Väntan hade varit lång och nervös. Och när det då väl bar till, drygt två veckor över utsatt datum, inte blev det bättre av att på apparaten som kopplades till din mor Carina se hur din puls försvann vid varje krystvärk. Jag lämnades ensam i förlossningsrummet med ordern att kolla kurvorna och ringa på klockan om situationen förvärrades. Men den var ju förvärrat hela tiden. Samma fenomen: När kurvan för värken gick upp, gick din puls ner till noll. Jag ringde några gånger, men förlossningsläkaren hade inte tid. Det kändes som att en jävulusiskt lång tid hade gått, men till slut kom ansvarig vitrock och det beslutades om akut kejsarsnitt. Därför fick jag inte vara med, vilket var riktigt jobbigt.
Den 19 november 1983, på Gällivare sjukhus, såg jag dig för första gången. En sjuksköterska kom rullande med dig i en landstingsvagn av genomskinlig plast. Du var röd i ansiktet, förbannad, skrek infernaliskt och stirrade mig stint i ögonen. Jag var livrädd.
– Ska du inte se vad det är för kön, frågade sköterskan.
En son. Mäktigt. Efter en halvtimme med vägning (3,2 kilo drygt) och mätning (52 centimeter) pysslande jag med dig och då hade du lugnat ner dig, men du gav ifrån dig en seg och svart smet som jag hade svårt att torka bort från rumpan. Sköterskan skrattade, jag skrattade också, men var ordentligt tagen av alltihop. Efter ett par dagar fick vi fara hem till Kvikkjokk. Det var svinkallt. Det första jag gjorde när vi kom in i stugan var att lägga dig på ett täcke på golvet så att finnspetsen Reko fick bekanta sig med dig. Det gick suveränt bra och Reko kom att bli din bästa kompis när du växte upp. Dina första sju år var en fin tid, ända tills skolan började och vi var tvungna flytta till Jokkmokk.
För fem dagar sen var det 30 år sedan du kom, och jag min drummel glömde bort din födelsedag. Jag ska försöka kompensera det i jul, som du och alla mina barn och barnbarn ska fira i Kvikkjokk. Det ska bli otroligt roligt.
Funderar på varför det blivit sådan dramatik när mina två pojkar Anton och Nils kommit till världen? Med tjejerna Elina och Astrid har det inte varit några som helst problem.
Vill uppmärksamma Anton 30 år och fem dagar med en svit bilder från i somras, då han och hans familj med dotter Freja och sambo Sara besökte oss på Västkusten. Helt fantastiska dagar i Knarreviken, i Grundsund, på Harholmen och Nordens Ark, de dagarna glömmer jag aldrig.
Views: 64
