Johan Märak 1928-2019
on 07/12/2019

Johan Märak jojkar älgen på Terra Madre urfolkskonferens 2011.

I kyrkan igen idag för sedvanlig ritual inför en begravning. Nyss, känns det som, var det vännerna Östen Nägga, och så Lars Guttorm Blind. Nu blev det Johan Märak. Kulturinstitutionen, jojkaren, berättaren, prästen. Förvisso var Johans frånfälle på grund av ålder mer väntat än de andras, men ändå är det oerhört sorgligt. En stor förlust för Jåhkåmåhkke, för den samiska kulturen, för kyrkan, och förstås för hans livskamrat Valborg och barnen Nik, Gunlög, Nilla och David, barnbarnen och andra släktingar.

I hela min uppväxt har jag hört berättelser om Johan Märak, och berättelser av densamme, framförallt. Vid öppna spisen i ungdomsgården i Kvikkjokk där han med stor emfas trollband konfirmanderna. Gádniha, guottalm, unnasj, stallo, rávgga, Viktor Löfgren, och så kom det tvärhastigt en jojk för att krydda till det hela. Han var en makalös berättare. Har aldrig upplevt någon som kunde mäta sig med Johan. Modulationen i rösten, känslan. Man befanns sig i den värld han målade upp. “Spökhistorierna” gav outplånliga intryck, inte bara för mig, utan för samtliga 15-åringar som var där. Jag hade sneakat mig in i konfirmandhopen, för där fanns många oerhört söta tjejer. Och Johan lät mig hållas. Tordes dock inte byta så många ord med tjejerna. Med Johans dotter Gunnlög hade jag dock viss kontakt, men det var allt. Kommer inte ihåg om hon konfirmerades för sin far, eller om det var någon annan präst?

Finns mycket att berätta. Min mor Maj-Britt Lundberg, eller Eriksson som hon hette som ogift, berättade också en hel del. De hade en romans hon och Johan.
– Vi tyckte ju om varann, sa Johan lakoniskt när jag fotograferade honom 2016 och förde relationen på tal.

Jag har i nästa nummer av tidningen Samefolket skrivit minnesord om Johan, mest utifrån tre intervjuades erfarenheter. Johans son David, ungdomskamraten Maja-Lisa Emretsson (numera Karlsson, och bästa kompis med min mor) och Henrik Blind, som stod nära Johan på många sätt.

Jag vill inte avslöja så mycket av Maja-Lisas berättelse, annat än att hon och min mor följde med Johan på en högtidsstund och samlade upp folk efter vägen. Jag fick direkt association med självaste Jesus och hans predikovandringar, men det tordes jag inte skriva i Samefolket. Det jag också utelämnade pga. platsbrist var att Elma Norlén, min morfars syster, som var kantor i Kvikkjokks kyrka, sa till Maja-Lisa och Maj-Britt att de var riktiga kamrater till Johan som gick på alla hans predikningar i kyrkan. Den första predikan höll han här sommaren 1957.

Det var så mycket jag hade tänkt tala med Johan om. Också för inte så länge sedan. Men jag var för sent ute. Det är också sorg över att Johan var den siste som kunde alla de här historierna. Historier där många av dem säkert har flerahundraåriga ingredienser. Nu finns ingen kvar som kan berätta. Det är en brist. Det är tomt…


Leave a Comment:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


4 Replies to “Johan Märak 1928-2019”

  • För många år sen var morbror Sigge (Ek) och jag på Ibba Grufvisares begravning i kyrkan i Jokkmokk. Johan Märak var officiant. När kistan bars ut ur kyrkan jojkade Erik Grufvisare hela vägen ut. Det var sommar och många turister tittade förvånat. Märak bad turisterna respektera begravningsföljet och inte filma. När vi kom ner på kyrkogården och kistan var sänkt började Erik jojka igen. Sedan var det Inga Grufvisares tur att jojka sin döda syster. Det är för mig ett oförglömligt minne. Vi stod grufvisarlapparna mycket nära, då de bodde i byn hos oss varje vinter. Jag hade förmånen att få vara hos dem uppe i Sitojaure ett par somrar. Oförglömligt!!!

  • Hej ! Så fint skrivet. Jag har dock hört namnet Märak från barnsben. Var på marknaden i tonåren och fick då tillslut träffa honom tsm med min farbror Manfred Hansson. Johan Märak som jag vid så kort möte ändå minns (tyckte han liknade bröderna Hansson😬) Berättelserna känns så viktiga. Jag hörde en hel del från barnsben i byn Nautijaure. Känner också att jag missade intervjua, spela in, medan de levde. Idag bär jag på vissa berättelser, men de börjat blekna. Tack för att du delar med dig. Hälsningar/ Stina Hedlund



Vilande renar

Sök! Separera sökorden med komma och mellanslag