Samisk koppling i Finnkampen

Samisk koppling i Finnkampen, finns den? Tyvärr till myckel liten del och inte alls så mycket som författarna i det länkade författarsamtalet på Tjállegoahte i Dálvvadis den 21 november talade om. Att merparten av de finnar som för hundratals år sedan, men också på 1900-talet, flyttade till den äktsvenska sidan om Torneälven och förvisso kallades finnar men i själva verket var samer. Det var synd, för det var mest detta aldrig beforskade faktum som gjorde att jag beställde boken Finnkampen.

Men jag ångrar inte att jag beställde boken. Den har många andra köpvärda kvalitéer och berättar en snudd på aldrig skildrad historia om ännu en vedervärdig svensk modell av rasism, tvångsasimilerande, osynliggörande, nonchalans, mobbning, fysiskt våld, och annat fult som den sverigefinska minoriteten blev utsatta för av svenskarna i ”det egentliga Sverige” under mycket lång tid.

Vissa säger att egentlig kolonialism endast kan utföras om det finns en ocean mellan det koloniserande landet och det koloniserade. Här finns ett innanhav med bräckt vatten. Förvisso också en lång gränsälv. Kolonialism heter det som Sverige ägnat sig åt likafullt.

Jag är så innerligt trött på det svenska förhärligandet av sig själva och det egna landet. På nationalism, nazism, nonchalans, faktaresistens, historielöshet. Samma tragglande som två stycken här ovanför. Vi delar i mångt och mycket samma skit vi samer och sverigefinnarna.

Boken, skriven av Ali Jonasson illustrerad av Mats Kejonen gav många aha-upplevelser, kunskaper, goda skratt, ilska och vemod.

Konstaterar hur galet illa svenskarna också betett sig också mot den finska befolkningen i Sverige.

Hur den svenska rädslan och trygghetsnarkomanin tog sig sjuka uttryck.

”Ja, hur är det egentligen? Är finnen svensk eller är han i själva verket en dold ryss?”

Hur vurmen för att nedvärdera andra folk, lyfta sitt eget och bejaka tysknazismens ruttna rasteorier

Hur Retzius och andra rasister grävde upp begravda lik och samlade högvis med skallar för den så kallade forskningen och det sverigeskapade statens rasbiologiska instituts nitiska resor och mätningar av kroppar, och främst de avskiljda skallarna, på icke-germanska folkstammar. Skogsfinnen, musikern, författaren och poeten Dan Andersson träffade på Herman Lundborgs utsända:

”1919 åkte fotografen Karl Lärka, rådman Karl Trotzig, konstnären Oskar Gullberg och etnologen Ola Banners, på uppdrag av professor Herman Lundborg och docent Bertil Lundman vid det som 1922 skulle bli rasbiologiska institutet i Uppsala, på just en sådan expedition för en djupundersökning av Finngruvans by i Venjans socken i Dalarna. Dan hörde talas om expeditionen så han gick dit – för att störa rasbiologerna. Han följde efter fotografen och irriterade honom genom att sjunga sina sånger.”

Dan Andersson fortsatte infernaliskt med sin protest.

”När Rasbiologerna försökte få Dan att sluta spelade han galen. Plötsligt kom han med ett oväntat förslag. Ska ni inte fotografera mig? Sagt och gjort. Kanske tyckte rasbiologerna att det var intressant att fotografera en ’tokig’ skogsfinne, eller så ville de bara bli av med honom. Hur som helst togs bilden.”

Detta här är ett lysande exempel på tidigt obstinat motstånd mot den pseudovetenskapliga rasforskningen. Jag kände inte till det här tidigare. Det gjorde mig lycklig.

Hucklet – kan rasbiologerna mäta om han är man eller kvinna? Och så en urtypisk utomhustermometer, och kanske en mindre modell av besman för att mäta vikt? Jag hade önskat att det gick att utläsa texten på de papper han bär på bröstet. Står det Blind och dövstum på det övre pappret och Vädjan till Vandraren på det nedre? Det torde gå att läsa allt om man travar in till Carolina Redeviva i Uppsala där det rasbiologiska institutets fotoarkiv finns och letar upp originalkopian.

