Pirkit Amma och Diggehájkka, extramaterial

Nedan följer extramaterial till skriften Pirkit Amma, legend i kulturlandet, som går att besälla på pm eller mejl till t(at)kvikkjokk.nu. Pris 80 kr. Swisha helst 0702300955 🙂

Diggehájkka, tingstallen. En stor gammal tall som stod ett par kilometer norr om Huhttán (Kvikkjokk), som idag Kungsleden passerar igenom. En tall som gett ett helt område sitt namn, Diggehájkka, där det kan vara ohälsosamt att vara, spännande, skräckinjagande, mystiskt, där vinddragen från den brutala historiens vingslag kan kännas och där marken talar. Inte så underligt. Här har hemska saker timat under tidernas gång, här svarar det under stövelsulorna. Här är naturen hit och dit med sina frodiga örtrika kallkälldråg i lavrik granskog ena stunden som möter holster¹ i den andra. Småbackarna, storstenarna och så de grovbarkiga gammeltallarna med sina barktäkter och de silvriga torrfurorna och lågorna liggande. Och så mitt i alltihopa en liten igentorkad tjärn med högt gräs och svarta stenar utplacerade. Spåren efter den tromliknande storm som drog fram över kvikkjokksområdet 2001 är brutal. På många tallbackar ligger träden som i plockepinn.

Det var inget populärt ställe bland äldre tiders renskötare. Järvens förlovade land, kallades det. Miste man sina renar i Diggehájkka var de förlorade. När renarna under någon tjocksnövinter hade svårt att gräva efter sin lavmat, stod de under stenblocken och sträckte sig upp för att nå laven som växte uppepå. Då kom järven och kunde behändigt hoppa ner på renryggen och gnaga nacksenan tills renen segnade ihop. Här brukade jag skidra för att samla renöron på 1970- och 1980-talen. Fick hittelön från samebyn på 200 kronor för varje par jag skar av. En morbid syssla kan tyckas, men det hjälpe ju mig, och renägaren. Utan några bevis fick denne ingen rovdjursersättning, det var den ordningen som rådde då.

Här har Amma Larsson Pirkit (1842-1905) färdats i hela sitt liv. Säkert haft en massa flakar och giller på tallåsarna och vallat renar på myren vid Rárkavvierra under berget Gájmak. Jag hittade en lämning från en näverkåta här från renmjölkingens tid. Skulle tro att Diggehájkka ingick i hans familj Tuorda-Pirkits skatteland. Hade jag haft mer tid och resurser under projektet att kartlägga Ammas med fleras liv, hade det eventuellt gått att utröna vilka gränser landet hade och namnet på det. Vilken summa staten ansåg skulle betalas för landet. Troligen hade det arbetet varit svårt eftersom den svenska staten gjort det de kunnat för att sopa igen spåren av de så kallade lappskattelandens existens.

Mången gång lär Amma ha passerat själva Diggehájkka på sin väg mot Boarek eller till Rávna i Dáhta. Troligtsvis redan på 1840-talet. Undrar vilka historier han som barn fick höra om tallen, och inte minst det stora stenblock som står alldeles öster om stigen två kilometer från byn och som idag kallas för Tingsten. Tallen Diggehájkka finns inte kvar idag. Den höggs ner av en präst i slutet på 1800-talet. Prästen hade ont om ved, förtäljer det jag fått mig till livs om denna historia. Dock kan prästen likaväl, i någon nit om att utrota allt hedniskt, huggit ner den i det syftet. Diggehájkkas stam var tydligen täckt av bomärken från alla män som dömdes under den 40-åriga tid silverbruket var igång i Huhttán. Den bör det ha sett hedniskt ut med alla sina ristningar. Eller också ville prästen i nit av nationalromantik sopa bort de sista spåren efter detta skandalösa Storsvenska fiaskot som brukseran inneburit. Det går bara att spekulera. Kanske det var en kombination av allt. Diggehájkka skulle bort, och därmed försvann de starkaste bevisen för att tinget överhuvudtaget existerat.

När morfar var ung såg han i alla fall stubben av Tiggehájkka. På denna del som fanns kvar av jätteträdet kunde morfar ännu urskilja några bomärken. Pirkit Amma såg hela det sägenomspunna trädet. Han lär ha stannat vid Tiggehájkka många gånger. Studerat ristningarna och konstaterat att samer från den och den släkten blivit dömda på platsen.

