Kriget mot samer och Sámeednam

Kriget mot samer och Sámeednam har fått nya fronter. Senast på Bokmässan i Göteborg som hade två teman, rymden och Sápmi. På mässan kuppade dock nyliberala Timbro och Katalys in sig med ett seminarium som bestod av Kvartals kulturredaktör Ola Wong, Svenska Dagbladets ledarskribent Peter Wennblad, juristen Ande Somby och Sametingets styrelseordförande Håkan Jonsson. Seminariet hade rubriken Samerna – privilegierad minoritet eller utsatt urfolk?

Det sägs att det som först offras i krig är sanningen. Ett faktum som de faktasesistenta och historielösa skribenterna effektivt manifesterade. Jag vill inte citera eller länka till dem. Ni får själva googla fram info.

I det övergripande narrativet om Sverige passar ett sådant seminarium med den rubriken in. Den samiska närvaron och den samiska kulturen förminskas gärna till ett minimum. Istället lyfts fram vikingar, Gustav Vasa och Karl XII. Gestalter som dock avspeglar en mörk del av den svenska historien som till största del är präglad av patriarkat, maktlystnad och våld. Men den svenska historien är inte bara en berättelse om krig och triumfer, den är också en skildring av förtryck, rasism och skövling av naturen.

Den svenska statens och kyrkans lagar och bestraffningar av de som inte fogat sig har genom historien tjänat som redskap för att skapa rädsla och befästa makt. SVT:s serie ”Historien om Sverige” från vintras är en tydlig manifestation av den självbild svenskar vill främja. Den glorifierar de meningslösa krigen – fälttåg hit och dit – utan att ifrågasätta vad dessa konflikter faktiskt har bidragit till och vad de kostat folk och fä. I dag är fienderna inte längre Danmark eller Preussen, nu är det Moder Jord och hennes försvarare. 

Historien visar att Sverige i kriget i Sábme konsekvent utnyttjat och fördrivit samer för att understödja sina koloniala ambitioner. Urfolket i Arjeplogs och Jokkmokks fjällvärld tvingades på 1600-talet in i tvångsarbete i gruvorna och samer i söder tvångsförflyttades mot norr. Den svenska ambitionen var att lappar inte ska vara i vägen för nybyggeskolonisation och kungajakter. Lappar ska bo i Lappland.

Också från kustregionerna och Tornedalen fördrevs kust- och skogssamer. Västerut skulle de, med samma tvingande lapp-ska-vara-lapp-politik. Samerna låstes in i ett begränsat geografisk område, ett reservat. De samer som vägrade att flytta norrut från Mälardalen och uppåt tvingades bli så kallade sockenlappar och fick utföra sysslor som svenskarna inte ville ägna sig åt, som hästslakt, korg- och nätbindning. De här samernas liv hade miserabla förhållanden med extrem barnadödlighet – ibland 90 procent!

Den svenska brutaliteten fortsatte successivt att decimera den samiska befolkningen. De samer som levt i Sábme sedan urminnes tider, och de samer som börjat rota sig där efter fördrivningarna, hämmade det svenska folkutbytet.

Lappmarksplakat och Lappmarksreglemente, följda av tre renbeteslagar 1886, 1898 och 1928, var strategier för att effektivt utplåna samisk mark och kultur i kriget mot samer och Sámeednam. Under samma period genomfördes Avvittringen, och Statens rasbiologiska institut grundades med en agenda som framhöll samer som underlägsna och odugliga till att förvalta fast egendom. Det blev ett folkmord, som kallas kulturellt, eftersom en förhållandevis liten mängd blod spilldes på det territorium Sverige sade sig äga. En historiker jag talat med uppskattar att omkring 80 procent av samerna i lappbyarna blev tvångsassimilerade efter att renbeteslagen 1928 blev verklighet.