Språkförlusten

Barnavårdscentralerna uppmanade sverigefinska föräldrar att inte tala finska med sina barn ända in på 1990-talet. Det kunde förstöra barnens svenska språkinlärning.

”Att detta var ovetenskapligt och saknade grund i åttiotalets språkforskning hade såklart sverigefinnens välvilliga föräldrar ingen aning om, utan litade på experternas ord. De ville ju ha ett välfungerande barn.”

Antti Jalavas självupplevda munkavle, med citat från hans bok Asfaltsblomman (1980) återges i Finnkampen. Det ger skrämmande exempel på hur skolan metodiskt bidrar till att Antti förlorar sitt modersmål och kontakten med sina föräldrar. Ord som finnjävel, finnäckel, puukkojävel haglar. Finska fick inte användas, men däremot tvingas de lära sig tyska.

Finnkampen

”På skolgården stänkte blod och rök tänder, framför allt gällde det att försvara sig mot pojkarna. Men på kvällarna var det hämndaktioner. Vi var många bröder, kvarteren i Skansen var skumma och så fort vi identifierat en plågoande klev vi fram ur skuggorna och klippte till så att det sjöng i kistan. Det var våld och motvåld, det enda språk alla förstod.”

Hannu Ylitalo citeras också i Finnkampen från hans trologi Finnjävlar (1975). Huvudkaraktären håller tal på en fest i Göreborg som han inleder med.

”Vi är alltså robotar, som med tillknäppt mun höjer Sveriges nationalkänsla medan vi andligen plundras ut.”

Ingermanlänningarna har jag hört talas om men aldrig förstått vilka de egentligen är. Nu gör jag det. Ali Jonasson jobbade som lokalvårdare på Svartedalens äldreboende och sjukhem. Där fanns ”en ingermanländsk gubbe, två tanter från Karelen och en tant från Salla. Den ingermanländska gubben hade en tavla med sin gård i Ryssland hängande på sin vägg. Han såg alltid så nedstämd ut. Det gjorde förvisso de flesta på sjukhemmet. När jag kom in i hans rum sa han aldrig något. Han låg bara och stirrade på den där tavlan.”

Finnkampen berättar om den kamp som sverigefinnarna förde. Det var kamp med protester, demonstrationer och strejker hela tiden. För en skolgång med finska som undervisningsspråk, för en klok integration, för ett drägligare liv, för bättre respekt och förståelse från majoritetsbefolkningen.

Idag har sverigefinnarnas långa kamp gett resultat med finsk undervisning i skolorna och ökad medvetenhet om den sverigefinska gruppen. Något som också Finnkampen tar upp. Dock finns mycket kvar att göra. Mängder med sverigefinnar har bemärkt sig på kulturens område med böcker och musik.

Även om det inte finns någon samisk koppling i Finnkampen, exempelvis om hur situationen för samer på finsk sida blev när de frivilligt flyttade eller fördrevs västerut över Torneälven, visar boken hur en minoritet från den i kring 600 år finska rikshalvan behandlades i Sverige, främst i Göteborg och Stockholm.

Finnar grundar fastigheter i Jokkmokk

Hur och varför finnar/samer etablerat sig i Jokkmokks socken, men också andra områden i Sábme, hade varit superintressant att få ökad kunskap om.

Uppgifterna nedan kommer från Filip Hultblads avhandling 1968 Övergång från nomadism till agrar bosättning i Jokkmokk socken:

I Jokkmokk grundades den by där jag bor, Randijaur 1691 av en man vid namn Nils Nilsson. Han kategoriserades av de svenska nedtecknarna som finne.
Hultblad skriver att grundaren Nils Nilsson var dotterson till Storsands första invånare, finnen Henrik Henriksson. Storsand ligger nedströms Storbacken, i Bodens kommun. Luleälven sammanbinder de båda orterna.
Nils Nilsson var också länsman. Finnar under denna tid ansåg svenskarna vara alla som kom östifrån, som talade samiska, men av en annan modell än den som talades här och som var lika obegriplig för dem som som finskan. Nilssons far- och morföräldrar torde ha tvångsfördrivits från trakten av Övertorneå på grund av ökad finsk agrar kolonisation. Att han var länsman styrker det faktum att han var same. Endast samer som behärskade lulesamiska och lokala sedvänjor kunde inneha denna post.

