Skogskonferensen Låt skogen leva

Kvikkjokk
Gammelskog vid Kvikkjokk, i Pärlälvens fjällurskogs naturreservat.

Jag deltog på Naturskyddsföreningens skogskonferens Låt skogen leva i Mora i fredags. En till största del rolig och givande tillställning, men intressanta föredrag och många fina möten med engagerade naturmänniskor. Per Angelstam berättade om biologisk mångfald, Erland Mårald om skogens sociala och kulturella värden och Åsa Kasimir om skogen och klimatet. Malin Sahlin presenterade Naturskyddsföreningens förträffliga rapport Låt skogen leva.

Ett av konferensens syften var att finna strategier för hur den ideella naturvården kan samtala med skogsbruket.

Jag lyssnade på vår förenings kompetenta ordförande Johanna Sandahls utfrågning av politiska företrädare och fick senare möjlighet att kommentera politikernas svar i den panel som jag ingick i. I panelen fanns aktörer i skogen, som Leif Öster – skogsägare och turistföretagare, Jessica Sannö – Tiveden Adventure, Peter Arne – VD Finnerödja skogstjänst, Ola Kårén – skogsvårdschef SCA och jag själv som samisk markförvaltare av fjällnära skog. Hur min förvaltning fungerar fanns det dock inte läge till att förklara tyvärr.

Jag kom in i ett chocktillstånd av det jag fick höra från de politiska företrädarna och kommenterade typ att här har vi lyssnat till essensen av det som de natur- och skogsälskande väljarna röstat fram i det här landet, som verkar ha gått en kurs hos Trump, med alternativa fakta, manipulationer, total faktaresistens och lögner.

MP:s Maria Gardfjell stack dock ut. Det var hon mot resten av politikerna. Lugn och stabil stod hon där i det i övrigt naturfjärmade köttberget som tycker att det går åt rätt håll i skogsbruket, att den svenska modellen med kalhyggen är bra, att frivilligheten i skogsbruket fungerar utmärkt, att skogens nytta för klimatet är allra bäst med den svenska skogsbruksmodellen, att forskning, expertis och EU inte behövs för det sköter Sveriges skogsägare om bäst själva. Plus det sedvanliga 1950-talstugget. Jag var tvungen att lämna lokalen ibland för att tänka på min hälsa (hade glömt blodtryckstabletterna…).

Maria vs alla andra. Ljus mot mörker. Sannning mot lögn. Fakta mot idioti.

De där politiska förmågorna har de skogsälskande svenskarna fått på plats så skogspolitiken kan fortsätta på det MEST GALNA SÄTTET. Utan tanke på biologisk mångfald, utan tanke på de enorma utsläpp av koldioxid, metan och lustgas som det svenska skogsbruket bidrar till. Plantagerna på kalhyggena tar endast upp små mängder kol. Kalhyggena släpper istället ut gigantiska mängder av växthusgaser som är lagrade under jord och skogsmissbruket med alla sina maskiner, transporter och processer är därmed den enskilt största utläppskällan av alla i det här landet. Faktiskt mer än alla andra utsläppskällor, tillsammans.

Vi i panelen fick frågan om vilka två förslag vi ville lyfta för att förändra den svenska skogspolitiken. Mitt svar var kort och gott: “Stoppa kalhyggena” och “Skydda landets samtliga kvarvarande gammelskogar, nyckelbiotoper och urskogar”. När publiken och konferensens digitala tittare på menti.com senare fick rösta om vad de tyckte var de viktigaste frågorna för politikerna att agera på blev det just de två frågorna, dock lite eljest formulerade.

För medborgare i det här landet som på riktigt älskar och värnar naturen och den riktiga skogen finns således endast ett befintligt riksdagsparti att rösta på i höstens val. Det är Miljöpartiet de gröna. Dock finns strategier och ställningstaganden som jag inte kan förlika mig med. Som när Johanna Sandahl frankt frågade politikerna om vad de tyckte om att stoppa kalhyggen, ja eller nej. Alla vände upp sin röda del på den kartongbit de hade. Nej alltså. Utom Maria Gardfjell, somvände upp den gröna sidan. Ja, men kalhyggesstoppet skulle endast skulle gälla 30 procent av skogsarealen. Tyvärr räcker det inte… MP borde på allvar utveckas till den ideella naturvårdens parlamentariska röst. Skippa PK och finurliga strategier. Det är upp till oss medlemmar att se till att det blir så 🙂

Jag kom till Mora på morgonen och for tillbaks mot Murjek/Jokkmokk/Randijaur på eftermiddagen. En alldeles för kort tid. Borde ha funnits på rikskonferensen som började igår för där visades min film Sjumilaskogen, som jag snickrat ihop med Thomas Öberg och Lars-Ture Lindholm.

En av föreningens ansvarige för logistik hade bokat taxi till mig för att jag skulle hinna med tåget. Denne frågade en aning nervös om jag skulle kunna dela taxi med SCA:s Ola Kårén som bor i Sundsvall. Jag skämtade att det blir nog svårt. Vi kanske mördar varann? Fortsatte direkt att säga att det visst går bra. Och så blev det. Ola var en mycket trevlig man som under en utbildning bott i Årrenjarka och besökt Kvikkjokk många gånger. Vi talade om drönare och allt annat än om skogsbruk. Till sist frågade jag honom om han trodde vi kunde finna lösningar med dialog. Och det trodde han på.

Det är inte skogsbrukets fel att det skövlas så katastrofalt mycket i det här landet. De agerar ju endast som politiken tillåter dem att göra. Rösta grönt i hösten val! Låt skogen leva!






Visits: 144

4 svar på ”Skogskonferensen Låt skogen leva”

  1. Hej,

    Det var väldigt trevligt att träffas. Och du Tor gjorde en utmärkt insats. Låt oss träffas igen och prata vidare. Mvh Leif Öster

  2. Instämmer helt i ditt resonemang, MP och NF medlem, som jag är! Kan bara tala om, att filmen Sjumilaskogen, som är så fin, visades för oss senare på kvällen på lördagen och vi var många som valde att se den i stället för dansen!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *