Julevädno maj 1223. Samer vid älvsmynningen. Ljud från mygg, renskällor och stojande barn blandas med vuxnas skratt, klunkande vatten och sprattlande fisk. Noten är just uppdragen. Nu ska familjens sijdda festa vid elden. Ieddne spjälkar fisken med van knivföring. Sik, harr, lax och gädda i olika storlekar. Allt tas tilllvara. Torkas, syras, halstras, kokas.
– Så gott! ubrister en av familjens döttrar när hon suger ut en kokt laxskalles delikata innanmäte. Less på vinterns diet av det sagolikt feta sälköttet.
Förvisso har de en jämn tillgång till renmjölk, också den fet, men på ett mildare sätt, som man inte blir less på. Mjölken ger också ost, som ofta röks. Godare finns inte. Likväl som tallbarken som de snart kan skörda. I biehttsemanno, tallmånaden, när barken är smakligast och lättast lossnar från stammen.
– Det kommer en jättebåt där ute! ropar plötsligt en av ungarna.
Båten är stor. Gigantisk! Med segel som når ända upp till molnen. De har aldrig sett ett skepp, folket på stranden. Ingen iPhone visar heller att någon annan har gjort det och Columbus är ännu 269 år bort.
Det är en förundrad sijdda som bevittnar hur skeppets segel revas och dess svarta ankare rasslande lämnar relingen. Så står fartyget stilla i den krabba sjön. Två släpbåtar fylls med främlingar som ivriga ror mot land. Mot dem. Vad är det här för ena? Förundran byts till skräck. Män, kvinnor och barn pilar sina bågar och rotar fram armborstarna.
– Men vilka bördiga strandängar! utbrister en av de grå främlingarna i den främre båten på ett obegripligt språk och beordrar roddarna att skynda på.
Stäven på den främre båten landar mitt på mjölkningsvallen. Hundar skäller, barn skriker, kvinnor skriker, män skriker och fem vajor rusar skräckslagna iväg. Strandfolket förstår att främlingarna har ont i sinnet. Koncentrerat riktas pilars och skäktors blankvässade järnspetsar mot inkräktarna. Men de grå bryr sig inte om faran utan kliver frankt ut ur båtarna, riktar sina pikar framåt och drar sina svärd mot strandfolket medan de mumlar sinsemellan med stirriga blickar. De rör sig ryckigt. Påminner om när noajdde får hjälp för att resa till andra världar. Jämfört med samerna är gubbarna skäggiga, skitiga, högväxta och feta.
En av inkräktarna hugger revor i en av tältkåtorna med sitt svärd medan en annan måttar hugg mot en av sijddans kvinnor. Dennes 11-årige pojke låter fort armborsten tala och skäktan träffar gubbens halsgrop. Den grå faller gurglande till marken med blodet sprutande. Då blir det fart på de övriga som vrålande rusar fram med lyfta vapen. Alla får fort varsin projektil i sig.
Den andra båten har just lagt iland och där är de beväpnade med långbågar vilka avlossas unisont. Nu är det fullt krig. Innan strandfolket hunnit ta beteckning bakom bodar och uppdragna båtar får en 66-årig man en pil med styrfjädrar av gås mitt i bröstet. En annan drabbads av ett genomborrat öga och dör omedelbart. Det tredje offret är en ung kvinna vars huvud dekapiteras. Men pilar, pikar och svärd besvaras resolut av de samiska vapnen, men en av de grå ynglingarna undkommer. Trots en pil i vänsterarmen förmår denne fly iväg obegripligt fort. Och trots idogt förföljande av sijddans bästa spårare klarar sig en av inkräktarna med livet i behåll. De övriga sju ligger döda på stranden.
– De var ju helt galna, säger en av pojkarna.
Fyra samiska män ror ut till skeppet i två av sina egna båtar. Det folktomma flytetyget bordas och plundras på allt som sijddan kan tänkas ha nytta av. De sju liken lastas i de båda släpbåtarna och ros till skeppet där de baxas ombord. Ankaret vevas upp och skeppet sätts i brand. I eld och rök driver det mot horisonten.
Sijddan tar hand om sina egna döda. Liken bärs på härkryggarna. Vid juovva sveps kropparna i näver som karkas hårt med rottågor. Noajdde gör sina dödsritualer med trumman under det hon jojkar monotont med hög stämma. Kropparna läggs i gropar där de jämnstora stenarna i stenhavet plockats bort, i en speciell juovva vikt för de döda. Så täcks de över och inget markerar gravarna. Noajdde offrar vid begravningsplatsens siejdde.