Tage Erlander var statsminister 1946–1969. Han efterträddes av Olof Palme. Under de här herrarnas ledning byggdes Stora och Lilla Lule älv ut med Harsprångets kraftstation 1951, Ligga kraftstation 1954, Porsi kraftstation 1961, Laxede kraftstation 1962, Messaure kraftstation och 1963 och 1967 ser både Seitevares kraftstation och Letsis kraftstation dagens ljus. Parki kraftstation byggdes 1970, Vietas och Bodens kraftstationer 1971, Akkatj kraftstation 1973, Vittjärvs kraftstation 1974 och Randi kraftstation 1976. Ritsems kraftstation var under uppbyggnad och blev invigd av Fälldinregeringen 1977.

Älvar och hela dalgångar i Jokkmokks kommun offrades för skapandet av Folkhemmet. Den oblodiga svenska krigsinsatsen upprätthöll en illusion av välstånd, fred och harmoni, samtidigt som den kulturella folkmordet på samer skedde i det tysta.

Krigets skådeplats sträcker sig över hela Sábme, där Sveriges fiende nu består av renskötare och samebyar. Idag förs dock kriget mer subtilt med nonchalans, ignorans och psykisk terror, men också med lögner och propaganda, som på Bokmässan i Göteborg.

Under min egen livstid har jag bevittnat effekterna av kriget i Sábme, som ofta avancerat långsamt och smygande med förgiftningar av mark och vatten.

Kriget mot Moder Jord och hennes försvarare pågår dock ständigt. I långsam takt, men också snabbt. Det är en sorglig och hemsk verklighet att se hur mänsklig aktivitet ger upphov till en gradvis förstörelse av vår planet.

Förgiftningen av mark och vatten har lett till att andelen vilda ryggradsdjur har minskat med chockerande 73 procent under de senaste 50 åren. En statistiska siffra inte bara indikator på en nedgång för biologisk mångfald, utan också ett symptom på det krig Moder Jord utsätts för. Varje förlorat djur, varje förgiftad älv, är offer i detta tysta krig, där krigets fronter står överallt.

I en allt snabbare takt skövlar kalhyggenas skördarmaskiner oåterkalleligt skogar med hela komplexa ekosystem. Varje skördare kan fälla hundra träd per timme och  det enda syftet med skövlingarna är att maximera vinsterna utan någon hänsyn till den natur som förstörs. De här storskaliga avverkningarna ger en plötslig och brutal förändring av landskapet, där skogar och de livsmiljöer de rymmer krossas. Så också de tusentals arter som är beroende av just denna miljö för sin överlevnad. Kalhyggen och hyperboostade plantager dominerar numera landskapet och ger en ekologisk öken. När gammelskogarna fälls, tystnar naturens röster.

Fiskbeståndet i Bottenviken är en ytterligare anfallsfront i det vansinniga kriget, där dioxin – ett gift som människan skapat – förgiftar det marina livet. Gift är ett symptom för den västerländska ekonomismen förödelse och misslyckande att skydda den natur vi alla är beroende av. För varje dag av föroreningar tynar havets livsformer och vår livsmedelsförsörjningen bort allt mer. För att göra det ännu värre har fiskarnas vandringsvägar blockerats av dammar i de stora kraftverksälvarna och fiskarna hindras från att nå sina lekplatser. Vattenfalls härjningar har inneburit en förlust av biologisk mångfald som saknar motstycke.

Och så de gamla och nya gruvorna i Sábme som täcks av mänskligt bajs från Henriksdalsverken i Stockholm i ett groteskt exempel på ”återställning” i ett sjukt system där avfall raderas genom att dumpas någon annanstans, utan att ta hänsyn till följderna. Dårskapen göder haven, dödar havsbottnarna och sprider ännu mer skadliga ämnen till havets organismer, också medicinrester och hormoner från människor, vilka reningsverken inte förmår rena bort. Mängder av gruvdammar, gamla gruvor och provbrytningar läcker ständigt tungmetaller till våra vattendrag. De ofantliga moln av dammpartiklar från de gruvor som är i drift besudlar ytor som sträcker sig hundratals kvadratmil. Dammet hämmar växtligheten och påverkar de ekosystem som fundamentalt behövs för att upprätthålla liv.

Och så loken och malmvagnarna och de fasansfulla scenerna som utspelar sig varje vinter när renar massakreras i hundratal. Renskötseln är en livsviktig del av den samiska kulturen och identiteten vilken undermineras av den moderna svenska infrastrukturen. En struktur som inte tar någon annan hänsyn än till stabila pengaflöden, vilka främst gynnar majoritetsbefolkningen. Ett folk parasiterar på ett annat folk.

