Morfars Mauser 6,5×55 som nu är min! Vilken patina, vilken känsla att hålla i hans trotjänare, se på all slitning på stocken, fantisera om alla jakter.
Som Pinfiringen, läs första inlägget i ämnet, har också denna älgstudsare snälltryck. Kommer ihåg att jag lånade denna bössa när jag sköt för älglicensen 1979 och kunde köpa en egen studsare. Det var ovant med snälltrycket, men gick ändå fort att vänja sig vid. Sköt godkänt direkt med detta morfars kultförklarade muskedunder.
Idag är snälltryck rätt så ovanligt att jägare väljer för sina bössor. Det räcker med en distinkt tryckpunkt när man kramar av skottet med den enda avtryckaren. Med snälltryck trycker man först in den bakre avtryckaren när det är skarpt läge. Sedan behöver man bara nudda det främre snälltrycket för att skottet ska gå av.
Morfar använde mausern när han jagade älg, björn, varg, järv och rödräv. Älgarna sköt han i deltaländerna eller skogarna vid Kvikkjokk. Jag har ingen aning om hur många älgar han fällt. En information som för övrigt är helt ointressant. På Mausern finns inte någon ristning som avslöjar att han skjutit något som helst vilt. Det skulle inte braveras. Sånt höll man tyst om. Att många fällda älgar ingått i familjens matförsörjning är dock helt klart. Älgkött var stommen i köket, åtminstone under den senare delen av morfars jägarliv då älgen blev allt vanligare. Han sålde aldrig något älgkött. Ingen kvikkjokksjägare gjorde det, inte heller idag vad jag vet.
Morfar var en omtalat skicklig björnjägare, likväl som hans far Erik Olof Nilsson, och farfadern Nils Erik Jakobsson, kallad Spieltek. Otaliga är de morfaderska björnjakter jag hört berättas när jag var liten. Tyvärr har jag glömt dem alla.
Han specialité var björnar som betade kråkbär på fjällsidorna. På morfars tid tillhörde kvikkjokksområdet ett av de björnrikaste. Också köttet för dessa djur brukade förtäras medan skinnet såldes. Det var något speciellt när gubbarna pratade om björnjakter och alla gamla iden under stenblock och i klippor där björnarna kunde tas av daga i typ februari-mars.
Morfar brukade om vintrarna jaga varg och järv i Badjelánnda, cirka 80 kilometer väster om Kvikkjokk. Kanske han har nyttjat det förråd som finns vid Tuorpon samebys sommarviste i Stáloluokta, eller rent av byggt det av stenhällar lutade mot en träställning. Det var viktigt att ha matförråd på strategiska platser när jakten kunde pågå flera veckor. Ibland var morfar säkerligen i skydd i någon torvkåta under flera dagar när stormen rasade. Några stugor att bo i fanns inte på den tiden.
Den tidigare ordföranden i Tuorpon Isak Parfa berättade för mig att renskötarna tyckte det var mycket värdefullt att det fanns jägare på vinterfjället när renskötarna själva var nere i skogslandet med sina renar. På fjället fanns alltid skockar av renar kvar vilka renskötarna inte lyckats samla ihop för flytten österut. De var lätta byten för vargen, som var den effektivaste rendråparen, vilken också kunde skingra panikslagna renhjordar miltals omkring. Isak Parfa nämnde att Rupert fick samebyns tillåtelse att skjuta någon matren vid exempelvis Stáloluokta när hans mat började tryta. Det enda kravet Rupert hade var att han skulle lämna öronen från den ren han skjutit till byns ordningsman så denne kunde se vem som ägde renen. Renägaren fick så ersättning från samebyns kassa för morfars matren.
Rödrävar fanns inte i Badjelánnda på morfars tid. Vargen höll efter rödrävarna, liksom kungsörnen och inte minst de mänskliga jägarna. Det var bra priser på rödrävsskinn och just denna jakt praktiserade morfar flitigt med sin Mauser. Hans teknik var att spåra rävarna i den översta granskogen och i björkskogen och försöka få dem att springa upp på fjället där han sköt dem på långt håll. Mausern hade så kallat ramsikte som gick att fälla upp och med stöd av stavarna i kors kunna skuta träffsäkert på fem hundra meter och mer. Detta vapen innebar en revolution för fjälljakten.
Views: 430