Vid Tiggehájkka och Tingsten hölls ting, sägs det. Det jag minns jag fått berättat är att samer och bruksfolk bodde i tältkåtor vid tingsplatsen. Därmed bör tinget ha hållit på minst två dagar. Kommer dock inte ihåg vilken årstid jag fick höra som brukade gälla, eller hur många gånger per år tingen skedde.  Domaren, som mest troligt var samma person som innehade titeln Bergmästare vid silverbruket (Luleå silververk 1661-1702) stod uppflygen på stenen och delade ut sina domar på löpande band. Någon fick rida trähästen, en tvingades löpa gatlopp, någon blev dömd att dras under isen. De ristade själva in sina bomärken i stammen på Diggehájkka efter förkunnad dom.

Isdragningen skedde mellan två uppbillade hål i nuvarande Lappviken, cirka tre kilometer sydost om Huhttán. Samer som vägrade dra silvermalmen i pulkor bakom sina renar kunde dömas till denna bestraffning, men också de andra bruksknektarna kunde troligen straffas med att dras i ett rep under isen. Vissa av knektarna var också samer.

Vid ett tillfälle ska en same blivit dömd till döden. Straffet verkställdes också. På kommande ting smög sig den avrättades söner fram till den tältkåta där de hörde domaren tala. De syftade på ett ungefär vart domaren satt vid árran och sköt pil efter pil genom kåtaduken som till slut träffade domaren så att han dog.

Undrar vad Pirkit Amma hört om denna historia. Stämmer det som jag har återgivit, eller fabulerar jag? Men det är vad jag har hört berättas från denna mörka tid.

1970-71 genomfördes en arkeologisk utgrävning av silverbruket. På Prästsidan väster om där Gamájåhkå rinner ut i deltat vid Huhttán grävde de frenetiskt. Som nio-tio år gammal kommer jag speciellt ihåg den stensatta fängelsegropen. Tyckte den såg riktigt skrämmande ut. Dock har aldrig någon arkeologisk undersäkning gjorts vid Tingsten. Det enorma stenblocket finns på Riksantikvarieämbetets webtjänst Fornsök endast utsatt som Övrig kulturhistorisk lämning, med fragmentasisk textbeskrivning. Ingen skylt som beskriver platsen och historien för alla dem som vandrar Kungsleden. Ingenting.

Ointresset från arkeologer och historiker om denna tingsplats har troligen att göra med att den inte alls finns beskriven i några källor. Silverbrukets omfattande logistik, med alla personer som var inblandade, ekonomin, med mera, finns extremt noggrant nedtecknat. Ett omfattande material som historikern Kenneth Awebro fördjupat sig i till en mycket intressant bok han gav ut 1983, Luleå silververk, ett norrländsk silververks historia. Om Diggehájkka, Tingsten, det dödsstraff som ska ha utdömts, isdragningar av samer, med mera, har Awebro inte hittat några belägg.

Tyvärr är inte den muntliga berättartraditionen någon källa i västerländsk akademisk tradition när det gäller denna typ av historiebeskrivning. Det vore i alla fall intressant att veta om det finns någon sanning i den här berättelsen. Bergmästaren kan ha fört ett på-sidan-om-regemente, vilket troligen den första bergmästaren Isak Tiock nog inte var främmande för. Dock hade säkert någon klagat via brev till Stockholm, och så hade allt uppdagats. Kanske någon av de privata intressenterna som drev bruket i perioder under dess sista tid införde ett skräckregemente i lönndom. Det lulesamiska området var i stora delar tömt på samer också under de privatas styre. En indikation? Onekligen kunde de privata lättare mörka ett eventuellt skräckvälde för de styrande i huvudstaden än vad statens egna lekejer kunde.

Kanske tingen var någonting som samerna internt ägnade sig åt på denna plats innan silverbruket och svenskarna överhuvudtaget kom dit? Sedan har historien förvanskats. Att hela denna ovan nämnda berättelse skulle vara totalt hitte-på finner jag för otroligt. En arkeologisk undersökning vid Tingsten skulle ge svar.

Fotnot
¹ Blockterräng

Views: 230