Morfars skjutvapen: Pinfiringen
on 03/06/2020

Jag med morfars bössor i deras hembygd Kvikkjokk


När min morfar Rupert Eriksson (1887-1973) gick bort var det någon av hans två söner som skulle ärva hans jaktgevär. Inte morfars äldsta barn Margith och definitivt inte sladdisdottern Maj-Britt, min mor.

Morfars två flitigast använda bössor, en Mauser 6,5×55 för storvilt och en enskottssalongare modell Remington 5,6x26R tillföll morfars son Mauritz, som ansågs vara jägaren i familjen. Efter Mauritz död ärvde hans ende son Bengt vapnen. Men också han dog tragiskt i en olycka och kusinens son Daniel blev ägare till de bägge bössorna. Tvärhastigt ringde Daniel till mig och frågade om jag ville ha morfars bössor för han tyckte att de passade bäst i min ägo. Jag blev stum av glädje. Sanslöst så godhjärtat av Daniel! Sin pappa upp i dagen!
Jag sökte jaktlicens på de bägge bössorna vilket jag fick och hämtade dem i Östersund. Det var mäktigt att få återbörda dem till deras hembygd Kvikkjokk där de varit så flitigt använda.

Salongaren har snälltryck som det precisionsinstrument det är, och är försett med kikarsikte. När morfar jagade var det dock öppna riktmedel som gällde. Korn och siktskåra. Bössan har åttakantig pipa och går bara att skjuta ett skott i taget med, sedan måste man bryta pipan och ta ut tomhylsan och stoppa in en ny patron, sedan vika ihop vapnet och trycka in varbygelns bakre del för att låsa pipan. Nästan samma modell som ett luftgevär. Av någon märklig anledning kallade kvikkjokksjägarna såna här vapen för Pinfiring. Ordet kan komma från att R:et i slutet på kaliberbeteckningen betyder Rimfire, patronen har kantantändning.


Det märks att Pinfiringen varit med ett tag. Att den blivit stött och hanterad. Det är spännande att se alla märken i trät och rispor i metallen och fantisera om hur alla dessa spår har tillkommit. Pinfiringen är onekligen väl använd. Den var ett verktyg för en stor del av morfars inkomster om vintrarna. Var det inte timmerhuggning så var det jakt som gällde. För Pinfiringen framför allt fjällripa, men också fjällräv. Riporna byttes ofta mot så kallat småkött som kom från renen: hals, bringa och sidorna, sådant kött som uppköparna hade svårt att sälja åt stadsborna vilka helst ville äta muskelvävnad från steken och bogen. Det var byteshandel som gällde. Riporna värderades dock styckevis i pengar, såväl som kilopriset för renköttet, men några sedlar behövde inte byta ägare.

En tidig marsmorgon skidrade morfar upp på Vállenulppe, Prinskullen, tre kilometer nordväst om Kvikkjokk. Från toppen fortsatte han en knapp halvmil på det släta fjället Vállevárre. Där fjället har en svacka, kallad Gropen, finns en massa stenblock som sticker upp ur drevsnön. På stenarna satt det fjällripor som han upptäckte på långt håll. När han kom närmare såg han ripor överallt. Han närmade sig sakta och märkte att de var så där supertygga som de kan bli i viss lugn väderlek med lätt snöfall.

Morfar börjar skjuta med Pinfiringen. Första skottet tar perfekt. Ripan flaxar till någon sekund och dör. Ingen av de andra riporna lyfter. De bryr sig inte alls av skottet. Han bryter pipan, pillrar ut tomhylsan, stoppar in en ny patron, siktar, skjuter – träff igen. Antagligen rör sig morfar successivt så nära ripflocken som det bara går. Ännu ett skott, ännu ett byte. Sammanlagt skjuter morfar 134 skott den dagen och får som byte 133 ripor. Makalöst!
Hur han han får ner riporna har jag säkert hört, men glömt. Antagligen gräver han ner dem och skidrar fort iväg och hämtar en skidkälke att dra dem på.

Vid ett annat tillfälle som Pinfiringen gjorde tjänst var efter att renskötaren Nils Anti Pirtsi i Tuorpons lappby sveptes med i en lavin mitt mot Såmmarlappa i Darrevuobme och större delen av hans renhjord begravdes i snön. Nils Anti klarade sig för att hamna alltför djupt i lavinen, men fick ett renhorn genom låret. Hela lavinfältet blev täckt som av en dimma, berättade Nils Antis son Lennart för mig för många år sedan, som han i sin tur hört av sin far. Dimman kom från renarnas panikslagna andning. Det var ett inferno av döda och halvdöda renkroppar. Det stönades av döende djur med brutna ben och horn slogs mot varann. Nils Anti släpade sig ner i dalen till en torvkåta och räddades mirakulöst efter flera dagar av en av bröderna i Bäcken som kände på sig att det hänt en olycka. Han hade just tänkt dräpa sin hund för att få något att äta…

Renkadavren låg på sluttningen av Rivggonjunnje (antagligen). Vissa kadaver kunde skönjas, men de flesta låg begravda i snön. Mängder av rovdjur samlades till den mat som erbjöds. Järvar, örnar, rödrävar och fjällrävar. När morfar fick höra talas om olyckan begav han sig till kadaversamlingen. Pinfiringen blev många rävars baneman. Jakten blev så effektiv att morfar kunde finansiera bygget av ett hus med lagård i Kvikkjokk för de pengar han fick när han sålt alla skinn. Den enes bröd…


Leave a Comment:

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *


One Reply to “Morfars skjutvapen: Pinfiringen”



Tor L. Tuorda

Sök! Separera sökorden med komma och mellanslag