Pirkit Amma och Ruotevare järnmalmsfält

Här beskriver jag en era som pågick parallellt med den senare delen av Amma Larsson Pirkits liv. På en plats som var honom väl bekant. Texten och bilderna fick inte plats i den 24-sidiga skriften Pirkit Amma – legend i kulturlandet som jag nyligen gett ut, delfinansierad av Region Norrbotten och Länsstyrelsen. Du kan beställa skriften från mig på mejladress: t(at)kvikkjokk.nu för priset 80 kr. inkl. porto. Swisha helst på nummer 070 2300955 🙂

I slutet av 1800-talet, under den senare delen av Amma Larsson Pirkits liv, var undersökningarna efter järnmalm intensiva. På berget Ruovddevárre cirka 12 kilometer NNV om Kvikkjokk sprang geologer och bergsarbetare kors och tvärs på berget och knackade sten, sprängde berghällar, travade malmhögar och provborrade. 1896 borrades världens äldsta borrkärna upp här. Både kvikkjokksbor och nomadiserande samer anställdes för att timra en stuga vid bergets södra fot där det cirka 12 man starka arbetslaget hade sitt logi.

I ”Gruvstugan” huserade också en kocka som servade arbetarna med mat. I boken Jokkmokk – natur och kultur genom tiderna (Jokkmokks kommun 1999, i samarbete med Ájtte fjäll- och samemuseum) var jag en av medförfattarna, men ansvarade även som bokens bildredaktör. När jag letade bilder i Ájttes arkiv hittade jag statsgeologen Fredrik Svenonius bild från 1892 vid den gamla gruvstugan vid Ruovddevárre, med en mängd anonyma arbetare avbildade. Dock inte Pirkit Amma. På bilden syns två samer iklädda gábdde (kolt), men de är alltför unga för att vara Amma som vid tillfället för fotograferingen var 50 år gammal.

I arbetslagets uppgifter ingick framför allt att uppföra så kallade försvarsarbeten som bestod av malmstycket upplagda i prydliga fyrkantiga högar. Högarna var beviset på att undersökningen var seriös, att man bearbetade på sin inmutning och försvarade den mot andra spekulanter. Om undersökningsbolaget inte arbetade på sin fyndighet kunde deras tillstånd dras in.

Arbetarna stakade också ut en tänkt järnvägssträckning genom Tjuoldavágge, över Badjelánnda och till Lerfjorden i Sör-Folden i Norge. De anlade också en hästväg som gick på skrå nedför berget under den så kallade Hermelins klippa. Klippans namn kommer från friherre Samuel Gustav Hermelins tidigare fabulösa gruvplaner, som jag beskrivit i ett annat inlägg. På den utschaktade vägen transporterades ett antal hästlass till en masugn närmare kusten för smältning. Hästkuskar från Kvikkjokk, Njavve och Tjåmotis anlitades för körningarna.

Det är inte säkert att Pirkit Amma arbetade på Ruovddevárre, men han har helt säkert uppmärksammat den livliga rörelsen på berget, sprängsalvorna, yxhuggen, kuskar som skrek på sina trilskande hästar och så Posthornet som blåstes i då och då. Posthornet fanns i en ställning cirka en kilometer uppströms båtlänningen i Änok, vid den västra änden av den så kallade Miellatholmen. Postbäraren rodde upp till hornet, lämnade där posten och blåste i hornet. Arbetsfolket på Ruovddevárre hörde signalen och begav sig till fots cirka två kilometer genom tallskogen på Ruovdevarskájdde till Gådorågge, där de stora bäckarna Tjuoldajåhkå och Njoatsosjåhkå går samman och Änoks delta börjar. Sen rodde de Änokälven med alla sina krökar cirka fyra kilometer fram till Posthornet, hämtade posten och så tillbaks till Gådorågge igen, motströms. Att ro uppströms hela hela sträckan kunde ta cirka fem timmar. Om det var högflod i älven tog det förstås längre tid.

Pressen rapporterade rätt så flitigt om flitigt om det begynnande bergsbruket. I Norrbottens-Kuriren 1902 kallades området “Kvikjoks lappmarks Kalifornien”:

 

Visningar: 298