Björkholmen grundades av finnen Isak Persson. Se Samer grundade Björkholmen.

Henriksdal vid gränsen mot Gällivare anlades 1890 av Henrik Johansson Päkkilä. Päkkilä är ett finsk efternamn på denne troligen också samiska person.

Högträsk anlades av bröderna Jakob och Johan Jakobsson, ”av den finska kuokasläkten”. Endast samer kunde göra sig förstådda språkligt, men också förstå inhemska sedvänjor.

Johannestorp vid landsvägen Jokkmokk-Älvsbyn. ”Grundat utan tillstånd på kronopark av Johan Söderberg (f. 1835 i Finland)…” Denne nybyggare torde ha kommit relativt sent och kan därför han varit finne. Kanske han också talade svenska? Dock kan han mycket väl ha varit same han också.

Klubbudden. ”Anlades 1794 av Hans Persson (nr 1369) från Randijaure, vilken trol. var av finska Purkijaursläkten…” Klockren samisk person. Endast samer kunde göra sig förstådda språkligt, men också förstå inhemska sedvänjor.

Kuoka – Jakob Grelsson. ”…Jakob och Anders Grelsson voro söner till den från Pyhäjoki i s. Österbotten bördige och i Satterjärämä i Gällivare bosatte finnen Grels Mattsson, …” Också same. Detta eftersom Kuoka grundades på 1600-talet. Endast samer kunde göra sig förstådda språkligt, men också förstå inhemska sedvänjor.

Njetsavare. Utsynat 1810 för skogslappen Jakob Isaksson (f.1777, d. 1819, ogift) på dennes skatteland … sökandens fader Isak Jaokobsson Svart (nr 1296) var son till finske nybyggaren Jakob Grelsson i Kuoka men hade gift in sig i Sjoksjokksbyn och helt övergått till skogslappsliv.” Härkomst som ovan nämnda exempel.

Porsi. 1699 bosatte sig Jöns Persson och Anders Grelsson i Porsi. ”Anders Grelsson var broder till Jokob Grelsson i Kuoka och son till Österbottensfinnen Grels Mattsson, och Porsibygdens finska prägel bibehölls länge genom äktenskapsförbindelser med Storsand o.a. finska byar.” Härkomst som ovan nämnda exempel.

Pournak. ”Obebott före 1900, då det var bolagsägt. Åbo var Johan Henriksson Mauno (f. 1858 i Finland…)…” Kan vara ett samisk efternamn?

Sarkavare. Här utsynades 1799 två nybyggen av Abraham Jakobsson och hans son Abraham från den finska Kuokasläkten. Härkomst som exemplet Kuoka och Porsi.

Storbacken. Vid sidan av Hyttan/Kvikkjokk torde Storbacken vara Jokkmokks sockens äldsta nybygge som enligt Hultblad bör ha grundats redan 1660 av finnen Mickel Hindersson, som var same. Endast samer kunde göra sig förstådda språkligt, men också förstå inhemska sedvänjor. Hindersson bör också ha kunnat tala svenska för att göra sig förstådd med alla svenskar som strömmade genom älvdalen under silverbrukstiden 1660-1702.

Tjåmotis. ”Vid tinget 1699 (dmb 9/2) tillkännagåvo Tuorponlapparna Pål Nilsson och Pagge Andersson, att de ’av välbetänkt mod och fri vilja’ på sitt skatteland Natanjarka intagit tolken Anders Nilsson Finne (nr 1503) ’att lika rättighet med dem njuta uti skog och fiskevatten med de villkor, att han skall till dem årligen utgöra 2 daler kopparmynt uti skatten’.” Anders Nilsson Finne kom verkligen från den finska sidan av Torneälven, men var av samisk härkomst.

Den här uppräkningen bygger på en del spekulationer. Onekligen måste denna historia beforskas. Kanske i en ny bok av Ali Jonasson och Mats Kejonen? Finnkampen 2 är kanske för banal titel?

Swisha gärna en summa till 0702300955 eller skanna QR-koden för att stödja fortsatta oberoende texter på denna reklamfria blogg. Det kostar att underhålla en blogg, också med tid. Stora varma tack på förhand ❤️

#hultblad #kejonen #jonasson #finnkampen #bok #finnar #samer #inflyttning #assimilation #tvång

Visningar: 132