Bilden: Lars-Guttorm Blind flygs till Bálgat av Lapplandsflygs Marie Johansson.
Genom åren kamperade Lars-Guttorm Blind och jag ofta ihop på rekreation och jobb. I Kvikkjokk och Sareks Bálgat i Vuobmegiehtje i nedre Njoatsosvágge jobbade vi med provtagning åt PO Hårdén vid Uppsala universitet på 1980-talet. Vi bodde i en liten nedgången bevakarstuga med halvruttet golv. Kojan var klädd i grön takpapp och var svår att upptäcka insprängd i videbuskagen nära bäcken Bálgatjåhkå. Ett faktum som bidrog till att vi utan att synas kunde studera turisters beteenden, framför allt när de vadade. Hur de gick upp och ner längs bäcken för att hitta bästa överfarten, hur de livligt diskuterade med varandra och kände sig fram med sina bara fötter på en botten av hala stenar som var helt osynliga i den gröngrå soppan av glaciärslam.
Om de hade alltför svårt att ta sig över kom vi till undsättning. Iklädda vadarstövlar kånkade vi över turisternas packningar. Ibland höll vi dem i handen när de vadade. Om den nödställde var en mindre person, bar vi hen. Vissa gånger var vandrarna tvungna att slå upp tältet på strandvallen vid bäcken och avvakta där till morgonen när vattennivån var lägre. Något som renskötare och jägare också har tvingats till sedan långliga tider i det urgamla samiska kulturlandskapet vilket árrana (härdar), rishagar och mjölkningsvallar vittnar om.
På kartan är Bálgatjåhkå utmärkt med ett tunt streck, man kan därför förledas att tro att bäcken är en rännil. Men kartan visar att bäcken föds av glaciären Bálgatjiegŋa och i och med det kan bli brutal i sitt flöde. I värme och regn kan den stiga över en meter på några timmar och det tvågradiga slamvattnet vräks fram med otrolig kraft. Siktdjupet är lika med noll och man hör stenar rulla på botten av det dånande infernot.
Vi ägnade oss obland åt att söka utrustning av en drunknad turist och därför lärde vi oss vart det bäst gick att vada Bálgatjåhkå även vid höga vattenstånd. Denne ensamvandrande stockholmare hade troligen försökt hoppa över Bálgatjåhkå uppe i gårsså, ravinen, när bäcken inte gick att vada på det vanliga stället. Han hade troligen en tid att passa. Dock halkade han mest troligt och for handlöst ner i den hårda koncentrerade vattensoppan och omkom. Turisten hade nedvikta stövelskaft. Det bör ha varit så det gick till.
Min och Lars-Guttorms huvudsakliga arbetsuppgift var att köra ner en mässingstång i Bálgátjåhkå varannan timme. Stången hade en plastflaska fäst i änden. Samma sak gällde för Luohttojåhkå tre kilometer bort, dit vi turades om att gå. Vid sidan om bäckarna stod en behållare som vi vid varje prov skruvade bort botten på och där fäste ett runt vitt typ melittapapper. Flaskans vatten hälldes sedan i behållaren som vi med en cykelpump pressade ut genom filtret. Filtret stoppades in i en plastficka som med en blå tuschpenna märktes med datum, klockslag, bäckens namn och ett löpnummer. Pappret skulle sedan brännas för att kunna väga oorganiskt material, hur mycket sediment exempelvis Bálgatjåhkå transporterat vid den och den tidpunkten.
Arbetsdagen tog slut vid sextiden, men om det regnade ymnigt var vi tvungna att ta slamprov varje timme dygnet runt. Vi läste också av en pegel för att se bäckens vattennivå, tog prov på vattnets temperatur, dess salthalt och ph-värde. Morgon och kväll registrerade vi lufttemperatur, vindstyrka och vindriktning. Med en sticka som stoppades ner i ett grunt vattenkar med cirka 1,5 meters omkrets mätte vi också vattnets avdunstning. En gång i veckan gick vi till Lulep Njoatsosjávrre för att byta diagram i en nederbördsmätare. Detsamma gjordes vid Luohttojávrre på högfjällsplatån Luohttoláhko. Under vandringen upp till platån tömdes och mättes sex nederbördsmätare som stod utplacerade på var hundrade höjdmeter.
Inne i kojan hade vi en solmätare och en nederbördsmätare vars registrerande arm hoppade upp och knäppte vid varje halv millimeter regn. En natt knäppte mätaren så ofta att det inte gick att sova. På morgonen stod diagrammets bläckritade kurva i 45 graders vinkel och visade på nära 60 millimeters nattlig nederbörd. Egentligen ingen märkvärdig sak i sarekområdet, Sveriges nederbördsrikaste trakt.
