Om småskalig matproduktion

Om småskalig matproduktion, som är decentraliserad. Från cirka 1600-talet fram till slutet av 1800 gjorde den svenska statsmakten sitt yttersta för att kolonisera och uppodla Sábme med den mellansvenska agrara kulturen som förebild. Staten ansåg att odling och boskapsskötsel var det allra bästa som folk norr om Polcirkeln skulle kunna ägna sig åt för sin långsiktiga överlevnad.

Svenskar och finnar skulle flytta in så mycket det bara gick och urfolket samerna borde helst också bli småbrukare. I 10-25 år slapp den nyblivne bonden att betala skatt till staten och nybyggaren behövde inte heller göra militärtjänst. Frestande erbjudande som många kom att haka på. Hellre bonde än kanonmat i alla galna svenska krig som rasade ute i Europa. 

Renvallar blev boplatser

Nybyggarna blev tilldelade de allra mest lämpliga markerna för sina nybyggen. På urgamla samiska bo- och mjölknings-vallar vid bäckar, sjöar och kallkällor var det mer öppet och slätt än på andra ställen. Här var det bördigt och fint och gräset växte högt gödslat av renspillning och fiskrens sedan långliga tider. Just här smällde sig nybyggarna upp sina timringar för sig själva och för sina kreatur. De högg skog och bröt rötter för att utöka odlings- och foderarealerna. Stenar grävdes upp och forslades iväg. Jord från högre delar av nyodlingen blev transporterad till lägre partier.

Till sin hjälp hade nybyggaren till att börja med en ko, tjur eller inlånad häst, plog och harv för att göra sin teg så jämn och stenfri som möjligt.
Det var ett otroligt hårt arbete som nybyggarna tvingades göra. Man måste ju få mat till sina kreatur och till sig själv, annars väntade svältdöden. Att marken var samernas brydde man sig inte om. Inte heller de stensatta samiska árana, stensatta härdringar, som kom upp under plogen eller föremål och döskallar. Den svenska staten hade ju bestämt hur det skulle gå till. Det här var grejen. Jordbruk. Halleluja!

Skatt på kor

På 1900-talet, helst efter andra världskriget, verkade staten för att så många som möjligt från norr skulle till industrin i söder. Kreaturen belades med skatt för småbönderna som inga pengar hade. Nu var den politiska statens vurm var de stora lönsamma och effektiva jordbruksenheter och köttfabriker för gris, ungnöt och kyckling. Befolkning och djuren skulle klumpas ihop och småjordbruken blev nedlagda på löpande band. Deras en gång så mödosamt nyodlade tegar växte igen. Timrade boningshus, ladugårdar, stall och lador förföll.

Vid några förfallna timringar, eller brädfodrade timringar har barnbarnen till den sist verksamma bonden byggt sig en sommarstuga i byggsats. Timmerlika. Alla ser likadana ut. Det gamla pittoreska ska till någon del ändå behållas i förfallet och slyet. En vetskap om det som en gång var. Om inte barnbarnen vilka bor på annan ort sålt all skog vill säga, som farfadern eller morfaderns fäder och erhållit efter markstölden, avvittringen. Som barnbarnen, fjärmade från förfäderna och sund känsla för naturen sålt till något skogsbolag som kalhuggit arvegodset.

Ekologisk matproduktion

Men tegarna finns ändå kvar med stenfri, näringsrik och plöjningsbar jord. Där det går att producera mat igen. Om inte barnbarnsbarnen så kanske någon annan. Rotrycka slyet, reparera de byggnader som går att repa, bygga nytt, energisnålt och smart med kombinerade källor för det energibehov som krävs.

Skaffa häst, kor, får. Hästen till plöjning och harvning, gödsel till jordförbättring, korna för mjölk, grädde och fil, fåren för ull och kött. Och fritt ska de kunna gå gårdens alla djur. Om Småskalig matproduktion. Ekologiskt, naturnära. Som gammalt.

Massor av småbruk

Det ska odlas, allt vad som går att odla. Potatis, morötter, kål. Flera såna här småbruk i och vid byarna. Massor av dem. Där endast tegarna från förr blir brukade. Hållbarbet på rikt. Korta transporter. Bättre civilförsvar. Kloka och anpassade småbruk. Recilienta. Oberoende.

Också i respekt för föregångarnas slit och för de fördrivna samerna vars marker totalt blivit totalt ommöblerade, men som nu också kan ge renmat till stödutfodring om vintrarna. För att bäst lyckas med denna smarta och hållbara rockad från den nuvarande centraliseringspolitiken, krävs dock stöd från statspolitiken. Som förr. Med småskalig matproduktion överallt.

Inläggsbilden: Rånning som grönlandsskidåkaren Pavva Lasse Tuorda nyodlade i slutet på 1800-talet, i Biehttsetjuohppam.

Här har jag tidigare berört ämnet.

Om du vill stödja mina oberoende publiceringar på denna blogg får du gärna swisha ett belopp till 0702300955

Varma tack 💚

Visningar: 22

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *