Över 100 ledare från hela världen möttes den 5-16 juni 1972 i Stockholm på FN:s första miljökonferensen, Only One Earth. På torsdag den 2 juni, 50 år sedan den första konferensen, är det dags igen. Också nu i Stockholm, men konfererandet sker bakom stängda dörrar och endast under två dagar, inte elva som 1972.
Den 6 juni talade Sveriges statsminister Olof Palme. Han sa bland annat:
”Människorna känner oro och kräver åtgärder. De angriper företrädarna för den byråkratiska, bestående ordningen, de angriper anonyma ekonomiska krafter – alla dessa krafter som med rätt eller orätt utpekas för den nuvarande och möjliga framtida situationer. De vill gå till handling. De söker därigenom göra sig hörda och vinna förståelse. Detta är i grunden ett hälsotecken. Att människorna känner engagemang och upplever förändringen som en tvingande nödvändighet är en förutsättning för förändringen och för politisk handling. Kan vi finna lösningen? Kan vi finna den i tid?
Det är oroande frågor.”
”Vi måste naturligtvis akta oss för falsk optimism. Teknologiska spådomar, som är föga mer än kvantitativa framskrivningar av nuet kan i verkligheten bli farliga – om de tillåts dra vår uppmärksamhet från de verkligt allvarliga problemen i världen.
Man måste också varna för förutsägelser om en oundviklig katastrof. Jag har inte sett några övertygande bevis för att den mänskliga miljöns problem – och de därmed sammanhängande problemen om livsmedelsproduktion, överbefolkning, resursanvändning, ekonomisk utveckling, tillväxt och fördelning – inte ska kunna lösas.
Jag är övertygad om att vi kan finna lösningar, men det är absolut nödvändigt att vi samarbetar internationellt. Det är verkligen mycket, mycket bråttom. Men på samma gång får denna känsla av brådska inte överskugga det faktum att lösningar av problemen kommer att kräva långtgående förändringar i attityder och samhällsorganisation.”
Palme fortsatte med det som idag anses som en total motsägelse till hållbarhet:
”Tillväxt blir det även i fortsättningen. Detta kan vi inte och skall vi inte försöka undvika.”
I skenet av NATO-ansökan och leverans av vapen för att blidka Turkiets Erdogan, samt pågående skogsindustri som släpper ut mer klimatgaser än alla andra utsläppskällor i Sverige tillsammans, är också följande rader paradoxala idag:
”Vi vet att arbetet för nedrustning måste ses i ett långt tidsperspektiv. Det är emellertid av största betydelse att ekologisk krigföring upphör omedelbart.”
Palme talade om att han och regeringen stödjer konferensens ambition om ett globalt handlingsprogram för miljön, som Earth Watch, för att förutsäga miljöförändringar och att de stödjer undersökningen om framtida energiresurser. Det finns flera syften med denna globala satsning, sade Palme och nämnde.
Minskat utnyttjande av fossila bränslen i främst i ”de högindustriella delarna av världen, där en påtaglig nedskärning av lyxproduktion är önskvärd…”
Mera kärnkraft.
Göra om kol till flytande bränslen.
Mer stöd till forskning om vätkraft, ”eller andra former av mer miljövänlig energiproduktion, t.ex. utnyttjandet av solenergi.”
”Denna konferens kommer, hoppas jag, att innebära ett genombrott för en gemensam syn och inriktning av det framtida internationella miljövårdsarbetet.”, sa Palme och hans avslutning på talet löd:
”När det gäller människans livsmiljö finns det ingen individuell framtid, varken för människor eller nationer. Framtiden är gemensam. I gemenskap måste vi dela den. Tillsammans måste vi skapa den.”
Det är allvarsamma ord. Kloka ord. Vackra ord. Men bara ord. Lika tomma tyvärr som Löfvens eller Anderssons.
I mars i år uppmättes en 30 grader högre temperatur i Antarktis än normalt, vilket chockade till och med de mest luttrade klimatforskarna. Också i norra Sverige höll temperaturen rekordvärden. Översvämningar, jordskred, orkaner och våldsamma skogsbränder har med stor frenesi rasat jorden runt de senaste åren. Bränderna i Sverige 2018 gjorde mig själv rädd, på allvar…
Hur mycket mer ska behövas innan våra ansvariga politiker börjar reagera och agera. Hade Palme gjort det? Kommer den tvådagarskonferens som nu går av stapeln verkligen att göra någon skillnad?
Views: 143
Palme var den som sen bäst genomförde Vasas önskan om att suga ut övre Norrland med de statliga drakarna, Sveaskog, LKAB, Vattenfall och snart kommer alla vindsnurrorr vars el ska föras söderut i nya stora kratledningsgator.
Europas största storskaliga ekosystemutrotning.
Inom retoriken tillhörde Palme i världseliten.
Så att med retoriska trick flytta fokus från svenska problem till utländska, gick som en dans.
Det som ännu gäller inom svensk politik.
Snart 6:e juni.
Då vi förväntas fira Gustav Vasa kröning.
Fira kungen, kronan, staten.
För mig en sorgedag, borde vara för alla sanningssökare.
Nationaldagar brukar vara till för att fira någon form av frihet,
inte dess motsats, införandet av arvsväldet.
För oss i norr är det särskilt sorgligt.
Vasa skapade kronans utsugning av Sapmi.
Med ”All mark som obygde ligga tillhör härmed kronan och Sveriges överhet”.
Kronans, statens nuvarande markägande i Sverige, i stort sett bara i norra Sverige.
Det som nu mynnat i den storskaliga skövlingen, rasismen och fattigdomen i övre Norrlands inland.