Vattenkraften, en grön och hållbar energikälla?!

Det 25 kilometer långa Tjaktjajaurmagasinet i Lilla Lule älv försörjer turbinerna i Seitevare kraftstation med vatten. Bilden är tagen i slutet av maj, då magasinets vattennivå är lägst på året efter vinterns elkonsumtion. Flera hundra meter långa gyttjiga stränder ligger helt kala med den ihopsäckade höstisen i snabb bortsmältning. Ofta sträcker sig ”stränderna” kilometrar innan de når vattnet.

Det är sammantaget enorma arealerna med ”stränder” vid alla de 15 vattenkraftverk vid Lilla och Stora Lule älv om vårarna. Arealer som läcker mängder med metangas främst från de kalhuggna trädens ruttnande rotsystem. Det bubblar hela tiden runt fötterna när man går i gyttjan. Metangasen är cirka 30 gånger starkare än koldioxid. Trots det talas det märkligt nog väldigt lite om vattenkraftens påverkan på klimatet.

På ”stränderna” stod tidigare grov, gammal och artrik skog som skövlades och fraktades bort under 1960-talet. 1967 öppnades kraftverket för drift med sin 1300 meter långa damm.

Vid optimala förhållanden är skillnaden mellan högsta och lägsta vattenstånd i Tjaktjajaurmagasinet 35 meter. Dock har Vattenfall på många år inte tordats dämma upp magasinet till maximal höjd eftersom dammen läcker och rör på sig. I den så kallade gröna omställningen finns planer, har jag hört, om att bygga upp en ny damm vid den gamla och dämma upp magasinet någon meter till…

Längst bort i bild, vid berget Snávvavárre, låg bostället Snavva där de samiska syskonen Sara, Jakob och Oskar Jakobsson huserade. De levde på fiske och jakt och småbruk med kor och häst och slog vallarna som deras förfäder hade brutit.

Vattenfall tvångsinlöste deras gård och tvångsförflyttade syskonen till den nedströms belägna byn Tjåmotis. I boken Vid vägs ände (Arena 1993) som jag gjorde tillsammans med författaren och konstnären Hans Anderson från Jokkmokk finns en intervju Hans gjorde med tjåmotisbon Harry Skarin som på vintern hjälpte syskonen att lämna Snavva. Intervjun återges i slutet av detta blogginlägg.

Två kilometer från kamerans position på bilden låg Bassegårttje, Heliga fallet. En välkänd och mäktig plats där mina förfäder offrat till naturens andevarelser i eoner av tid. Vid fallet stod en siejdde, en stenfigur, där offren gavs. Efter Vattenfalls överdämning av Bassegårttje finns bara namnet på närliggande berg kvar som minner om denna kraftfulla plats: Siejdevárre. Och så förstås, hånfullt nog, det försvenskade namnet på kraftverket.

Fiskrika sjöar, sel, bäckar och älvar dränktes. Mängder av samiska fornlämningar som árrana, stenpackade eldstäder med rektangulära eller ovala stenringar, förrådsgropar, fångstgropar, gravar, barktäkter, lavtäkter, med mera, försvann.

Trots detta storskaliga och extrema övergrepp på natur och människor finns det många riksdagspolitiker som på fullaste allvar menar att vattenkraften är en grön och hållbar energikälla. Det finns dessutom förmågor i riksdagen som tycker att såna som jag har hål i huvudet.

”Det är hål i huvudet att inte kalla svensk vattenkraft för hållbar, …?”
Citatet kommer från moderaten Elisabeth Svantessons och stod att läsa i Aftonbladet igår.

Svantesson är uppfödd i Västerbotten och bör därför känna till vattenkraftens destruktiva effekter. Men hamnar man i riksdagen präglas man väl av jargongen och kulturen som där finns, förblindas och blir till slut förstörda. Några har lyckats freda sig från den sjukan. Tyvärr alltför få. Det är dock frapperande att det just är moderater som tidigare fällt verklighetsfrånvända, nedsättande och galna kommentarer om denna landsända genom åren. Kinberg Batra, Svenonius, med flera…

Men det är bättre att ha hål i huvudet än att det blåser friskt genom öronen.

