Segling och nära döden. En av mina fyra nära dödenupplevelser hände i Piteå i en segelbåt vid namn Mira.
Min far Lennart var en engagerad seglare med sin Laurin 28, en grön havsseglare i plast av kostertyp. Han var ofta med på seglarregattorna och eftersom han var en tävlingsmänniska förbannade han alltid det faktum att båtfan gick så långsamt.
…oddsen på fel sida…
Trots att han lagt upp smarta bogar så att medtävlarna skulle tappa vind i lä av hans segel, var det frustration och svordomar när alla andra seglade förbi honom. Och så mätetalet, seglares handikapp för att alla skulle kunna kunde hävda sig på tävlingarna. Mätetalet var tydligen så helvetiskt felaktigt och orättvist. Att just hans båt hade oddsen på fel sida. Och så hade båten, innan han köpte den, gått på grund och blivit omplastad i originalformen och allt. Faderskapet tyckte inte att den gick nog brant i kryssarna.
Jag var 11-13 år den här seglartiden och ofta med på sessionerna, mest tillsammans med någon vuxen gast.
Fantastiska Stenskär
Ibland var också hela familjen med på seglatserna, min lillebror och mor Maj-Britt. Men hon var rädd för vinden, vågorna och havet efter alla nätläggningar med sin far på blåsiga fjällsjöar, så de gånger hon följde med var lätträknade. Många gånger seglade vi till det fantastiska Stenskär i Piteås yttersta, södra skärgård. En ö som påminner om fjällen, med liknande växtlighet, och fågelliv.
Vi for också till Kalix och Luleås skärgårdar, där pappa ondgjorde sig för stålverket, sossarnas planerade vansinnesprojekt. Ibland blev det riktigt hårt väder på våra turer. Det är speciellt ett par gånger som fastnat i mitt minne. Vi hade revat alla segel, men trots det länsade båten i tio knop på bara masten, om jag nu minns rätt.
Segling och nära döden, nästan
Värst var dock en höst då jag och far skulle segla runt Pitholmen för att dra upp båten i norra hamnen för vinterförvaring. Också då blåste det hårt. Vågorna längs ut mot det öppna havet var fem meter höga. Jag tyckte det var häftigt när båten for ner i vågdalarna och vattnet sprutade överallt. Jag hade blivit lugnad med att en segelbåt aldrig kan kantra, så jag var aldrig rädd.
Segling och nära döden, precis
Sista gången vi for den sträckan var det dock stiltje så vi gick för motor in mot den norra hamnen i Piteå. Jag hade gått ner under däck och var lite småhungrig. Tog fram en vetelängd som jag lade upp på det blanka brunt fernissade bordet mitt i hytten och började skära upp längden med en förskärare. Det blev spår i bordet där kniven skar genom brödet, men det brydde jag mig inte om. Tyckte det var underligt, för så får man ju inte göra, men jag gjorde det ändå. Sen minns jag inget mer.
På durken med huvudet i redskapshinken
När vi närmade oss hamnen skrek far att jag skulle dra ner genuan, förseglet, inifrån, genom framluckan. Han ropade flera gånger, men fick inget svar. Han ströp gasen och öppnade hyttdörren, och där låg jag på durken på mage med huvudet i redskapshinken.
Han försökte få liv i mig, men jag var medvetslös. Som tur var hade vi just kommit fram till hamnen och en boj låg passande nog nära stranden, vid stadshuset. Ännu turligare var att två män just hade klivit iland från en liten motorbåt några tiotal meter ifrån bojen.
Pappa körde fram till bojen och gjorde fast båten medan han skrek åt männen att komma ut till honom för att hans son var medvetslös. Allt gick som på räls. Gubbarna kom fort ut och tog emot min livlösa kropp och pappa hoppade in i deras båt. Så körde de mot land och bar in mig i den bil männen hade parkerad i närheten. Sjukhuset låg bara knappt fyra hundra meter bort. Så in på intensiven, syrgasmask, nålar och katetrar. Jag hade blivit utsatt för läckande luktfri gas, kolmonoxid, från en sprucken avgasledning.
Segling och nära döden, med tio minuters marginal
Läkarna fastslog att jag inte hade överlevt tio minuter till utan behandling och att vi hade haft en otrolig tur att alla tillfälligheter hade varit på rätt sida. Min sängkamrat på sjukhuset var en gubbe från Älvsbyn som kallades Bio-Herman. Han var ett fint stöd under hela min sjukhusvistelse. Vi pratade mycket om allt möjligt. Han hade varit snusare hela sitt vuxna liv och fått läppcancer. Hur det gick för honom vet jag inte. Efter att min far dog 1974 började jag själv snusa. Märklig psykologi? Nog bara dumhet?
Pite sjukhus igen
Nu är det dags igen för Pitedalens sjukhus igen. Jag har fått tid där den 5 mars för operation av vänsteraxeln. Två senor av fyra har tydligen gått av. Det är också en gammal skada som spökar. Ett nyckelbensbrott med sekundär artros, och annat elände. Smärtan när den var som värst för nära nog ett år sedan, gjorde att jag var tvungen äta Tramadol. Det var det enda som hjälpte. En vitrock i Jokkmokk skrev dock först ut den fabulösa lilla blåa opioiden OxyContin. Ett piller som bidragit till katastrof i USA, där enorma mängder människor blivit beroende av skiten och dött.
50 år sedan sist på Pitedalens sjukhus alltså. Ja just ja. Jag glömde ju den amerikanska farmarsjukan och en annan gasförgiftning som jag fick i 18-årsåldern. Också det i Piteå. Också då var jag nära döden. Likväl som förfrysningen som innan dess orsakade nyckelbensbrottet. Det var nog en av mina allra närmaste nära dödenupplevelser där omständigheterna gjorde att jag nog borde ha seglat till evigheten. Men det är en annan historia.
Mer i ämnet:
Kolmonoxidförgiftning
Min far och jag
Visningar: 106
