Bubbelvakarna i Lappviken, Kvikkjokk
on 10/05/2020

Metangasbubblande vak i Lappviken.


Jag hade glömt bort bubbelvakarna i Lappviken, som finns där Kvikkjokks delta tar slut och sjön Sakkat i Lilla lule älv tar vid. Vakar som hålls öppna vintern igenom av bubblande metangas som alstrats av multnade växt- och djurdelar och har så gjort i troligen tusentals år.

Jag hade glömt bort dem eftersom jag inte varit där på typ 50 år, när de äldre släktingarna i Kvikkjokk visade mig vakarna. En morbroder placerade en tratt över en av vakarna – förvisso en mindre en i Slatan, på andra sidan älvsmynningen – och kokade så kaffe på den blå metangaslågan. När Britt Gasiun, som har stuga i Lappviken, lade ut en bild på fb på en av den större vakarna, väcktes dock mina minnen, men även andra associationer.

En av de tre bubbelvakarna som ligger i rad i Lappviken med fjällen Stájggá, Njunjesvárre, Ruŋkatjåhkkå och Gásskájvvo.


Från tidiga år präglades jag av berättelser från Kvikkjokk. Bland andra bakgrunden till att viken i deltats östre ände kallas Lappviken. Det finns förvisso många vikar som heter så, men här hade samer straffats för att de med sina renar vägrat att transportera silvermalm*. Straffet var att dras under isen mellan två hål. Jag har också hört att det fanns flera hål. Ju värre brott, desto längre blev den dömde isdragen.

Två av de tre västerst liggande vakarna. Avståndet mellan dem är drygt 40 meter. I bakgrunden skymtar topparna av fjällen Vallespiken och Tsahtsa.

Jag har funderat på det här. Vilket jobb det måste ha varit att billa upp vakar genom metertjock is. Vakar som rymde en människa! Med Britts uppdatering och mitt återbesök i Lappviken igår kväll, klarnade det dock. Troligen behövde den svenska statsmaktens hyttarbetare inte anstränga sig så mycket, för rejäla vakar fanns redan naturligt vid Huhttán, Hyttan.*
Det värsta arbetet torde därför ha varit att få en lina mellan hålen. Det krävdes förvisso bill för att göra mindre hål mellan bubbelvakarna så rackstången med linan kunde föras mellan vakarna.

Avståndet mellan de östersta bubbelvakarna är cirka 15 meter. En mer lagom tortyr, kan tänkas, att bara bli isdragen mellan de två hålen.

Enligt historikern Kenneth Awebro, som skrivit avhandlingen Luleå silververk – Ett norrländskt silververks historia, finns inga skriftliga belägg om att samer skulle ha bestraffats med isdragningar i Kvikkjokk.

Min tro är dock att den muntliga berättartraditionen inte förmår fabulera så grundligt om den rättsskipning som den svenska staten praktiserade. Detsamma gäller tingen vid Tingssten. Bergmästarna hade suverän kontroll över hela verksamheten och tjänade på att ibland hålla tyst om hur de bestraffade samer, men även hur svenska och finska bruksarbetare behandlades. Läs mer om detta här.

Bubbelvakarna i Lappviken stärker tesen om att isdragningar verkligen har ägt rum.



*Luleå silververk i Kvikkjokk, med gruvor i Badjelánnda och Sarek, var verksamt 1662-1702. Vad platsen hette innan det svenska silveräventyret är det ingen som vet. Svenskarna döpte platsen till Quickjock, med en mängd olika stavningar. Namnet Hyttan användes också bland prästerna på 1700-talet. Än idag kallar samer platsen för Huhttán.


Om ni vill stödja fortsatta skildringar av historia och nutid från denna del av Sverige får ni gärna lämna ett bidrag till Swish 0702300955
Tack på förhand 🙂


Leave a Comment:

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


2 Replies to “Bubbelvakarna i Lappviken, Kvikkjokk”

  • Intressanta uppgifter! En isdragning på 15 + 40 meter skulle sannolikt innebära döden om man drar med en hastighet på kanske i snitt en 2 – 3 dm per sekund. Skulle det mot förmodan inte räcka var det bara att lämna den dömde en stund på isen efteråt. ‘Blott’ 15 meter och torra kläder kunde kanske rädda den dömde, om inte lunginflammation tillstötte. Hur många dog i så fall efteråt? Min farmors morfar dog på det sättet, dock utan att behöva dras under isen, han föll i och tog sig upp på egen hand. Stugan var inte heller alltför långt borta.

  • Apropå isdragningar så kan sägas att de koloniala bolagen här i fortfarande ser till att ha ett särskild sorts folk ute i verksamheterna.
    Ett slags psykopatgäng även nu.
    De som verkar som skogsmakinförafe, pappersbruksarbetare eller något annat i den vägen får lära sig en extra hård och omänsklig mental miljö.
    Inte alla klarar av den.
    Som tur är kanske.
    Men arbetsförmedlingen kan ju i vissa fall tvinga oss slava i det.
    Ganska intressant skillnad mot sthlm där man ju ska “jobba hemifrån”.
    Den formuleringen är särskilt provocerande i norrländska bruksorter.
    Att jobba har olika innebörd, i ursprunglig definition är inte lätt fysiskt skrivbordsarbete att “jobba”.



Tor L. Tuorda

Sök! Separera sökorden med komma och mellanslag