Jag var fyra år och bodde i lägenhet på Köpmangatan 6 i Malmberget med pappa Lennart som jobbade som ingenjör vid vägbyggen i samhället och mor Maj-Britt som var hemma med mig och min tre år yngre bror Ola.
Mina minnen från tiden i Malmberget är tydliga och roliga. I alla fall de flesta av dem. Hur någon vänlig själ hjälpte ungskocken i kvarteret med att penetrera en stor snöhög med baklastare där vi ställde in sängar, stolar och placerade stearinljus i urgröpta nischer i väggarna. Hur jag med min farmor Kerstin åkte upp på Dundret i liften som hängde skrämmande högt ovanför marken. Farmor plogade baklänges nerför hela backen och höll mig i händerna medan hon instruerade mig hur jag skulle svänga.
De 200 kronorna (tror jag) som jag hittade under en balkong och lämnade in på närmsta affär, vilka gav mig hittelön. Hur stor den var kommer jag inte ihåg, bara att jag köpte godis för alltihop.
Grannpojken på gården som spöade upp mig med en cykelkedja som träffade ögonbrynet med ymnig blodsprut som följd. Jag var alltid livrädd för den galningen.
Hur vi tog oss in i ett rivningshus där vi undersökte alla skrymslen och vrår. Otroligt spännande! Jag kommer tydligt ihåg den särpräglade lukten av sågspån och mögel än idag och får flashbacks då och då när jag besöker liknande miljöer.
Hur jag släppte med sparken nedför backen längs Johannesgatan. Fick upp farten rejält, men en bar asfaltsfläck gjorde att det tog tvärstopp. Tungan nästan avbiten när jag slog hakan i styrstången. Ymnig blodsprut också då.
Förra veckan återbesökte jag mina gamla minnen med kameran i högsta hugg. När jag var färdig med nostagitrippen ställde jag mig mitt på Köpmangatan för att ta en sista bild. Ett begravningsfölje passerade och två äldre kvinnor och en man gick ut från en bil som stannade vid nummer sju, alltså grannen till vår tidigare uppgång.
– Hej, sa jag och presenterade mig.
– Jag undrar bara hur länge ni har bott här?
– Sedan 1965, svarade mannen, eller rättare sagt min mor som bott här hela tiden, hon är 93 år, fortsatte han.
Fantastiskt! Han delade mina minnen om när fastigheten mitt emot byggdes, med en massa armeringsjärn som stack upp i grundsättningen mellan vilka gubbar kryssade med rör som de stoppade ner i den mjuka betongen som lät besynnerligt, hur bryggeribilen klirrande brukade parkera vid vår infart och roligast av allt, han kom ihåg min pappa 🙂
Visningar: 158
