Jag var 25 år och hade sedan några månader fått låna en proffskamera med teleobjektiv. Innan dess hade jag inte ens hållit i en dylik apparat. Bara i en Kodak Instamatic. Som 13-åring tog jag bilder på domherrar genom ett fönster och blev överlycklig av de fina bilderna. Fyra år senare var jag på Vállenulppe och fick mitt på dagen en stor hanjärv på bild som kom västifrån. Jag tog fyra exponeringar. Tryckte av just när den riktade sin bakdel mot en björk som den sprutmarkerade med piss. Senare såg jag dock att järven knappt gick att skönja på bilderna och tyckte det hela var bedrövligt dåligt. I juni 1986 ändrades allt och jag fick världens boost till att börja fotografera på allvar.
Häri ligger en mästerlig bild, skrev fotografen Göran Hansson på kuvertet. Jag öppnade och tittade. Och ja, den var verkligen läcker harbilden. Fångad i hoppet med fjolårsförnan som suddig och valörrik bakgrund. Ett lyckoskott bland alla i övrigt usla bilder som han returnerade i ett större vadderat kuvert. I följebrevet beskrev han vad jag gjort för fel i exponering och framkallning. Att bilderna var för mörka och att jag borde späda färsk D76 med använd. Han var min mentor på fotografins bana den käre Göran Hansson.
”…en av de allra bästa Meta i jag sett.” Alltså otroligt. Vilka ord! Meta var Görans fru som ägde och drev Naturfotografernas bildbyrå. Göran själv var en av dem som 1968 bildat föreningen Naturfotograferna. De två hade troligen beskådat tusentals harbilder genom åren. Därför blev jag verkligen glad och sporrad av att läsa detta brev. Naturfotografi var det jag skulle satsa på, helt klart.
– Du har verkligen goda möjligheter att få till bra djurbilder i kvikkjokkstrakten, sa Göran i telefon 1984 efter att han lånat mig ett av sina kamerahus, en Canon F1, och ett Novoflex 400 mm. teleobjektiv. Jag tänkte på den pissande järven och alla storälgar, loar och björnar jag hade sett…
Jag fotograferade hej vilt. Först skickade jag filmrullar till Göran som han framkallade. Om det var någon bra bild i mina negativmappar kopierade han den och visade mig hur kopian kunde se ut. Förklarade och pushade mig. En svart katt på våt asfalt eller en vit hare i fjällmiljö, ”hur exponerar du för att det svarta ska bli svart och det vita vitt?”
Senare framkallade jag och kopierade bilder själv i mörkrummet i Servicehuset i Kvikkjokk. Jag lärde mig den svartvita tekniken på distans där Göran Hanson var min generösa lärare.
Jag besökte och bodde hos Göran och Meta i Gisselby utanför Österbybruk en vår och en sommar. Ett underbart värdpar på en otroligt fin, lummig och viltrik plats. Första gången fick jag vara med i Görans mörkrum. Han hade ett gäng nytagna bilder från Forsmarks kärnkraftverk, där han var anställd, och drillade mig i filmframkallningens mysterier. Exponera rikligt och framkalla snålt, var Görans recept. Och zontekniken. Vad han tragglade denna av Ansel Adams torgförda modell där man redan vid exponeringsögonblicket skulle veta hur lång tid filmen skulle framkallas för att få till bäst möjliga negativ.
– Kom upp så får du se, halvropade Göran.
Jag sprang uppför trapporna till övervåningen där jag hade mitt logi. Där stod ett stativ med en tubkikare uppställt. Jag tittade i tuben och såg tre havsörnar kring 80 meter bort. Göran matade dem med griskadaver.
– Jaså nu är den här igen, sa Göran lugnt dagen efter örnskådningen.
På ett murket lövträd alldeles utanför fönstret hoppade en vitryggig hackspett på stammen. Makalöst!
Under sommarbesöket fick jag sova i ett pittoreskt torp mit i blommande grönska vilket tjänade som Meta och Görans gäststuga. Jag blev väckt av en sommargylling som sjöng frenetiskt. Alltså…
Göran presenterade en mängd fotolitteratur för mig från sitt rika bibliotek. Henri Cartier-Bresson blev fort min favorit, också som naturfotograf. Det blev mycket prat om komposition till mästerfotografen Bressons bilder.