Om Kvikkjokk med omnejd har vetenskapsmän visat stort intresse i hundratals år. Under 1970-1990-talen var två forskare hydrogeomorfologiskt verksamma. Forskare A ville efterlikna den i forskarkretsar gudalike Axel Hamberg. Jag kommer väl ihåg denne som brukade besöka min mormor och morfar i Kvikkjokk iklädd kängor som han inte tog av sig och snörande knickers. Forskare B:s ambition var att efterlikna forskare A:s forskarvärv. Det var åtminstone vad forskare A påstod. Att B praktiserat exakt samma metodik som A. Det var mycket skitsnack som forskare A kastade över forskare B. Kanske mest beroende på avundsjuka: att B haft en mindre fysiskt ansträngande verksamhet än vad han själv haft och använt helikopter för sina många transporter och att denne fått landningstillstånd av länsstyrelsen beviljade på löpande band, något forskare A inte hade fått. Helikoptrar fanns för övrigt inte att tillgå under forskare A:s glansdagar i mitten av förra seklet. Det senaste jag hörde den numera avlidna forskare A säga om forskare B var att denne aldrig doktorerat på det material som bland andra jag och Lars-Guttorm Blind hade samlat in. Att tusentals slamprov låg obrända i wellpappkartonger. Den så kallade grundforskningen som vi bidrog till blev således dammsamlare på Uppsala universitet. Inte nog med det. Många år efter att mitt jobb i Bálgat och Kvikkjokk hade tagit slut träffade jag i Boarek forskare C. Denne pratade väldigt nedsättande om forskare A, som han ansåg på pricken hade gjort om Hambergs redan gjorda forskning. Forskare C kallade forskare A för (förnamn) Hamberg. Det verkar vara mycket skitsnack och konkurrens i den akademiska världen.
Vi anställda slamkrypare, som vi kallades i folkmun, hade i alla fall goda dagar, med fria helikoptertransporter till en fantastisk natur, och bra lön. Jag har aldrig haft så bra ställt som då och så många roliga upplevelser. Synd bara att jag inte var fotograf på den tiden. Att min fotograf-”karriär” endast befann sig i sin linda, tack vare Göran Hansson som lånade mig en kamerautrustning som jag använde ett par somrar och lärde mig plåta i svartvitt. Det värsta med de ibland nära tre veckor långa bortavistelserna var saknaden efter min förstfödde son Anton.
Det finns många anekdoter att förtälja om denna tid med broder Lars-Guttorm. Han kunde vara en verklig spjuver. Vid ett tillfälle när vi hade en treveckorsperiod i Bálgat yttrade han dag 18.
– Tänk så gott det hade varit med en kall starköl nu.
Ja det höll jag med om när solen gassade och det var ganska varmt och svettigt. Så försvann kamraten och kom tillbaks efter en kort stund med en starköl i handen.
– Här har du, sa han med ett stort leende.
Ölen hade han dolt i en kallkälla. Jag blev helt perplex. Tala om överraskning! Dag 18 av 21, då det kändes riktigt segt och maten började tryta. Ölen dracks upp med stor andäktighet och så sa Lars-Guttorm igen.
– Nog hade det suttit fint med en öl till…
Han försvann på nytt och återvände med ännu en dryck. Makalösa man! Vi började surra om allt möjligt och livet kändes toppen. Vi såg två turister komma gående sörifrån. Upp med kikarna! Två kvinnor. De stannade vid vadet och gjorde sig iordning för att vada. Vi tog på vadarbyxorna och gick ner mot dem. Vadade över och hjälpte tjejerna över. De var så tacksamma att de skänkte oss två tuber mjukost. Sedan fortsatte de uppåt efter dalgången.
Väl på tvåens igen sa Lars-Guttorm.
– Tänk om vi hade haft nå gurppi att steka!?
Det vattnades i munnen verkligen över tanken på den rökta renfärsen insvept i njurfeta. Kompanjonen försvann ånyo och nu hade jag vant mig. Förstod att han skulle komma tilbaks med gurppi, och mycket riktigt. Stekt i mycket smör på det metanoleldade trangiaköket blev det till den godaste rätt jag någonsin ätit. Och så grävde Lars-Guttorm fram också en tredje bärs till kalaset. Otroligt!
För att fördriva tiden mellan alla provtagningar hittade vi bland att på en tävling i tre grenar. Vinnaren blev Njoatsosmästare, med ära och berömmelse.
Första grenen kortspel, 500, som oftast vanns av LG.
Andra gren lassokastning, som vanligen också vanns av kamraten, som ju växt upp i en renskötarfamilj.
Tredje gren var skytte, där drog jag längsta strået.
Den vanligaste Njoatsosmästaren blev Lars-Guttorm, men ju längre somrarna led, desto längre närmade jag mig titeln. Jag började vinna och det märkliga var att det till slut blev LG som sköt pistol bättre på 22-snurran (hade en enskotts Drulov grytpistol med mig) medan jag vann lassotävlingarna. Jag hade förvisso en superb läromästare.
Och turisterna. Alla, utan undantag, var trevliga och pratglada naturmänniskor. Jag minns bara en riktigt läskig figur från sensommaren -84. Appojaurmorden från tidigare den sommaren hade nog förstärkt intrycket. Så gjorde det även för alla tältare som tältade högt upp på backar för att ha bäst möjliga kontroll om någon skulle närma sig.
Det var min tur att ta slamprover i Luohttojåhkå. Mellan heltimmarna då proverna skulle tas eftersom det regnade och vattenståndet var högt i bäcken satt jag på på en sten på sidan om hängbron där vi brukade ta proverna. Då kom en ensam lång krokig gestalt långsamt gående åt sydost. Han hade en grön jättestor regnponcho som täckte ryggsäcken, huvudet och hela överkroppen. Nedtill regnbyxor och stövlar i samma färg. Mannen höll en björkstav i högra handen och rörde sig verkligen extremt sakta. Så kom han till brofästet och klev ut på bron om än i ännu mer långsam fart. Han såg på mig där jag satt, hälsade inte. Långsmalt magert ansikte och ihålig blick. Som hämtad ur en skräckfilm. Varelsen tog sig sakta över bron, vek av från stigen och fortsatte rakt fram, upp mot dimman och Luohttoláhko och försvann.
Views: 181
