Mina morföräldrar, en text om Signe och Rupert.
Min mormor Signe Stenman föddes 1897 i byn Njavve längs Lilla Lule älv som dotter till nybyggaren Jonas Stenman och Stina Nilsdotter, född Tuorda. Signe Eriksson som hon hette som gift dog den 5 november 1995.
I mormors barndomshem var lulesamiska vardagsspråk. Familjen var bofast med kor i ladugården, häst i stallet och så ägde de skötesrenar i dåvarande Tuorpuns lappby, senare Jåhkågasska.
Familjen levde ett liv blandat av traditioner från ett renskötarliv och bofast samiskt liv med jakt, fiske, samlande och influenser från svenskt småbondeliv. I den miljö mormor växte upp i lärde hon sig troligen kasta lasso, dra not, slakta, torka blod i renmagar, plocka och syra kvanne, tolta och ängssyra, fiska med snara, göra klabbgiller, snara fågel och ta skohö, men också att mjölka kor, hässja hö, rykta hästar, klippa får, sticka och stoppa strumpor och annat som hörde bondelivet till.
Mormor blev gravid som 19-åring. Hon och det väntade barnets far, min morfar Rupert Eriksson, gifte sig i Kvikkjokks kyrka den 1 oktober 1916 när mormor var gravid i sjunde månaden. Mina morföräldrar satte bo. Min moster Margith föddes den 10 december, vilket bör ha varit en praktfull skandal i denna mycket religiöst kravfyllda tid. Mormor flyttade till morfar i Kvikkjokk tre mil uppströms Sakkat. Paret fick bo på övre våningen i det vinkelbyggda gästgiveri som ägdes och drevs av morfars föräldrar.
I Kvikkjokk kom mormor fort att förtränga sitt samiska ursprung. I tider av statlig rasforskning där utsända fotografer och så kallade forskare fotograferade, mätte olika kroppsdelar för att kunna fastslå att samerna var en lägre stående ras, kom självassimilering att bli vanlig för att skydda sig själv. Också mormor Signe utsattes för rasbiologernas övernitiska pseudoforskning.
1928 års renbeteslag delade effektivt upp den samiska befolkningen. Endast heltidsrenskötare med stort renantal ansågs vara äkta lappar. Endast de fick den svenska kolonialmaktens välsignelse till att få finnas kvar i lappbyarna. Alla andra samer kastades ut ur gemenskapen. I statens och lagens ögon ansågs samer som slog hö eller fiskade som vilken annan svensk som helst. Därför förlorade de till stor del sina tidigare möjligheter att försörja sig och leva som samer på lappskattelanden. Till exempel kom jakt, fiske och vedtäkt att inskränka sig till det egna hemmanet eller skiftet – för de samer som råkade ha den smala lyckan att äga ett sådant. De som var marklösa lämnade i många fall sitt samiska arv bakom sig helt och hållet. För att överleva valde de att flytta till kusten eller söderut för att leva som svenskar.
Rasforskningens förespråkare konstaterade att samerna inte förmådde äga och ansvara för just någonting annat än renar. Mormor, som gift sig bort från sitt samiska ursprung, fick som många andra ortsbor äga ett begränsat antal renar, men hon fick inte själv själv sköta sina djur. Det kunde bara en rájdde, skötare, göra – en same som var medlem i lappbyn.
Morfar ägnade vintrarna åt jakt och timmerhuggning. Under långa tider var han borta från hemmet och överlät åt mormor att ensam sköta hela ruljansen. Fyra barn, hushåll, kor, får, häst och de lappgetter som familjens rájdde hyste in på gården vintertid. Hon hade fullt upp, men hann ändå med att underhålla en fångstlinje med klabbgiller längs Gamájåhkå där hon fångade hermeliner. Hon flådde och tanade skinnen själv och det gav ett gott tillskott i familjens kassa.
Foto: Anton Lundberg Sjöberg.
När jag som tonåring flyttade till mormor i Kvikkjokk försökte jag ofta få henne att tala samiska. Men det var tvärstopp. Då och då kunde det dock undslippa henne något ord eller uttryck. Som när jag som barn gjorde något ofog och hon hotade med att Guŋŋgá-Lásse skulle komma och ta mig till sitt tillhåll bakom berget Nammásj. Guŋŋgá är lulesamiska för spöke, som man skrämmer barn med. Eller när mormor utbrast “Gånågis várjjalus!”, ungefär detsamma som “Gud bevare oss!”. Vad jag än som ung försökte få veta om hennes uppväxt i Njávve, om hennes föräldrar, om varifrån de kom, så var det tyst.
När jag för några år sedan hälsade på Signes äldsta dotter, min moster Margith, i hennes pensionärslägenhet i Jokkmokk, och vi pratade om lite av varje, så sade hon plötsligt: “Ja, det här att vi är samer, det var ju du som berättade det för mig.” Tala om högeffektivt mörkande…
Mormorsmor Stina, eller mer korrekt Caisa Christina Magdalena döptes 1854 och prästen gav henne först Thuorda i efternamn, efter sin pappa. Men så ändrade han sig. Kanske han plötsligt kom att tänka på det han hade att förvalta från tidigare missionärer och präster, nämligen att radera ut ett hedniskt förflutet genom att ge samiska barn svenska namn. Och mormor tillhörde en nybyggarfamilj, som staten ansåg som samiskt oäkta. Därför strök prästen helt sonika över Stinas samiska efternamn och skrev i födelseboken istället Nilsdotter med sin stålpenna.