Och så har vi vindkraftsparker, som ofta tjänar som hallalujasymboler för den så kallade gröna omställningen men som resulterar i död för fåglar och fladdermöss. Vindkraftverken skrämmer också bort renarna från sina betesmarker och skapar ytterligare tryck på redan hårt utsatta ekosystem.
Och när det är 30-40 minusgrader, och energin behövs som bäst, blåser det aldrig…

Klimatutsläppen från all slags utvinning av naturresurser är enorma och underminerar alla påståenden om Sveriges roll som en ledande nation i den globala kampen mot klimatförändringarna.

De här exploateringarna säger mycket om hur lite respekt krigarfolket har för de varelser som lever på samma jord som de själva. Kriget mot samer och Sámeednam accelererar värre än någonsin.

När skogsavverkningarna fördubblas och exploateringen av naturresurser intensifieras, framställs det som en prioriterad strategi för att fasa ut fossil energi och ersätta den med biogena bränslen. Istället för att se till helheten och skydda vår planet, syns detta som en kortsiktig lösning som bortser från de akuta och långvariga konsekvenserna av destruktiv svensk praxis och istället bidrar till mer utsläpp av koldioxid, metangas och lustgas per energienhet än vad fossil förbränning gör.

Det är tydligt att den svenska staten står som en aktör i det pågående kriget mot samer och Sámeednam. Och har så alltid gjort. Ingenjörförbanden uppmanas att intensifiera aktiviteten, med dubbelspår på järnvägen mellan Kiruna Narvik och mellan Gällivare Luleå, upprustning av Inlandsbanan samt omfattande muddring av inloppet till Luleå hamn. Allt för att kunna tömma befintliga malmkroppar – ändliga resurser – så fort som det är möjligt.

Tillståndsprocesserna för exploateringarna ska dessutom snabbas på. Uran kommer bli tillåtet att bryta igen och Miljöbalken torde nedmonteras för att processerna inför exploateringar ska bli ännu snabbare och smidigare.

Listan över krigsinsatsen kommer troligen bli ännu längre, med minst tre tusen nya vindkraftverk, utbyggnad av tidigare orörda nationalälvar och ett tjugotal nya dagbrott för att bryta beryllium, bly, guld, koppar, lantan, litium, molybden, niob, skandium, tantal, volfram, yttrium, uran, järnmalm, titan, bly, nickel, grafit och torium. Detta för att försörja hallelujasatsningar som Hybrit, H2 Green Steel och tjugo nya kärnkraftsverk.

Åtgärderna påstår sig vara en grön satsning och en strävan efter hållbarhet, men när man ser på sammanhangen blir det uppenbart att de flesta insatserna endast bidrar till att upprätthålla en destruktiv och ohållbar cykel. Förstöra natur för att rädda natur? En galen ekvation! Den så kallade ”gröna omställningen” kan inte baseras på kriget mot samer och Sámeednam. Jakten på ständig tillväxt för att tillgodose en konsumtionsdriven samhällsmodell är en resa mot helvetet.

Den komplexa väv av politik, kapital och brist på känslomässigt och etiskt ansvar har satt oss på en väg mot en katastrof som ingen kan förneka. Snarare än att erkänna och konfrontera Sveriges handlingar och därigenom börja läka de sår som skapats, fortsätter allt framåt utan hämningar eller reflexioner.

Min krigsmetafor är inte bara retorik, det är en nödvändighet för att kunna se verkligheten i vitögat och ta seriöst ansvar för de jävulska stormar som är satta i rörelse.

.
I tider med liten skildring av samisk historia fyller min blogg en funktion. Mycket av det ni finner här kan ni inte läsa någon annanstans. Stöd gärna fler publiceringar på denna blogg med en Swish till 0702300955
Stora tack på förhand 💚
.

#sápmi #sábme #sábmie #saepmie #sámeednam #sameland #samer #historia #förtryck #krig #sverige #folkmord #parasiterande #bokmässan #grönomställning #kolonial #kolonialism

Visningar: 290