Världsarvets glömda hörn

Världsarvet Laponia är dramatiska toppar och glaciärer i Sarek och böljande fjäll i Badjelánnda. Det är gammelskogarnas Muttos. Men det finns ett hörn av det samiska världsarvet som få besöker och vars historia håller på att falla i glömska. Myrarnas och tallåsarnas Sjávnjá. 

Text och foto: Tor L. Tuorda

Det är nästa 15 år sedan. I helikoptern var Erik Sjaunja ciceron. Han bad piloten gira en bit från färdrutten för att jag och jokkmokksförfattaren Hans Anderson skulle få se vistet Boarkka. Vi höll på med en bok, Arvet om världsarvet Laponia, och flög över de inre delarna av naturreservatet Sjávnjá. Där bland tallarna skymtade vi kåtor och grå byggnader. Men det var i början av juni och därför rådde landningsförbud. Här tillbringade, berättade Erik, familjen Sjaunjas kvinnor och barn somrarna medan männen befann sig i de västliga fjällen med renarna.

Synen från ovan etsade sig fast i mitt minne. Platsen hade en dragningskraft på mig. Jag gjorde därför ett försök att återvända till fots redan kommande höst, men gick fel och hamnade istället vid sjön Hávgak. For runt som ett jehu och letade kåtor och bodar, men utan resultat. En oerhört liten mossöverväxt arran var det enda jag hittade.

Sedan dess har jag närt en dröm om att få återvända. Få se platsen från marken. Förnimma tidens gång. Så när jag och ett tvåmannateam detta års oktober flyger in över Sjávnjás skogar och myrar är jag förväntansfull som ett barn på julafton. Turen är en del i ett filmprojekt jag arbetar med, utrustningen är stor och tung, och vi landar på ett lågfjäll i närheten av Sjaunjas gamla boplats.

Det blåser friskt. Alla björkar är barblåsta, gräset har gulnat och i fjärran lyser Sareks och Giebmegáisis toppar vita. Vi sover en natt på vår lilla topp och vandrar sedan ner mot Boarkka och följer den mest lättgångna terrängen mellan åsar och småbackar. Klövavtryck och spillning av en ung älg syns i den översta björkskogen och snart tar gigantiska granar vid. Några av jättarna ligger störtade på marken med spretande vita torrkvistar. En ensam sarv kommer springande, men jag hinner inte få upp kameran.

Mitt i granurskogen öppnas en grön liten yta där det växer ung björkskog. Sinnena skärps. Tydliga tecken på tidigare mänsklig aktivitet. Mycket riktigt tar det inte lång stund innan en ihoprasad näver- och torvbeklädd byggnad blir synlig – kanske en getkåta eller ett förråd. Tar av mig säcken och går längs upphuggningen. En timrad bod framträder med inrasat tak, och en ihopfallen stuga står en bit bortanför med bräder som sticker ut åt alla håll.

Stugans brädfodring har varit överdragen med näver och ett runt hål i en av väggarna vittnar om utgången av ett skortensrör.

Taket har varit torvat. Ur näver och torv viskar byggnaden en historia för mig. Den berättar om hur de samer som bott här fått propåer om att försvenskas, och helst sluta upp med renskötseln och istället ägna sig åt mer kulturellt högtstående odling och boskapsskötsel. Hellre spika ihop och bo i fyrkantiga boningar och elda i spis än att bo i kåtor med öppen eldstad. Men ändå använde folket här näver som väggbeklädnad, det enda material de var vana vid att använda. Här, i det inre av Sjávnjá, blir ett sorgligt, mörkat och nonchalerat kapitel i den svenska historien tydligt.

Bodens dörrfoder är målade med gulaktig färg. Dörren hänger. Jag kikar in, men det känns kymigt att på något vis göra våld på integriteten. Intalar mig därför att jag gör en välgärning som intresserar mig för de människor som bott och verkat här, som bemästrat hårda förhållanden både från naturen och den svenska staten. Känner en oerhört stor sympati och respekt för dem. Funderar varför inte denna kultur lyfts fram när Laponia kom till, som ju är ett mixat världsarv av lika värden kultur och natur.

Inne i boden syns en brant trapp. Det märks att den som gjort den har vana vid njallans stege. I nocken finns flera infällda hål för längsgående stänger. Troligen har den minimala övervåningen använts för köttförvaring.

Här har torrkött och suovas bierggo hängt i rader. Något som en järvs klomärken på ytterväggen också visar. En vitemaljerad potta med blå kant står malplacerad vid väggen.

Bortanför boden finns en torvkåta. Vid kåtan ligger en ställning ihoprasad längs marken. Den har varit  byggd mellan två mindre torrfuror, där furornas rötter grävts upp för att tjäna som fötter till ställningen.

Vår vandring fortsätter ner till tallskogen och det förmodade vistet vid den långsmala sjön, kommer ner på sjöns norra sida och ser fullt med ung björkskog på den andra. Där måste bostället vara, stämmer precis med den bild jag har från helikopterturen.

Och mycket riktigt finns två torvkåtor, nedrasade ställningar, en typ av båthus och vid stranden, en vid och djup kallkälla. Här har de haft det välordnat. Efter en stunds snokande bland ungbjörkarna syns en enormt rostig och lavbevuxen Huskvarna järnspis och i närheten en fyrkantig husgrund.

Mycket märkligt. Påminner om de urgamla rester av skogssamiska timmerkåtor jag fann vid Gállokjávrre, kulturlämningar som nu hotas av gruvbrytning. Spännande. Tar stillbilder, filmar och märker in platsens GPS-koordinater som dokumentation.

Efter köttstekning och kaffekokning börjar skymningen lägra sig och vi börjar återfärden till tältkåtan uppe vid fjällkanten. Följer en ås vid bäcken en bit uppströms och också här framträder en fyrkantig hus- eller kåtagrund. Otroligt. Funderar på vem som kan ha bott här, har aldrig hört talas om några skogssamer i Sjávnjá, de bör ju ha funnits här, men alla jag frågat i Unna Tjerusj har ingen aning.

Nästa dag, när vi har riggat stora reflex- och difussionsskärmar för en intervju, får vi besök av en glad människa med älgstudsaren hängande över bröstet. Det är Per-Eric Kuoljok som berättar att han sällan ser några människor här, att det världsarvsutnämningen till trots är ett riktigt ödeland. Han har haft lycka på jaktstigen och berättar vars det går att hitta vatten på denna till synes torra och karga fjällhed. Per-Eric väntar på helikoptern, och går snart iväg med rappa steg upp mot sluttningen. Också vi ska snart flyga tillbaks. Och helikopterturen tillbaks till Porjus är den häftigaste jag varit med om. Först nu förstår jag bättre storheten av Sjávnjás urskogar. Mil på mil av sammanhållen gammelskog med torrfuror och tvärtoppiga jättetallar. Säkert finns det, som i Muttos, grupper av träd här också som var plantor på 1200-talet. Det är en hisnande tanke. Och en ny dröm har väckts. Hit måste jag, också, återvända – till fots.

Denna artikel har tidigare publicerats i tidningen Samefolket, med text på lulesamiska.

Views: 51