Stukad arvtagare

Det är en stukad arvtagare som växer vid dess rot. Men den lever. Trots extremt fjällnära läge med stormar och mycket snö lever den. Trots hungriga vandringsälgar som kommit uppifrån Njoatsosvágge, gör den det. Mot alla odds. Åtminstone i ett mänskligt perspektiv.

För kring 30 år sedan lyckades ett av alla de miljoner frön som den spridit gro vid talljättens fot. Tusenåringens avkomma, med rätt genuppsättning för att kunna ta den gamles tuffa plats. En förälder farligt nära att falla åt öster, när värsta vinden alltid kommer från väster. Som ett lutande torn står den ändå. Levandes, till skillnad mot det i Pisa. Gamlingen kommer dock leva fastän den faller. I annan form. Som hem åt hundratals små insekter, svampar, lavar, bakterier. I 300 år ligger den där. Vilka hisnande tidsspann för liv. Ännu värre blir det om den dör stående, som gråskimrande torrfura i ytterligare 200-300 år.

Men tallens frö. Att fröt alls lyckats penetrera och konkurrera sig ner i jorden genom ett kråkrishumus där varenda millimeter är upptagen, är ett under. Så kom ändå några barr från en ynklig stam sakta stampande upp genom kråkriset. En älg bet dock av dess topp och två kvistvarv. Det var kring mitten av dess levnad. Då dog också två andra kvistar och kom att hänga slappa längs den späda stammen. Vilken skillnad mellan tall och tall. En förädlad planta på en plantage vid kusten tar bara två tre år på sig att skymta i lingonriset, sedan växer plantan med prydliga kvistvarv. Det ena efter det andra. En 30-årig tall i Luleå är mer än manshög, men här bara som en fot.

En stukad arvtagare. Härjad av betande djur, väder och vind. Den är ingen skönhet, ånyo i människans ögon, men den är laddad med sitt arv, med motståndskraft och anpassningsförmåga från flera tusen år. Men frågan är, när den gamle väl faller och skyddet av dess grova stam försvinner, om tusenårsarvets alla variationer kan göra att den lille ändå förmår kunna ta den gamles plats och också fylla ett millenium och bli över 380 centimeter i omkrets? Tyvärr är det tveksamt eftersom förändringarna nu går så oerhört snabbt. Stormarna kommer bli allt tätare och allt värre, nederbörden likaså, hastiga temperaturväxlingar och hetare somrar gör eldstormar vanligare. Allt detta kommer nog att ske snabbt, inom samma tidsspann som den lille redan har levt. Inget levande kan anpassa sig till det, utom människan förstås…

Medeltemperaturen här norr om Kvikkjokk och Polcirkeln har redan överstigit två grader. Jag bävar för en framtid jag aldrig kommer att få uppleva, men som mina barn och alla andras barn, och tallar, älgar, myror, dofttickor, borttistlar och allt annat levande kommer att pinas i eller dö under.