Under lång tid trodde jag att mitt samiska påbrå stannade där, med mormors rötter i släkten Tuorda. Det har dock visat sig att också mormors pappa, Jonas Edvard Stenman, hade samiska rötter. Ett par generationer tidigare hade hans förfäder lämnat Grans lappby i Västerbotten och gett sig av norrut, för att via Stenträsk söder om Jokkmokk hamna i Njavve.
Men morfar då? Ingen hade någonsin pratat om någonting annat än att han skulle komma från svensk nybyggarsläkt.
Rupert Eriksson föddes i Kvikkjokk 1887 som son till krononybyggaren och gästgivaren Erik Olof Nilsson och dennes hustru Emma Seferina Åkerlund. Morfar dog på min tolvårsdag den 19 maj 1973.
Också morfar behärskade lulesamiska, eftersom Kvikkjokk var en tvåspråkig ort.
Morfar lärde sig allt praktiskt en småbrukare vid fjället var tvungen att kunna, som att slå med lie, skära skohö, hugga hässjevirke, tillverka skidor, bygga båtar, köra med häst, fiska och jaga. Även sedan han och mormor fått sina fyra barn var han till fjälls på jakt under långa perioder om vintrarna. Han jagade framför allt pälsvilt som rödräv, fjällräv, järv och varg och sålde skinnen till uppköpare i Norge med bra förtjänst.
I Tuorpons lappby tyckte renskötarna att morfar var en värdefull tillgång. Rupert jagade ofta i Badjelánnda och här fanns varje vinter renskockar som renskötarna inte lyckats samla ihop på höstvintern för flyttningen ner till vinterbeteslanden i jokkmokksskogarna. Isak Parfa, tidigare ordförande i Tuorpon, berättade för mig att renskötarna tyckte att det var ovärderligt att det fanns folk på fjället som höll undan rovdjuren när de själva inte var där. Isak berättade att lappbyn hade en uppgörelse med morfar. Om han fick dåligt med mat fick han skjuta en ren. Det enda kravet lappbyn hade var att morfar skulle skära öronen av renen och lämna dem till byns ordningsman. Renens ägare ersattes därefter från Tuorpuns byakassa.
Också andra tjänster förekom mellan småbrukarna och de renskötande samerna. Smör byttes mot renkött, vinterskötsel av renskötarnas getter byttes mot en slaktren per get, renskötarna med familjer övernattade hos småbrukarna på sina flyttningar och deponerade mat som torrkött och blodmagar samt utrustning som skidor, pulkor och seldon i uthusen. Oftast var det hushållets rájdde som man samarbetade med. Denne rájdde kunde vara en släkting, en som var kvar i renskötseln, medan kusinen hamnat utanför eller själv hade valt att bli bofast. Alla var de i grunden samer men med tiden har nya generationer kommit att tala om dem som kom flyttande som “samerna”, medan de själva och deras föräldrar, mor- och farföräldrar kommit att definieras som icke-samer.
När jag för bara något år sedan googlade lite på måfå på släkten Holmbom från Njunjes stod att morfars farmor hette Stina Caisa Jacobsson, född 1822 som Holmbom. Hon hade sina rötter i en renskötarsläkt i Grans lappby i Västerbotten. Morfars samiska påbrå hade dittills varit ännu mer mörkat än min mormors. Ingen gamling i min närhet, som i övrigt kunde rabbla släkter utan och innan, nämnde någonsin detta faktum. Det fanns bara inte. Det slår mig att mormor och morfar kan ha varit släkt med varandra, men så långt tillbaka har jag inte kommit i mina efterforskningar om de umesamiska släktleden.
Varför både mormors och morfars förfäder lämnade Västerbotten och Grans lappby kan jag bara ana mig till. Den svenska staten ägnade sig under mycket lång tid åt fördrivning av samer, eftersom de stod i vägen för kolonisationen, för jakten och exploateringarna av de olika naturresurserna. Lapp-ska-vara-lapp-politiken fastslog i lag att lappar endast skulle finnas i Lappland. Grans skogslappby, som sträckte sig över hela den nuvarande Sorsele kommun, konverterades i och med 1886 års renbeteslag till fjällappby. Också det är ett exempel på ett genomgående drag i den svenska samepolitiken, nämligen viljan att utplåna den skogssamiska kulturen.
Det är tack vare arvet från mina morföräldrar som jag har kunnat bevara och bejaka kontakten med markerna och närheten till rötterna och faktiskt kunnat försörja mig i landskapet, både genom jakten och fisket, men också som fotograf med ingående kunskaper om och en stark känsla för det fjällnära området.
—
Mina morföräldrar är en text jag började skriva för typ tio år sedan. Under tiden har jag dock lärt mig mer i min personliga dekoloniseringsprocess som jag fyllt på i den gamla texten. Mina morföräldrar skulle bli allvarligt störda, rent förbannade, om de hade levt och kunnat läsa denna text. Skammen över det samiska arvet var för stor. Att jag skriver kanske hjälper andra i sin egen avkolonisering. Det är tiotusentals som borde följa den vägen, samer.
Mer på bloggen i ämnet:
Morfars koja i Laponia
Stöd gärna mitt arbete med min oberoende reklamfria blogg där jag ofta belyser saker som ingen annan tar upp. Tack 💚
#kvikkjokk #njavve #dekolonisering #avkolonisering #arv #samer #sábme #sábmie #saepmie #sápmi #mormor #morfar
Visningar: 119
