STF:s Kvikkjokks fjällstation 1928-2023

Jag är uppväxt med Kvikkjokks fjällstation. Det rödmålade komplexet på åsen vid Gamájåhkå som dominerar utsikten mot väster, bara ett stenkast från hemstället. Nära min stuga och det hus min mor föddes i.

Morfar Rupert Eriksson var i många år tillsyningsman för STF parallellt med sitt värv som småbrukare, timmerhuggare, kusk, jägare och fiskare. Min mormor Signe lagade mat åt ”station” ibland och min mor Maj-Britt jobbade i sin ungdom på 1950-talet som så kallad Lillvärdinna. Hon stod i receptionen och blev av föreståndarinnan beordrad att ta betalt från turisterna utifrån den klädsel de bar. Ju dyrare och finare desto högre pris för logi och mat. Jag själv jobbade på station som typ vaktmästare på 1990-talet (trivdes dock bäst i köket, men där fick jag inte vara för föreståndarinnan…).

Kvikkjokks fjällstation var ett nav i byn. En samlingsplats för kvikkjokksbor och andra uppåtbor, stationspersonal och renskötare. Innan midsommar var det alltid spännande att se vilka nya kvinnliga förmågor (12-14) som skulle jobba på station under sommaren. Många män hittade kärleken på Kvikkjokks fjällstation genom åren och flera nya familjer blev verklighet i Kvikkjokk, eller i någon av byarna nedströms Lilla Lule älv och i samebyarna.

På grund av alla forskare som sprang i Kvikkjokksfjällen blev Kvikkjokk fjällturismens vagga där den första STF-byggnaden uppfördes 1888 i Varvvek nära Sulidälbmá. Då var leden Kvikkjokk-Sulidälbmá-Norge en klassisk trad dit alla skulle gå eftersom detta fjäll då räknades som Sveriges högsta topp. 1890 byggdes Pårtestugan och Tarraälvshyddan, 1897 Tarrasjöstugan, 1920 Peskehaurestugan, 1922 Sårjåsjaurestugan och 1928 Kvikkjokks fjällstation.

På 1970-talet och en bit in på 1980 fick bybor och renskötare så kallat P-pris på öl. Alltså billigare bärs, personalpris. I Sällskapsrummet, senare kallad Utkiken i STF-komplexets äldsta del, var det ofta fullt ös. Det var en rolig plats.

Som barn och ungdom fiskade jag gädda i deltat som jag sålde till station där fiskarna anrättades av förnämliga kockar. Renskötare sålde röding och öring och renkött. Det var ett flöde till stationens kök av ortens råvaror. Inte så stort, men det fanns ändå.

De föreståndarinnor (snudd på alltid respektingivande kvinnor), receptionister och guider/fjällförare som STF anlitade kom alltid utifrån. Oftast med hemort Stockholm. De turister som ville veta mer om Kvikkjokk eller som önskade bli guidade i naturen runt byn erbjöds därför endast ytlig information och ledvandringar upp på Prinskullen, Snjerak eller Nammatj. Ibland till Kaskaivo, och det var ett enormt äventyr. Alla skulle upp på fjället. Skogen var bara en myggrik och jobbig transportsträcka.

– Här kom Linné 1732 för första gången upp på fjället, yttrar någon av guiderna när Prinskullen bestigits. Turisterna imponerades av den vidunderliga sjumilautsikten.
– Där är Tarradalen och där är Sarek. Ni som har kikare kan se en röd liten stuga till höger om högsta toppen Pårtetjåkkå. Den byggdes av sarekforskaren Axel Hamberg 1911, säger guiden.
Guiden visar också upp en handfull fjällblommor som växer vid och på kullen. Thermoskaffe och medhavda mackor inmundigas. En dalripstupp skrattar hysteriskt och en kungsörn svävar på himlen två kilometer bort. Mäktigt, vilken upplevelse! Sen är det dags att gå ner igen.

Turisterna ransporterades också med båt i Kvikkjokks delta.
– Åh, det är ju som i regnskogen!
– Det är som en djungel!
– Så otroligt grönt och frodigt!
Med mera.

Ingen avstigning för att botanisera bland örter eller kulturlämningar, att deltat sedan 1600-talet tjänat som matbod för kreatur. Bara svepa förbi alltihop i en puttrande båt i någon av kanalerna. Kameror smattrade.

Ingen av STF:s personal har någonsin någonting djupare att berätta om Kvikkjokks kulturhistoria, spännande historiska personer, skrönor eller om Kvikkjokks nutida status. Inte heller vilken sameby besökarna befinner sig i, inget om renskötseln, inget skogens ekosystem med sin mångfald av arter. Bara ytlig information som de läst sig till på ett A4-papper när de börjat på sin sommartjänstgöring.

Jag vet att många av de sörlänningar som kommer upp och jobbar på fjällstationen vill veta mera så att de kan sprida en fylligare information till besökarna, men de får inte. Befintlig fattig STF-info räcker. Den turist som vill veta mera kan bläddra i typ Svenska fjällklubbens publikation om vem som har bestigit den och den sarektoppen, medlemstidningen Turist som beskriver mer eller mindre spektakulära vandringar med turister iklädda regelrätt outfit med GoreTex-kängor, färgranna plastkläder, ramlös ryggsäck och vandringsstavar i aluminium.

