings- och byggnadsarbeten utförts. Vid avvittringen 1890 befanns det öde och utlades till kronomark.”
Jag har hört hur gubbarna i byn talade om att någon man bodde i Rávddagiedde och där slog foder åt minst en ko. Jag har inte hittat några lämningar av några byggnader på platsen, men har heller inte sökt så noggrant. Förvisso kom jag på en 4×4 meters stor timring på en torr tallås strax väster om Rávddagiedde, men jag tror att denna byggnad endast tjänat som timmerhuggarbostad.
Enaviken* torde vara Enamusluokta, mitt mot Oarrenjargga/Årrenjarka i sjön Sakkat som beboddes av familjen Pirtsi.
En slutsats jag drar av statens och Hermelins planer för att till varje pris utvinna mineraler i Jokkmokk är att de var orealistiska. Det visar historien och den övertro till metaller som alltid varit rådande. Det gäller inte minst det projekt där ett engelskt och ett svenskt bolag skulle transportera gällivaremalm i en kanal. När det statliga bidraget sinade uteblev arbetarnas löner. Det blev uppror och militär inkallades. Läs artikel i DN.
Hulblad skriver om att den och den fastigheten eller lappskattelandet förvärvades av Hermelin. Men de delar av lappskatteland eller till och med hela skatteland som Hermelin ansåg sig behöva ägdes av samer. Här bör historiker grotta ner sig i hur de här så kallade inköpen gick till. Jag har svårt att se hur samer frivilligt gick med på att sälja sina skatteland. De var ju stommen för hela deras liv och försörjning. Kanske Saggatfors (Njavve), där min samiska mormor Signe föddes 1897 till viss del grundades på grund av en hermelinsk penningbunt? Att bunten för Saggatfors lappskatteland torde ha gjort att samer, bland andra mina släktingar, konverterade sitt primära näringsfång som renskötare, jägare och fiskare till ett liv som småbönder. Dock med bibehållen samisk identitet, som följande avsnitt visar.
Ännu ett citat från Hultblads bok om fastigheten Saggatfors/Njavve (det är underbart att nu, tack vare Umeå universitet, få tillgång till Hultblad digitalt, se länk om var du hittar hans bok sist i inlägget) :
”Här bodde 1797 en Iapp ”som ett slags nybyggare” (Robsons dagbok 1797 30/8, Kungl. bibl.). Sannolikt var det samma bosättning, som Swartz päträffade pä sin resa 1780: ”Vi rodde säledes först 2 mil ä nyo från Tjåmotis, och kommo därpå till ett nybygge kallat Wallen, där vi Iandstego och råkade 2ne fiskare som här hade sina kåtor, och som arbetade nu som bäst med sin fiskrika not. De voro nybyggare, fastän de Ievde som lappar, i lika _ _[oläsligt ord] och nationella kläder, och således helt och hållet slagit sig från världen. De ärnade sig dock att bygga sig hus, det de redan till en del upptimrat i skogen straxt därjämte. De föda sig nu med fiske
och något Iitet av några renar” (Swartz’ dagbok 13/7 1780, Kungl. bibl.).
Redan 100 år före Swartz’ resa bodde här, pä Wallen el. Tjämotisvallen; Tuorponlappar, som voro relativt bofasta och alltså måste ha Iivnärt sig på sätt som Swartz uppger. 1722 avled sålunda ιoo-årig postföraren Nils Pålsson (nr 228) på Tjåmotisvallen; hans verksamhet som postbefordrare måste ha infallit i vida yngre dagar, ev. dä den första postgängen till Kvikkjokk organiserades
(jfr Lagergren 1922 s. 35).
1717 (dmb § 10) tillerkännes Knut Nilsson (nr 232) pä Tjåmotisvallen jämte andra postförare ersättning för sin ”oförtrutna flit”, och 1773 (dmb 10/2) uppges’
att Anders Pålsson (nr 230) på Vallen hade att befordra posten till Hyttan, sedan Tjämotisborna befordrat den till Vallen. Samme Anders Pälsson frändömdes 1771 (dmb 7/2) rätten till n. delen av Harrevardolandet, emedan han saknade renar, varemot han garanterades rätt till fiske. — Skattelandet Saggatsfors inköptes 1797 av baron Hermelin, och 1799 anlade denne nybygget N. med frälserätt till 1 helt mantal. Förste åbo synes ha varit Erik Eriksson (nr 1229) frän Tjåmotis och av den från Kuouka bördiga finnsläkten. Hans hustru var Tuorponlapska. N. var att döma av kyrkböckerna oavbrutet bebott och var i gott stånd 1825 (jb s. 72). Engström (1834, II, s. 26 ff.) omnämner två nybyggare i N. och uppger, att de voro förmögna till följd av malmförseln frän Gällivare. De torde ha varit Eriks son Amund (nr 1230) och hans måg Daniel Danielsson (nr 1361) frän Kvikkjokk.
1867, då N. var delat i två delar à 1/2 mantal, bodde här Amunds son Erik (nr 1232) och Tuorponlappen Nils Nilsson Tuorda (nr 84), en måg till Erik Eriksson. Erik Amundsson efterträddes av sin fosterson Samuel Svanström (el. Svanberg; f. 1853) och Tuorda av sin måg Jonas Edvard Stenman (nr 1456) från Jokkmokks kyrkby. — Vid avvittringen delades N. i två hemman, N. nr i—2 (au 1890: 114). Efter Iaga skifte 1904 omfattade N. 6 brukningsdelar. — Enligt en uppgift från 1871 (Du Chaillu, I, 1881, s. 170) hade nybyggarna i N. 200 renar.
Att ett nytt engelsk/svenskt projekt (Beowulf+svenska staten) idag skulle röna större framgång än vad de historiska gruvprojekten lyckades med i denna del av Sábme, är orealistiskt. Ekonomiskt likväl som miljömässigt. I tider av klimatförändringar och en i övrigt extremt accelererande och hysterisk utvinning av alla slags naturresurser är det heller inte klokt.
Alternativet med att utvinna exempelvis batterimetaller ur gruvors sprängstensdeponier, återbruk av metaller, utvinning av så kallade sällsynta jordartsmetaller ur elektronikskrot, hushållning, effektivisering, nedväxt, med mera, talas det för lite om, men det är här nyckeln till en hållbar framtid ligger. Tyvärr görs inga politiska satsningar i mer hållbar riktning. Lyckan av att få spränga berg är alltför stor…
Mer på bloggen:
Tsåkakgubbens livsöde norr om Kvikkjokk
Filip Hultblads bok, nu digitaliserad.
Inläggsbilden: Dotter Astrid står och ser fundersam ut på ett av hundratats försvarsarbeten på berget Ruovddevárre.
Jag är tacksam om du vill sponsra fler utgivningar på denna blogg i ämnen som ingen annan belyser.
Swisha gärna ett belopp till 0702300955
Stora varma tack 💚
#hultblad #kvikkjokk #hermelin #baron #gruva #gruvor #järnmalm #ruotevare #gällivare #ruovddevárre #fastigheter #kanalisering #lillaluleälv #njavve #nybyggen #skatteland #lappskatteland #kolonialism #kolonisatör #gruvtroll
Visningar: 374
Ett svar på ”Hermelins gruvplaner vid Kvikkjokk”