Kvällsfiske i Kvikkjokk har jag aldrig ägnat mig åt. I alla fall inte i slutet av september. Med sonen Nils går det dock inte att freda sig från sådana expeditioner. Han är lika mycket, om inte värre, ivrig för fiske som sin farfar Lennart eller morfar Conny. Till Pegelstenen ville han, så vi for dit. Men inte ett liv. Inte så mycket annat att vänta på hösten, men vi fick oss i alla fall komma ut tillsammans. Passade på mellan regnen.
Så nedströms Vinbärsälven. Nästan alltid när jag passerar stenen där tänker jag på min första båttur förbi denna sten. Det är i alla fall den tidigaste jag minns. Jag fick åka i Olav Yngvessons, i mitt tycke enorma fartvidunder till båt, med häftiga dekaler klistrade vid relingen om olje- och båtmotormodeller. I aktern en svart enorm tjugohästare. Olav körde med full gas i strömmen. Det gick sanslöst fort! Och så förbi den där skrämmande stenen som stack upp. Jag var nervös, men ändå trygg. Förstod att Olav gjort det här många gånger förr. Han jagade ofta med min far. Också på älgjakt i denna västra del på deltat.
Jag och Nils puttrar bara förbi stenen. Ingen är nervös. Nils är i alla fall förhoppningsfull om att få en fisk trots väldigt låga odds. Vi puttrar sakta nedströms.
– Jag tycker om att åka så här sakta, man ser så mycket i det här klara fina vattnet, säger Nils.
Jag håller med honom. Vet vad han menar. I min barndom tyckte jag också så. Och även nu, men bottenskådande vid fören går sällan att göra mera eftersom det nästan alltid är jag som sitter vid motorn.
– Jag ser en fisk! utbrister Nils.
– Ser du vad det är? frågar jag.
– Nej, men den for slingrande som en riktig fisk, säger han.
Han greppar kastspöt och kastar uppströms den plats där fisken visat sig. Hans nya 89-kronorsspinnare glänser nog lockande även om det är mörkt på vårt kvällsfiske i Kvikkjokk. Men hur han än kastar hugger ingen fisk.
Vi fortsätter efter Darreädno. I Nyängaggan stannar vi till och glider med strömmen. Nils kastar och kastar, men ingenting. Nu är det riktigt murrigt och knappt värt något mer fiskeförsök. På Löjsanden står en älgko med kalv och dricker. De rör sig sakta in mot skogen när vi kommer. Trygga. De kanske vet att de inte är jaktbart vilt för de kvikkjokksbor som jagar här. Man skjuter inte kor med kalv, har jag fått mig intutat i hela mitt liv. Om kon har två kalvar kan man nypa en av dem, den minsta, om det skulle behövas för matanskaffningen. Annars får de vara.
Den röda lampan på masten dominerar i fonden. Den mast som sattes upp i typ början av 1990-talet. AXC, eller någon annan flaschig engelsk förkortning hade den. Det var någonting enastående för telefonförbindelser. Utveckling på riktigt, sades det. Nu vet jag inte om den gör någon tjänst. Den är mest ivägen för det mastotontlika hotell vilket två företagare från Jokkmokk vill bygga. Annan utveckling. För turister med fet plånbok. Likt dem vars hyrhundar konstant hörs skälla vid den tidigare husvagnsparkeringen. Hundstallet står på mark som de här två förmågorna har köpt. För att gynna italienska sportjägares nöjesjakt på dalripor. Helikoptrar har flugit kors och tvärs under dagen för att flyga ut och hämta hem de här så kallade jägarna. Mitt i en klimatkris. Håll er hemma för helvete och skjut och lek med era förbannade hagelsprutor på lerduvor istället, i något italienskt grustag.
Trots vår gemenskap och lugn kommer mörka tankar. Jag vill inte låta dem påverka Nils. Han är för liten ännu. Det sticker i näsan av sur lukt från att någon bränner hö på Prästsidan. Röken går åt öster och lägger sig över hela deltat. Associerar med 1660-talet där första så kallade utvecklingen började. Smältning av ”silvermalm” vid Gamájåhkå. Då måste det har rykt mångfalt värre från kolmilor, rostugnar och stugor. Klockan närmar sig åtta och vi lämnar älven jag och min fiskeintresserade son och gör natt från vårt kvällsfiske i Kvikkjokk.
Mer på bloggen i ämnet:
Fiske med barn
Visningar: 92