Ytan är viktigast, och det ytliga. Nature is our playground som det står på många av de gigantiska kåpor som täcker släpvagnar som fraktar skotrar och fyrhjulingar till fjällvärlden och också tyvärr till STF Kvikkjokk.

I mitten av 00-talet drog sig STF tillbaks från sin tidigare fjällturistiska vagga. För Jokkmokks kommuns del satsade turistföreningen hellre på Saltoluokta. Kvikkjokks fjällstation lades ut på entreprenad med franchiseavtal. STF fick en del av logiintäkterna medan entreprenören behöll resten.

2009 sålde STF sin fjällstation till Hellsten Hotels i Stockholm. Ägaren, och den så kallade kvikkjokksvännen Per Hellsten, intervjuas om köpet i en artikel på Utsidan:

”Vi vill utveckla fjällstationens potential i Kvikkjokk. Det blir en varsam renovering och vi kommer att skynda långsamt för att känna av hur vi vill disponera anläggningen. Klart är att vi skall utöka segmentet och uppgradera vissa delar till hotellstandard. Det är vår avsikt att anläggningen skall drivas i STFs anda och samarbete med STF är en viktig del av vår strategi, säger Per Hellsten.”

Vidare:
”Vi har en stor kundgrupp i utlandet som längtar att komma till den ultimata vildmarken. Kvikkjokk ligger mitt i den svenska fjällvärlden och med bara några dagsmarscher till Sarek, den mest exklusiva nationalpark som finns i Europa. Detta är unikt. Kvikkjokk har alltid kallat mig åter och nu sitter jag definitivt fast där, avlutar Per.”

Tyvärr har det inte skett någon sparsam renovering av Kvikkjokks fjällstation. Någon hotellstandard är det definitivt inte. Ja någon liten snål omgjörning har förvisso gjorts i receptionen och köket, men annars är det samma sunkiga rum och duschar. Sällskapsrummet/Utkiken är ingen träffpunkt längre.

En timrad loge har dock uppförts på åsen söder om station. En typ av byggnad som aldrig tidigare funnits i Kvikkjokk, men turisterna tycker nog den är häftig.

”…anläggningen skall drivas i STFs anda”, säger ägaren. Den andan gick bland annat ut på att värna fotvandrare och skidåkare. Skoterturister var välkomna bara om de lämnade sina maskiner nedanför station.

Idag är det fritt fram för skotrar att köra upp och parkera vid station. Kvikkjokks fjällstation har blivit skoteråkarnas Mecka.

Den 15 september släpps den fria småviltjakten fri också för utländska jägare. Framför allt italienska ripjägare väller till kvikkjokk och använder Kvikkjokks fjällstation som bas. Det är ett jävla liv med hundar som skäller och helikoptrar som flyger ut italienarna på ”jakt”. Jag har mycket svårt att tro att denna vulgära avart av turism ligger i STF:s anda?

I ett projekt där Länsstyrelsen i Norrbotten och Region Norrbotten ville att det immatriella samiska kulturlandskapet skulle dokumenteras gjorde jag en skrift om Pirkit Amma, en mycket namnkunnig nåjdlärling som var verksam norr om Kvikkjokk i slutet på 1800-talet. Många samtida personer till Amma finns beskrivna i skriften, både samer och tillresta forskare samt viktiga historiska förlopp, berättelser, skrönor, naturskildringar.

Jag har under ett par somrar försökt få Hellsten Hotels/Kvikkjokks fjällstation att köpa in skriften så att turisterna för en gångs skull under de snart 100 år station varit i drift skulle kunna få sig till livs seriös historia från området. Men inte. Föreståndarinnan Annika vill inte sälja skriften. Jag tror hon hatar mig för att jag till länsstyrelsens djurdkydd har kritiserat italienarnas bedrövliga hundhållning.

Kvikkjokks fjällstation huserar också heliskiiåkare. Det är verkligen förjävla dålig. En äcklig verksamhet som stör renar och andra djur, som förstör naturturisters naturupplevelses, som bidrar till en massa utstäpp av växthusgaser med alla totalt onödiga helikopterflygningar.

Kvikkjokks fjällstation är bedrövligt dålig numera. Inte bara att station med råge fortfarande uppfyller koloniala och gammeldags kriterier, den är direkt fientligt inställd mot delar av ortsbefolkningen och gynnar ytlig klimatskadlig turism till förmån för den naturvänliga, som förr.

Det sista citatet av ägaren Per Hellsten presenterar det stuk som Kvikkjokk fjällstation fortfarande besudlas av. Kolonialismens.

”…den ultimata vildmarken.” finns inte. Kvikkjokks skogar och fjäll är ett urgammalt samisk kulturlandskap där samer var verksamma långt innan Sverige fanns och Upplandsslätten ännu låg under vatten.

Visa respekt för faktiska förhållanden och vurma inte bara Mammon Per.

De samiska namnen i texten är mest försvenskade namnformer, som STF och Hellsten Hotels helst vill använda. De är lättare att uttala, typ. De som vill lära sig originalnamnen kan se dem på vilken modern karta som helst, som Lantmäteriets karta eller på Fornsök.

Jag är tacksam om du vill stödja fortsatt utgivning på denna ideellt driva oberoende blogg med en valfri summa på Swish 0702300955.
Varma tack på förhand 💚

Views: 754