I hela mitt liv som samhällskritiker och aktivist har jag stått i opposition mot den politiska maktapparaten. Men Linje 2 vann i kärnkraftsomröstningen och skogsbruket skövlar vidare som de alltid har gjort. Och när ett berg i södra delen av världsarvet Laponia planerade att spängas bort stod jag ensam i gruvkritiken.
– Du slåss mot väderkvarnar, sa en vän.
Och så var det. Motståndet var rätt så döfött. Men jag kunde inte låta bli, för ingen annan brydde sig trots att det var ett övertydligt vansinnigt projekt. Det var 2006 och exploatören hette Beowulf Mining och kom från England.
Idag ser motståndet helt annat ut. Efter att Beowulf Mining skiftade fokus till Gállok är flera tusen människor engagerade i gruvmotståndet. Det är jag mycket tacksam för 🙂 Just nu förbereds ännu en samling i Gállok under dagarna 13-22 augusti. Maktapparaten måste få veta att motståndet finns kvar och att det växer!
Motståndet mot det galna så kallade skogsbruket har aldrig varit mer kraftfullt än nu. Jag är själv engagerad i Skogsupproret. Också många andra seriösa organisationer gör motstånd och informerar om skogsmissbruket i Norrbotten. Greenpeace samarbetar med Muonio sameby, Naturskyddsföreningen Norrbotten samarbetar med fem samebyar och Lina Burnelius i Skydda skogen samarbetar primärt med samebyn Luokta Mávas.
En av de norrbottningar som under många år enträget arbetat för att skydda gammelskogar heter Björn Mildh. Här är en insändare han fått publicerad i Dagens Nyheter.
Mats Karström heter en annan ideell skogsskyddare i Norrbottens län. Med bakgrund som fältbiolog, skogsbiolog, skapare av den vägvinnande Steget Före-metodiken och utrustad med en smittande entusiasm har Mats bidragit till enormt mycket för skyddet av gammelskogarna.
Jag arbetar med en långfilm om Pärlälvens fjällurskogs naturreservat vilken har premiär i slutet av detta år. Projektledaren heter Lars-Ture Lindholm. Lars-Ture var en av de ideellt arbetande naturmänniskorna som bidrog till att detta gigantiska område av urskog och naturskog kom att skyddas.
Utan ideellt arbetande naturmänniskor och samebyarnas kamp hade flera hundra artrika skogsområden också varit kalavverkade i Jokkmokks kommun idag. Tusentals i övriga Sverige.
Kärnan av detta inlägg är att visa hur makthavare i riksdagen ofta endast lyssnar till exploatörer och industrins lobbyister inför de beslut de tar i livsviktiga frågor. De tar inte till sig hela bilden av gruvornas effekter, skogsbrukets påverkan på natur, människor och djur, vindkraftsparkernas negativa effekter för bland andra djuren och renskötseln, vattenkraftens klimataspekter, med mera. De vill inte höra några negativa effekter om den så kallade gröna omställningen. Koldioxid som släpps ut från förbränning av biomassa måste förbanne mig vara bättre än från fossil dito. Bio=grönt=bra, liksom.
Det finns sällan någon klokskap och dynamik i den propaganda om den gröna fantastiska omställningen som våra makthavare matar ut. De har vilka resurser som helst för att skaffa sig fullödig information men köper bara den välpacketerade, röstfiskande, enkelspåriga, kortsiktigt jobbskapande. Alltför ofta agerar till och med ministrar som industrins nyttiga idioter. Alltför ofta rabblar de samma ord och fraser som lobbyisterna själva. Alltför ofta är det skrämmande inkompetent, nonchalant mot demokratin, korkat, och farligt.
Det finns många exempel på hur ansvariga ministrar agerar som industrins nyttiga idioter, men jag nöjer mig vid ett, från Näringsdepartementet.
Efter 01:59 sägs det: ”För varje träd som avverkas, planteras tre nya för att skogen måste fortsätta växa. Precis som Sverige.”
Det är bedrövligt dåligt att departementet, trots 40 år av ideell informationsspridning från skolade biologer och stora naturvårdsorganisationer fortsätter med det totalt felaktiga påståendet om att trädplantager är skogar. Underförstått menas i citatet också att gamla skogar inte växer. Alltså… Men det visar att skogsbrukets lobbyister har lyckats till 100 procent. Lobbyisterna från gruv-, stål-, vindkrafts- och vattenkraftsnäringarna är lika lyckosamma.
Det finns förvisso en kader av frustrerade naturvårdshandläggare på länsstyrelserna som kämpar i det tysta, men annars är det vi i naturvårds- och miljörörelserna, också samebyarna, som tjänar som motpol till den sektliknande vurm för allsköns exploateringar som de allra flesta av riksdagens ledamöter tillber.
Ps. Alla riksdagsledamöter är inte så bedrövliga som jag beskriver. Det finns lyckligtvis några undantag. Som Rebecka le Moine 🙂
Stöd gärna mitt bloggande på swish 070 2300955
Varma tack 🙂
/Tor
Foto: Åsa Lindstrand.
Views: 54
