”Här kommer ett långt inlägg. Den som ids läser, men jo, det är viktigt.
Jag vet inte hur många vi var, för jag hann aldrig räkna. Kanske någonstans kring 80 personer. Jag tyckte att min resa var lång, ungefär 13 timmar i buss. Men så fick jag höra, att en del av de ryska deltagarna hade rest i nästan 60 timmar. Några av dem kunde ha rest med bil i fem timmar, om de hade kunnat ta närmaste vägen över gränsen mellan Ryssland och Finland. Men det kunde de inte. Istället var de tvungna att åka om Istanbul, till Helsingfors och så vidare norrut mot Karelen och Joensuu.
Barents Press är ett nätverk av journalister i Barentsregionen. Samarbetet växte fram under första halvan av 1990-talet. Jag har alltid hört talas om det, men aldrig kommit mig för att ta steget att vara med. För ett par år sedan fick jag möjlighet att prata under en bussresa för en rad ryska besökare som var i Jokkmokk och Gállok. Efter det anslöt jag mig till Barents Press Sverige. Och i år blev jag inbjuden att följa med på nätverkets internationella årliga konferens, som de senaste åren inte varit årlig, på grund av pandemin.
Just som pandemin lagt sig bestämde sig dock en man i Ryssland för att starta krig mot Ukraina. En redan strypt pressfrihet hos den stora grannen i öster kom att sättas helt ur spel. Många journalister har lämnat landet, andra är kvar. Somliga försöker nå ut med det som karaktäriserar god journalistik, andra tvingas eller låter sig inlemmas i propagandaapparaten. Spannet är, som med människor i allmänhet, stort.Mot den bakgrunden blev det minst sagt trixigt för Barents Press Finland att arrangera årets träff. Finlands gräns mot Ryssland är 1340 kilometer lång. Med det spända läget och EU:s sanktioner mot Ryssland, blev de ryska journalisternas medverkan vid Barents Press International en fråga på högsta politiska nivå i Finland. Det finska utrikesdepartementet drog in sitt stöd till konferensen och ställde ultimatum: Ingen finansiering om ryssarna ska delta. Detta var så klart villkor som kollegorna tillika arrangörerna på finsk sida inte godtog. Tack vare ett raskt agerande från Barents Press Norge ordnades finansiering från norska sidan för de ryska deltagarna. Det finska journalistförbundet höjde också sin insats till stöd för pressfriheten. Däremot deltog inga journalister från ryska statsmedier.Programmet som våra finska kollegor hade satt ihop kan beskrivas som omfattande, lärorikt och tankeväckande. Men ännu bättre passar ord som omvälvande, en knockout. Berättelserna var som käftsmällar. På lördag eftermiddag började jag känna att tårarna steg i ögonen, att jag inte orkade höra mer, att jag kanske var tvungen att lämna konferenslokalen. Det gjorde jag inte. Jag stannade, och fick med mig lite till. Om förhållanden i ryska fängelser, om den ryska säkerhetstjänsten, om våldtäkter, om mord på journalister.Jag tycker ofta att den där grundmurade ogenomträngliga journalistiska identiteten som en del ikläder sig, även om den kan inge respekt, kan kännas pompös, och kanske ibland blir som ett pansar ämnat att slippa ta ansvar som människa. Men under de här dagarna har jag blivit påmind om hur stort och viktigt vårt jobb kan vara. Jag har sett exempel på så mycket god och modig journalistik. Inte bara från de mest extrema ryska förhållandena, utan också från länder som rankas mycket högt i pressfrihetsindex, nämligen Norge, Finland och Sverige. Och som någon sade, fritt citerat: ”Det är jobbet vi gör i fredstid för pressfrihet, yttrandefrihet och demokrati, som visar hur starka vi står när situationen förändras.” Det jobbet, mina vänner, är ingen självklarhet. Många varningens fingrar höjdes under mötet för hur lagar successivt förändras på ett till synes oförargligt sätt, men att de likväl leder till att journalistiska möjligheter begränsas. Det sker även i Norden.En anklagelse riktades mot de ryska journalisterna: ”Hade ni gjort ert jobb från första början, så hade vi aldrig hamnat här.” Budskapet var, att med ett effektivt journalistiskt jobb hade Putin aldrig kunnat ta sig så långt och genomföra vad han har gjort. Svaret från en rysk deltagare var fullt av självrannsakan, och en insikt om att de kanske inte var nog uppmärksamma när muttrarna började skruvas åt, att det var svårt att se vidden av förändringarna på längre sikt.
Jag är otroligt tacksam att jag fick följa med. Och jag är ödmjuk inför att jag kunde åka hem till en trygg tillvaro. För i Ryssland blir man som journalist uppförd på en lista över Foreign Agents om man inte rättar in sig i propagandaledet. Du kan komma hem en dag och ha de orden målade i rött på din dörr.”
Views: 73