– Det är värdefullt om du tittar på andra fotografers bilder och ser hur de komponerat, sa Göran.
Vidare.
– Du måste veta varför du tar en bild innan du tar bilden!
Första gången jag träffade Göran Hansson var 1984 i Kvikkjokk. Jag såg honom gå omkring i byn och fotografera allt han såg. Jag tyckte att han var en aning märklig figur. Flera exponeringar på ett grått buskage under Rosbacken? Kameran smattrade också vid några björkar vid Gamájåhkå. Sedan tog han kontakt. Besökte mig, min sambo Carina och vår ettåriga son Anton. Han fotograferade mitt lakafiske i -35 och hur jag flådde en mård. Göran tog porträttbilder också på sambon och sonen och for runt bland de andra byborna och gjorde samma sak. Bara i svartvitt. Hans bilder skulle illustrera en bok med etnologen och författaren Olov Isaksson som skribent.
Vid ett tillfälle stod Göran vid sin husbil på den nya stora parkeringen i närheten av där vi bodde. Bak i bilen hade han en kamera med ett enormt vitt objektiv påmonterat.
– Det är väl ingen konst att får närbilder på djur med ett sånt där objektiv, sa jag uppkäftigt och hade återigen järven på Válle i tankarna. Göran greppade lugnt kameran och instruerade mig var jag skulle titta och hur jag skulle skruva in skärpan.
– Titta genom sökaren och ställ in skärpan på björktrasten i toppen därborta, sa han.
Så jag gjorde. Trasten satt kanske hundra meter bort och blev jätteliten i fluorittelet, som Göran kallade 300:an, vilken var ett av Canons flaggskepp med linselement gjorda just av fluorit. De vita canongruggarna flick senare beteckningen L bakom sin beteckning. Det bästa bland det bästa.
Trasten gjorde att jag förstod att det inte alls var så enkelt, utan en rejäl utmaning, att få bra bilder på skygga djur. Det var som jakt med bössa, fast svårare.
I april 1985 kom Göran och Meta tillsammans på besök i Kvikkjokk. De lejde mig för en skotertur. Ville se gammal skog norr om byn. Jag körde dem i kälken förbi Änok, på Ruovddevarskajdde, förbi Ruovddevárre och den grova tallskogen som lever där i ett utsatt fjälläge. Tyvärr har jag inga bilder från denna skotertur som paret från Gisselby var så nöjda över att ha fått uppleva.
1988 tror jag att jag sökte medlemskap i Naturfotograferna första gången. Min kollektion höll inte alls måttet. 1991 gick det bättre och jag fick rätt att sätta /N bakom mitt namn för att visa att jag tillhörde detta seriösa naturfotosällskap. Med familjen som nu utökats med dottern Elina for vi i maj nästa år på naturfotografernas årsmöte i Rengsjö, som nestorn Hilding Mickelsson ansvarade för. Jag presenterade mig med ett gäng bilder.
Det var en fin tid med Göran och Meta, med Febe och Björn, på bildbyrån. Nu är allt dock fina minnen. Göran Hansson är avliden, Meta har jag tappat kontakten med och bildbyrån köptes upp för att till slut inrymmas i TT Bildbyrå, där jag och många av föreningens medlemmar nu har sina bilder.
Jag svarade nyligen på frågor på högtalartelefon efter att Naturskyddsföreningen i Kalmar hade sett filmen Sjumilaskogen. I den samlingen fanns också vår tidigare ordförande Staffan Arvegård. Han tipsade om att jag borde komma på höstmöte på Västkusten i slutet av augusti. Det lät lockande, för det var många år sedan jag bevistat ett /N-möte.
När jag blev medlem i naturfotograferna var det en herrklubb med naturfoto på agendan. Den enda kvinnan som var med var hedersmedlemmen Meta Hansson. Idag är det glädjande nog många kvinnor med i föreningen där vår ordförande heter Annette Seldén. En driven, orädd och ytterst duglig ledare och fotograf. Måste nog komma på höstmötet och träffa alla. Inte minst våra nya medlemmar Peter Rosén och Rolf Segerstedt från det tidigare /N-fattiga norr 😀
Besök gärna Naturfotografernas hemsida
.
#naturfotograferna #göranhansson #regnsjö #hildingmickelsson #metahansson #gisselby #forsmark #fotograf #naturfotograf #
Views: 148
