När det statliga rasbiologiska institutet blev verklighet 1921 genomsyrade rasismen det svenska statsetablissemanget. Samer, romer, judar och tornedalsfinnar ansågs tillhöra så värdelösa raser att de knappt kunde ta hand om sig själva. Och samerna som folk skulle dö ut inom en snar framtid, sades det. De skulle inte kunna anpassa sig till moderna tider och den högstående svenska nybyggarkulturen, och industrialismen. Bäst vore om samerna lämnade sina urschliga liv på fjäll och i skogar och blev småbönder eller stadsbor. Renskötseln kunde förvisso bestå. Helst den renskötsel som flyttade med sina renar till fjälls om somrarna. Renskötarna var också till nytta för de svenska forskarna och turisterna som kunde leja dem som guider och få sina ryggsäcksbördor klövjade på renarnas ryggar när de for på forskningssessioner och semestrar i det vackra och vidunderliga fjällandskapet.
Skogssamerna som vistades i skogarna och ibland på lågfjällen hela året ansågs oäkta, som något slags hybrider, och borde lämpligast flytta till fjälls de också. Skogssamerna hade inga stora renhjordar, nomadiserade förhållandevis korta sträckor i skogarna och ägnade sig åt fiske och jakt och ibland småbruk. Något som var felaktigt enligt den svenska normen. Dessutom stod skogssamerna i vägen för skogsbruk, vattenkraftsutbyggnad och nybyggeskolonisation.
Renen har funnits vid mitt folks sida i tusentals år. Som drag- och lastdjur, som mjölk- och köttproducent, som lockbete för att få vildrenar inom håll för bågens pilar. Fram till början av 1600-talet hade de samiska familjerna inte så många renar, men senare ökades reninnehavet och den moderna renskötseln tog fart. Skälet var att den skatt som samerna tvingades betala för att få bruka sina skatteland förändrades från skinn från jaktbart pälsvilt till torrkött från ren och torrfisk. De svenska armeerna behövde mat, inte hermelinskinn. Många samer höll ändå fast vid den småskaliga renskötseln, vid jakten, fisket och senare också kombinerat med mindre jordbruk. De här samernas skatteuppbörd bestod ofta av torrgäddor. Den tidens kanske viktigaste valuta.
1928 klubbades en ny renbeteslag igenom i den svenska riksdagen. En lag som stipulerade att endast de som ansågs bedriva renskötsel betraktades som äkta samer. Endast de samerna fick finnas kvar i lappbyarna, som samebyarna då kallades. Statliga tjänstemän på länsstyrelserna var de som kategoriserade och bestämde utifrån rankning från lappfogdarna, ibland också från de samiska ordningsmännen i lappbyarna. En familj kunde ha ett rätt så stort reninnehav, men inte tillräckligt för att få finnas kvar i gemenskapen. Helst skulle man uteslutande ägna sig åt renskötsel. De som inte gjorde det riskerade att kastas ut ur byn. Och kastades ut gjorde troligen fler än vad som blev kvar. Jag har inte hittat någon sammanställning i siffror på hur många som klassades ut från sitt samiska arv med 1928 års lag och hur många som tilläts vara kvar, men många, många förlorade sina möjligheter och rättigheter att leva som samer. Assimilerades. Osynliggjordes. Renbeteslagen 1928 torde vara en av de allra jävligaste lagar som svenska politiker någonsin har hittat på.
Trots att endast 94 år har gått sedan lagen kom till är det som om effekterna av den blev så omfattande och djupgående att den också har accepterats, även av samer. Att det var staten som satte klyvyxan i det samiska folket har också blivit något av en ursäkt för en del samer att slippa ta i frågan, slippa bidra till samtalet om vilket innehåll vi faktiskt ska fylla begrepp som “hela det samiska folket” och “ett enat samiskt folk” med.
Min släkt har aldrig lämnat sina marker. När mina föräldrar bosatte sig i Piteå och jag växte upp fanns ändå markerna runt Njávve och Kvikkjokk som den självklara basen i livet, och jag återvände på heltid som 15-åring. När jag jagar älg till husbehov måste jag betala en avgift för att alls kunna göra det. Detta oavsett om jakten sker på förfädernas gamla lappskatteland eller inte. 1/3 av de pengar jag betalar för jakten går till aktuell sameby, 1/3 går till Samefonden och 1/3 till länsstyrelsen. Detsamma gäller för att ha rätt att fiska i vatten som staten säger sig äga. Med fiske menar jag husbehovsfiske med nät. Älgköttet och fisken utgör min och min familjs stapelföda. Vare sig jakten eller fisket är något som jag ägnar mig åt för nöjes skull. Det är ett sätt att få mat. Jag har aldrig sålt älgkött eller fisk. Endast löj- och sikrom om vi fått mer än vad vi själva förbrukar. Jag är fostrad i att aldrig sälja älgkött, att det är en resurs som man ska vara rädd om.