Det som glädjer mig är i alla fall att EU-kommissionen inte längre vill att vattenkraften ska klassa som en hållbar energikälla.

Något som är mindre roligt är att miljöpartiets språkrör Per Bolund, tillika finansmarknadsminister i regeringen Löfven, vill verka för att kommisionen ska ändra sitt ställningstagande. Det är horribelt att ett miljöpartiskt språkrör kan uttrycka sig som han gör i Aftonbladets artikel. Också Bolund har tydligen drabbats av riksdagssjukan. Också han har fjärmats från basala gröna värderingar. Också han har blivit statsministern och socialdemokraternas springschas. Stor sorg.


Vill du stödja fortsatta skildringar från denna glömda landsända få du gärna swisha 0702300955

Tack på förhand 🙂

Hans Andersons intervju av Harry Skarin:

Då ringde dom och bad mig frakta ner nån låda men dom följde inte med själva. Det drog ut på tiden. Så till sist skulle de då fara, men det var med stor tvekan. Dom stod där på stranden med det sista av vad dom hade av lösöre, dom hade ju för övrigt inte många saker. Det var några pannor och sånt där.
Dom tvekade länge och jag sa, att vi far upp imorgon igen och tittar. Ja, då följde dom då med.
Du hör, att vi inte hade inte ens hunnit till Tjåmotis så brann alla husen! Vattenfalls folk tände på direkt.
Vi for så tillbaks nästa dag och där var ju bara svarta grunderna kvar. Allt var borta. Sara grät och sa att nu fanns det inget mer att vända åter till mer.

Harry berättar vidare att Sara och Jakob till en början försökte inrätta sig till sitt nya liv nere i byn. De köpte ett och annat till hushållet, en tvättmaskin bland annat.

Jag frågade Sara om hon ville följa med till Jokkmokk nån gång och det gjorde hon faktiskt. Men Jakob följde aldrig med.
Dom köpte en koja på fyra hjul som jag hjälpte dom att dra upp till Raktenbäcken, den rann ju ut till Sitoälven förr, men nu rinner den ut till en vik i sjön. Där var dom några veckor några höstar och fiskade lite grand. Dom såg ju Snavvaberget på andra sidan också. Dom talade aldrig om annat än det gamla hemmet.
Med tiden stannade dom mest hemma och visade sig sällan. Dom blev folkskygg. Jag försökte träffa dom ibland men dom ville inte. Man kan ju inte tvinga sig på folk.
Så blev det då 1982. Harry fortsätter:
Vi såg att det var mörkt hos dom en kväll, men det dröjde ända till morron innan jag for dit för att se hur det var fatt. Dörren var låst , men jag tittade in genom fönstret och då såg jag att Sara låg på golvet och jag ropade åt henne. Hon svarade på lapska men jag förstod inte vad hon sa.
jag sprang hem och ringde till polisen i Jokkmokk och bad dom komma och ta doktorn med sig. Vi var tvungna att slå sprintarna ur dörrn, när dom kom, för att ta oss in.
Det luktade hemskt därinne. Där fanns ett berg av gamla matkartonger med rutten mat. En del flera år gamla., såg vi av datumstämplarna. Dom hade tagit lite grand ur dom där lådorna och lämnat resten och så beställt nytt med bussen.
Jakob låg död i en säng och Sara låg på golvet och kunde inte komma upp.
Ja, det var hemskt, dom hade flyttats från paradiset till ett liv i misär. På banken fanns alla pengarna. Dom rörde aldrig dom där pengarna. Det var ju hemmanet deras, Snavva, slutar Harry sin berättelse.

Visningar: 136