I september, på en jaktlig insats i den fjällnära kvikkjokksskogen, vandrar jag till en för älgar superb örtvall mitt i granurskogen. Det är regnigt, blåsigt och kallt. Eldar. Så börjar en hund skälla en bit bort. Ett gångstånd som fort kommer närmare. Jag gör mig redo för eventuellt skott. En ko med kalv blir synliga på den vattenmättade vallen med en ivrigt skällande jämthund bakom sig. Hunden är oroväckande nära hennes bakben. Kon sparkar oupphörligt mot den infernaliske fridstöraren så vattnet sprutar.
Ståndskallet fortsätter genom röken från min eld och den lukt jag själv ger ifrån mig. Älgarna bryr sig inte. Märkligt. Och kons kalv är oerhört liten. Markant rödaktigt mankhår, kort nos, liten kropp, korta ben. Har i september nog aldrig sett en mindre älgkalv.
Senare på jakten ser jag ännu en ko. Också hennes kalv är av miniformat. Jag ser också kor utan kalv och hör andra jägare berätta att de också sett många kalvlösa kor.
I Randijaurs by lever också en älgko, och hon har två kalvar. Även de här kalvarna är en aning småväxta, men inte lika illa som vid Kvikkjokk.
Troligen beror kalvarnas dåliga tillväxt på stress från sommarens ihållande hetta. Älgar kan inte svettas som andra varelser utan de är tvungna att söka svalka i vatten och i granurskogarnas skugga.
Vid Randijaur existerar bara små rester av svalkande gammelskogar och vid Kvikkjokk finns stora arealer. Ändå är kalvarna större vid Randijaur. Det kanske bara gäller de här byälgarna? Jag har inte sett några andra kor med kalvar längre ner i skogslandet. Vore därför intressant att få höra andra jägares erfarenheter om hur det förhåller sig typ vid Jokkmokk. Kommentera gärna nedan 🙂
Anmärkningsvärt är att älgvårdande myndigheter inte verkar ha tagit någon hänsyn till sommarens negativa effekter på älgstammen i de tilldelningar som har bestämts. Tyvärr verkar de sitta alltför djupt i skogsbolagens knän.
Views: 57
