En text jag fick publicerad i Naturskyddsföreningens årsbok 2003. Den tål att återbrukas:
Eldrök, lukten av tjära, löv, myggsurr, grönt vatten. Pappas bestyr med träbåten var det slutgiltiga beviset på att sommaren var inne. Tjäran som med rykande och brinnande pensel svabbades ut över det fnösktorra, glupska granvirket. Rodden i virvlande strömmar, gröna av glaciärslam, med en båt som ännu inte var ihopsvälld och hela tiden måste ösas. Paniken som ständigt låg på lur inför hotet att dras ner över forsnacken. Klättringen uppför älvbrinken med eroderade grästorvor som trappsteg, anpassade också för ett barn. Den tygsvepta aktersnurran dold under granen. Verktygen prydligt uppsatta på grå avbrutna kvistar: Den gamla plåttratten, hylsnyckeln, startsnöret med täljt björkhandtag där morfars varenda litet snitt kunde urskiljas. Lukten av motorn, bensinen, oljorna. Ramsorna över evinrudeeländet som inte ville starta.
Det finns replipunkter i naturen som jag har speciella känslor inför. Nästan alla är präglade av upplevelser tillsammans med mina föräldrar under tidiga barnaår. De ligger lagrade i medvetandet och är så starka att de troligen är de allra första som kommer upp ur minnesfloden den stund jag ligger för mitt yttersta. Båtlänningen, denna självklara samlingspunkt under långliga tider, där båtar – numera i plast – fortfarande vårdas, brasor eldas, historier berättas, byten landas, turister skjutsas: Till denna vackra plats hör jag och jag blir glad varje gång jag återvänder. Längst upp efter älven, där två biflöden möts, finns ett annat ställe som vilar inom mig. Den skarpa gränsen mellan klart och mättat vatten. Sandstränderna. Skäret med sina släta, välslipade stenar. Udden. Björkarna. Den heter Gåtoroagge. Över älvmötet vilar lugn och harmoni. Kanske det är det sagolika skimret i vatten och luft som gör det, eller också går de starka upplevelser från barndomen igen också här.
Den lynniga, starka motströmmen, som i högflod tycktes hantera båten som den ville, och stenarna som bara vagt kunde urskiljas i slamvattnet, som sicksackades med största livsfara. Spänningen som släppte när forsen var besegrad. Puttrandet in i tryggheten på det stora bakvattnet. Tystnaden. Stillheten. Mygghorderna. Kastspöt och mepps-två- spinnaren i koppar. Måste vara koppar. En känsla av lycka och tillhörighet kommer över mig också när jag tagit de sista stegen upp på toppen av Prinskullen, och hela fjällandskapet öppnas. Detta fastän min första bekantskap som sexåring på 1960-talet, egentligen borde ha förskräckt. Besöket gjordes tillsammans med min mor och hennes svägerska. Det var i mitten av juli och solen gassade. Den stundtals våldsamma stigningen gjorde att svetten sved i ögonen. Tre-kilometers-vandringen tycktes ändlöst lång, och jag tyckte att jag avverkade dubbelt så lång sträcka som de vuxna eftersom jag tog dubbelt så många steg. Jag var tvungen att linda en scarf runt munnen så att inga mygg andades in, och det gjorde vandringen än tyngre. Men jag knogade tappert på, uppmuntrad av en rik godisarsenal. Det var underbart när granskogen lämnades bakom oss och fläktande vindar fick utrymme mellan de glesa björkarna.
Och utsikten. Det var första gången jag upplevde fjället, och jag kunde inte förstå att den där korta biten ner till Kvikkjokk varit så jobbig och tagit så lång tid. Att det gick att se berglanden hela tolv mil bort vid Jokkmokk, var helt obegripligt. Det var en bit kvar till själva kullen, målet, där utsikten visst skulle vara än mer storslagen. Den sista björken passerades, kråkbärsheden öppnade sig och många gula blommor växte. Nog skulle det bli spännande alltid, med utsikt utlovad åt alla håll. Där framme syntes så toppen sticka upp med sitt röse. Bara några hundra meter kvar. Men vad nu? Där fanns folk. Vi gick närmare. Långhåriga och rökande människor i grälla blusar och klänningar satt lutade mot klippan. Att vi uppenbarade oss verkade inte bekomma dem ett smack. Höga på höjden? Vi vände och återvände till björkskogen där vi tände kaffeeld vid en liten kallkällbäck. Mor var upprörd, säkert skärrad av de märkliga, till synes helt malplacerade människorna. Hippies på fjällsession anno 1967. Det är mitt tydligaste minne av Flower Power.
Prinskullen har jag besökt oräkneliga gånger sedan dess. Haft många trevliga stunder med djurmöten och läckra ljusscenarier. Jag håller denna plats för en av de allra finaste. Men det finns en annan plats. Den mäktigaste, vars kraft inte kan förstås eller förklaras. Här finns ingen gängse, begriplig koppling bakåt till min barndom. Ingen tolkning som går att göra med vanlig logik. Platsen är i Tarradalen. Jag var vuxen första gången vi möttes. Det var i september och jag kom trött gående efter Lappstigen från väster med tung packning. Visst registrerade jag landskapets märkliga gran- och tallsolitärer, kullarna med sina krumma björkar i dungar, prydliga som vore de anlagda, bäcken som sällsam porlade i Tarraälvens brus. Men mest dignade jag av bördan och tittade plågad ned på den smala gångvägen, nednött av århundradens klövjerajder. Vitnade björkpålar markerade dess sträckning över myrarna. Uppför en jämn sluttning ringlade sig stigen och det var torrt och fint att gå. Så kom den. En subtil förnimmelse, en aning. Jag tvingades stanna. Krängde av mig ryggsäcken och vände mig om. En bubblande eufori som jag aldrig tidigare känt grep mig. I norr vilade det storslagna Tarrekaisemassivet och i väster löpte björkskogen på sina kullar accentuerade av de märkliga enslingarna. I söder och öster stängdes sikten av en brant och en björkskog där rönnar stod insprängda. På marken, som täcktes av en tjock matta av kråkbärs- och blåbärsris, låg några stenblock utspridda. Det var det hela. Ingen milsvid utsikt, inga superba fotografiska utsnitt. Egentligen fanns inga större vägande skäl till förälskelse eller andra känslostormar. Men jag drabbades och drabbas fortfarande. På samma plats händer det något. Varje gång. Det är som att en tentakel från underjorden greppar mig, lindar sig kring mig och håller mig fast. Funderar om det är mina samiska rötter, om någon anfader vandrat här, levt här, eller bott? I mina försök till att få svar har jag också funderat på Basseuoksa, den heliga porten. I gamla tider räknades den gigantiska urgröpningen i Jungágájsses fjällsida som den kraftfullaste av alla i hela det lulesamiska området. Basseuoksa ligger knappt tre kilometer bort. Måhända dess styrka ännu verkar?
Men egentligen – behöver allt förklaras? Kraften hos en plats eller minnet av tjärdoft? Bäst är nog ändå att bara ge sig hän åt känslor och minnen och ge sig ut i sina landskap, vare sig de finns inombords eller runt husknuten.
Views: 15