Vajorna hämtas tillbaks med hjälp av hundarna och skinnduken till kåtan sys igen. Annars upphör alla sysslor i sijddan under en tid. Strandfolket sörjer de dräpta. Gråter och jojkar dem.
Efter ett par veckor tar vardagen över. Sijddan packar ihop för flytt till den västliga skogen. River kåtorna vars dukar karkas fast på klövjehärkarna. Resten av utrustningen trycks ner i klövjepåsar eller knyts fast. Kåtastängerna dras av den sista härken i rajden. Så ger de sig iväg. Nu väntar barktäkt och senare på sommaren laxfiske vid Luossamuorkke tio mil uppströms.
Han springer för allt vad han är värd. Dödsångesten är motor. Också den rå flugsvampen som han stoppat i sig just innan landstigningen. Trots drogen ilar det av smärta när han rör sig. Men förföljarna verkar lyckligtvis ha gett upp. Nu måste han göra något åt pilhelvetet som far upp och ner i muskeln. Han bröt förvisso av skaftet just efter att han träffades, men den guppar ändå i köttet. Han stannar till och dricker vatten ur en kallkälla. Sätter sig på en låga och stoppar i sig mer av den torkade svampen han har i byxfickan. Nytt rus och när han är hög nog greppar han en sten som han bankar med på änden av det avbrutna pilskaftet. Vips kommer spetsen ut genom skinnet och han kan dra ut hela eländet genom såret. Det blöder ymningt. Han skär björknäver som han sveper runt vitmossan som han lagt runt såren. Virar flera lager med starr runt näverbandaget, som han knyter fast med flera knutar. Bryter några stjälkar faddno som han tuggar. Nu känns det bättre. Han börjar sakta gå söderut. Han ångrar att han tagit värvning för det här vansinniga äventyret. Måste hitta en båt!
Skohalvön, Uppland, augusti 1224. Biskopen lämnat skutan och går med raska steg upp mot slottet. Han har kunskaper som kungen tyvärr måste få ta del av. Om ödet för den norra expeditionen. Hur ska Knut den långe ta emot detta jävulska bud. Tänka sig att endast en av besättningsmännen klarade livhanken. Och kungen, som verkligen är lång, hela sex fot, blir omåttligt vred av att höra hur hans män har slaktats. Men också förhoppningsfull av det han lyssnar till om den rikedom av fisk som finns där uppe, om odlingsmöjligheterna. På stående fot beordrar han att en fem gånger så stor styrka ska finnas redo för att avsegla i början av maj nästa år.
– De ska få veta vem de bråkat med! Med Guds hjälp ska vi dräpa de där lössen och tillägna oss allt land vid det där vattendraget! utbrister kungen.
Knut den långes 40-hövdade styrka far mycket riktigt till mynningen av Julevädno påföljande vår. Den grå samlingen ankrar upp med två ännu större skepp än det året innan. Sijddan förstår direkt vem det är som kommer och att det nu inte är lönt att kämpa emot. Övermakten är för stor. Hals över huvud flyr samerna med allt som de hinner rafsa åt sig. Kåtor, båtar och de flesta vajor lämnas kvar. Knuts styrka tar land på samma plats som ifjol och väller ut från båtarna för att ta upp förföljandet. Deras bröder ska hämnas. Och så blir det. Av sijddans tolv medlemmar dödas tio. De två överlevande beger sig upp efter älven till Jåhkåmåhkke och Dálvvadis där släktingar bor också om somrarna. Ryktet sprider sig över hela Sábme om ett våldsamt folk som i oräkneliga skaror tar deras land.
Med stöd av den katolska kyrkans gud etableras jordbruk, byar och kyrkor vid kusten. De jordar som först kommer under de ox- och hästdragna plogarna är de minst steniga, jämnaste och frodigaste. De som vajor i sekler gödslat när de låtit sig mjölkas. Allt snabbare blir kustsamer fördrivna västerut och de tusenåriga spår som de lämnat efter sig förintas av den agrara bondekulturen. Utom begravningsplatsen. Laxfisket vid Luossamuorkke tas över av staten och inflytelserika adelsmän. Fisken exportera söderut i ofantliga mängder. Intäkterna bekostar bland annat bygget av Gammelstads kyrka, vilken invigs år 1492.
Jag är tacksam för donationer för att kunna fortsätta skriva och berätta på denna blogg 🙂
Swisha gärna en summa till 070 2300955
Tack på förhand! /Tor
Views: 89