Jag får heller inte hugga björkved på mark som staten säger sig äga. Att mina samiska förfäder har brukat och skattat för denna mark i flera hundra år fram till slutet av 1800-talet spelar heller ingen roll – eller att förfäderna levt på och brukat markerna tusentals år långt innan Sverige blev Sverige.
Jag är också förbjuden att ta slöjdmaterial på markerna, som vrilar, böjar och sälgknölar. Förvisso finns inga slöjdämnen i tall- contorta och granplantagerna som ju upptar den överlägset största skogarealen i Sábme. Men vid Huhttán, Kvikkjokk, ingår de gamla lappskattelanden i naturreservat, regleringsområden, Natura 2000-områden, världsarv eller nationalparker, och där är det stopp för att ens bryta en kvist. Samma regler råder för mig som för vilken nyinflyttad som helst.
Det finns undantag, om man är en så kallad markägare. Tillsammans med min bror har jag lagfart på en liten jordbruksfastighet delad i två delar. De tillkom från en markklyvning där långvariga och infekterade konflikter inom kusinskaran (delägarna) till sist innebar att vi, som inte hade girigheten i fokus utan bara ville hitta en lösning där vi slapp samägandet, med en hårsmån kom undan med att få behålla allmänningsrätten. En rätt som innebär att jag kan jaga på de få hektaren och fiska i de vatten som Kvikkjokks hemmansägare förfogar över. Det kan låta som en privilegierad situation, att ha tillgång till ett licensområde för älgjakt, ett eget litet markområde för jakt och fiskerätt i vattnen runt byn. Men licensjakten är dyr och det är inte alltid bekvämt att vara beroende av relationer till andra, vare sig i samebyarna eller till övriga medlemmar i jaktlaget, för att man själv eller ens barn ska få tillgång till markerna. De egna markerna har försvunnit ner till ett minimum när delägarna är många. Och de fiskevatten där jag nu får fiska är en spillra av dem till exempel min morfar hade tillgång till, i till exempelvis Boarek och Lástak. På bara två generationer har möjligheterna till att leva det liv vi vill leva kringskurits och begränsats och därmed också möjligheterna att överföra kunskaperna till nästa generation. Det finns ingen lag som garanterar mig och mina barn tillgång till markerna för försörjning och traditionella levnadssätt. Det går att reglera det här så att alla blir relativt nöjda, så att renskötseln fortsatt kan bedrivas. Men det kräver både ömsesidig ödmjukhet och ömsesidig förståelse samer emellan.
____________________________________________________________________________________________________________
Jag är mycket tacksam om du vill stödja mitt oberoende bloggskrivande genom att swisha ett belopp till
070 2300955
Tack på förhand 🙂
Visits: 98
Ja.
På samma sätt som att många ryssar inbillats tro Nato anfallit Ryssland, så tror många svenskar att samerna är problemet, gäller även norrlänningar, trots att de själva har en samisk historia och tillhörighet i botten.
De som skriker “lappjävel” och gör allt för att sabotera rättsprocesser som startats av bl.a Girjas.
Historia är i storsverige och i stora delar av världen trivialt, väl genomlyst, bara för kalenderbitare.
Men historiska sanningar om Sapmi är obekanta, extrema, farliga, antinationalistiska och hotfulla för makten och staten.
Skriver man sanningar om det blir man raderad i sociala medier som har regler och övervakas, som dagstidningar mm.
Sanningen bedöms som felaktig eller brottslig om den hotar nationen.
Samma gäller Ryssland, om sanningen skulle uppdagas för allmänheten, då föll Putins nationsbygge samman.
Korrupt makt bygger på att sanningen myglas bort, sätts i fängelse och raderas i sociala medier.
Medlöperi eller rättshaveri blir då de positioner man kan välja mellan om man vill verka i det offentliga.
Tills vidare.
Alternativet var ju att staten skulle lämna tillbaka den mark som stulits, en mycket stor del av Sveriges yta, betala skadestånd för förstörd egendom, ge vinsterna från gruvor, vindkraft, skogsprodukter, vattenkraft mm till de rättmätiga ägarna av landbacken.
Erkänna historiens största ouppklarade brott, den svenska kolonialismen/rasismen.
Ge den brutalt utrotade Umesamiskan tillbaka sin status som det största samiska språket i norden.
Osv.
Givetvis otänkbart.