Kvikkjokk, senare delen av 1980-talet: En svensk man på vandring efter Padjelantaleden berättar för mig att han högst upp på en backe vid Stáddájåhkå i Badjelánnda hittat ett kranium från en människa. Jag gav honom rådet att kontakta polisen om fyndet. Vet inte om han gjorde det.
2006 var jag stugvärd i Stáddájåhkå. Tänkte på den där skallen och letade lite förstrött på den plats som vandraren angett, men jag såg ingenting. Sommaren därpå var jag återigen stugvärd på samma plats. Funderade inte desto mer på kraniet, tills nu.
Jag fick mejl från den i Jokkmokk tidigare bosatte Andreas Falck, som i somras också varit stugvärd i Stáddá. Han berättade att han i vinterstugan hittat en dikt av Karl-Aage Schwartzkopf:
Vi fann en man på fjället nyss
i Kappaluobbals viden.
Det var en död förmultnad Ryss
som kämpat ut i striden.
Skåningen Karl-Aage Schwartzkopf arbetade som fjällförare på Kvikkjokks fjällstation och blev under 1944-45 anlitad som gränspolis. Tillsammans med Börje Danielsson, Mauritz Eriksson, Mikkel Utsi, Paulus Utsi och Henrik Päiviö, tog han hand om flyktingar från Norge i Jokkmokks fjällvärld. Flyktingarna var ofta ryska så kallade POW, Prisoner of War, vilka rymt från någon av nazisternas arbetsläger. Karl-Aage Schwartzkopf försörjde sig också som journalist och efter kriget som författare med en diger utgivning av framför allt av barnböcker.
Alexander Matveev, en vandrare från Ryssland, kom förbi Stáddá i mitten av september när ingen stugvärd fanns på plats. Alexander såg dikten i vinterstugan och kunder förstå ordet “ryss”. Han såg också Andreas kontaktuppgifter. När Alexander återvänt från sin vandring mejlade han Andreas och ville få hjälp med vad dikten handlade om. Alexander hade också hittat och läst mitt blogginlägg https://kvikkjokk.nu/flyktingar-i-jokkmokk/ och undrade om min morbror Mauritz Eriksson var med vid fyndet av den döde ryssen. Andreas kopplade ihop oss och jag svarade att jag aldrig har sett någon dikt under min tid som stugvärd, inte hört talas om någon grav och att jag inte trodde att Mauritz var inblandad i gravsättningen. Vidare skrev jag om kraniet på backen, som vandraren sett på 1980-talet, som jag tyvärr aldrig nämnde för min morbror…
Alexander kontaktade också Tore Öberg, medförfattare till boken Landsfiskalen i Jokkmokk – Erland Ström, vilken skickade en bild på Karl-Aage Schwartskopf som står vid en nygrävd grav i närheten av Stáddájåhkå, samt den polisrapport Schwartzkopf upprättat (avskrift från KAS skrivstil, Andreas Falck):
Den 28. juli på kvällen mötte undertecknad strax ovanför sjön Kappaluoppal i Jokkmokks socken lappen Lars Utsi från Varvek, vilken uppgav plats… där han påträffat en död flykting. Följande dag, den 29/7, gick därför undertecknad jämte en kamrat, Erik Gunnar Bergström, Djursholm 3. till platsen och fann ett starkt förruttnat lik av en mansperson utan huvud och iklädd de vanliga persedlarna för ryska flyktingar. Då sten ej vid fyndstället fanns i större mängder, måste vi gå den 5 km långa vägen till Sårjåsjaurestugan och hämta en spade, varefter undersökning vidtogs. Då gummihandskar saknades, måste undertecknad på händerna trä ett par strumpor och utanpå dessa linda gummiduk och för ansiktet utom ögonen en halsduk indränkt i beckolja för stankens skull.Vädret var varmt och lugnt och lukten nästan bedövande[?], och därtill kom de mängder mygg och flugor som försvårade arbetet. Efter 45 minuter var allt genomsökt och vi sänkte den döde i den av Bergström under tiden grävda graven, där undertecknad ur minnet läste skriftens ord och anbefallde en tyst minut, varefter vi skottade igen och satte sten som gravvård. På grund av den starka förruttnelsen kunde vi endast medtaga två saker (dödsbricka och en flaska med piller, vilka vi tvättade i rödspritsblandad formalin), allt övrigt måste grävas ner. Huvudet kunde trots en timmes spaningar inte påträffas. Teori: bortsläpat av järv. Dödsorsak: förfrysning, svält.
Då är det troligen klarlagt vems huvud vandraren upptäckte på 1980-talet. Tillsammans med en av mina landskapsbilder från min tid som stugvärd, och Karl-Aages angivelser i polisrapporten (info som jag tills vidare utelämnat) kunde vi tydligare se vart graven faktiskt är belägen.
Tyvärr står inte namnet på den döde i polisrapporten. Dödsbrickan, som nämns i polisrapporten, kan kanske ge klarhet. Enligt Alexander brukade dock ryska soldater antingen bära en liten bok eller en metallkapsel med ett id-papper i, snarare än brickor. Tyskarna bytte ut alla fångars ID-material mot brickor med information endast om läger och ett individuellt nummer. Alexander tror att det kan finnas en pytteliten chans att något arkiv kan finnas bevarat som kopplar fångnummer till namn.
Karl-Aage Schwartskopf hade biskopens så kallade venia, och kunde officiera vid begravningar. Enligt hans egna uppgifter ansvarade han för ett 20-tal begravningar av flyktingar. Att informera om dessa gravar och beskriva de dödas bakgrund och flykt till det nuvarande världsarvet Laponia skulle hedra dem. Det skulle också belysa detta mörka kapitel i Laponias historia, där många samer hade en bärande roll med att hjälpa utsatta människor.
…….
Några frågor:
Lars Utsi från Varvek, som fann den döde ryssen var en renskötare som tillhörde Luokta-Mavas sameby. Han var bror till bland andra Paulus och Mikkel (tack Erika Pavval för denna information 🙂 ) Om det finns mer info om Lars Utsi får läsare av detta inlägg gärna kommentera här nedan.
Undrar också få reda på vem som har satt upp Karl-Aage Schwartzkopfs dikt i vinterstugan i Stáddájåhkå. Du kan kommentera eller skicka e-post t(at)kvikkjokk.nu
Tack på förhand 🙂
Visningar: 372
Väldigt intressant, man kan ju undra hur många kranier från fångar och desertörer som dukat under i Lapplandsfjällen och ännu ej hittats. Böckerna om dessa dramatiska irrfärder är också belysta i böcker som “flykten över kölen” som dessutom gick som tv serie(Björn Fontander) och givetvis Walter Ericsons bok “Flyktingar i fjällen”.
Jättebra jobbat!