På väg tillbaks från invigningen av vår utställning Om gruvan kommer på Tráhppie i Umeå närmade vi oss Piteå. I bilen fanns förutom jag dotter Astrid, sonen Nils, sambo Åsa och vännen Henrik. Vi var tvungna byta blöja på Nils och då fick jag ett infall och frågade medpassagerarna om vi kunde byta på Nils vid Fårösundet och samtidigt se det hus som pappa Lennart byggde på Klövergatan 1. Jo det ville de.
Jag körde, men körde fel på grund av alla nya vägar. Så nya kanske de inte var, men sist jag var i Djupviken, som stadsområdet heter, var väl för nära 20 år sen. Har dragit mig för att fara hit för det finns så många erfarenheter, tankar och känslor som inte är så trevliga. Pappa dog i cancer när jag jag var 13 och då hade vi hunnit bo i huset i drygt två år, jag, bror Ola (numera Oden) och mor Maj-Britt. Pappa jobbade som bygglärare på Strömbackaskolans gymnasium, men han var också ritingengör och ritade hus åt folk på fritiden, planlade byggnationer och mätte in husgrunder. Jag fick ibland följa med och hjälpa honom hålla mätstickan vid någon stakkäpp och göra ett pennstreck när pappa sa att det var i vattring – i rätt vågräta nivå enligt mätinstrumentet.
Vi körde förbi huset och de nya ägarna hade byggt ett lusthus på tomten. Svängde ner mot Fårösundet och parkerade bilen. Jag berättade om alla badsessioner vi hade, jag, kompisarna Fredrik Lindgren och Arne Tingstad med flera, vid den brygga som under min tid här låg vid vattnet. Om den stubbade snubben som kom med sin Super 8-kamera när vi brukade bada och frågade om han fick filma. Och det fick han. Ingen brydde sig och inga föräldrar fanns i närheten. Hade det varit idag hade stubbisen direkt blivit klassad som pedofil.
Vi gick efter en asfalterad gångstig längs med sundet och allt var sig likt från den tid jag bodde här. Märkligt nog fanns inga nybyggda hus närmast pappas hus, utan grönytan var kvar ända till bron. När vi passerat nedre änden på huset fanns ett offentligt utemöbelemang inom bekvämt räckhåll. Här bytte Åsa på pojken.
När bytet var klart kom ett något äldre par med två små hundar spatserande mot oss. Jag hälsade och frågade om de bott länge på området? Ja det hade de, ända sedan 1973.
Jag berättade att jag bott i det huset, och pekade, och att min pappa hette Lennart Lundberg. Paret sa att de mycket väl kände till min far så vi presenterade oss.
Pappa hade hjälpt Elvy och Christer Svensson med att rita deras hus på Kilgatan i närheten och de ville gärna ha ett i modellen Hortlaxhus. Pappa ritade ett dylikt, men betydligt större, och med en veranda – något som Hortlaxhus original inte hade, men som företaget började med när Elvy och Christers hus fanns på plats.
Christer berättade om turerna kring hur området började byggas. Att pappa for upp på Piteå kommun i jakt på en tomt vid Fårösundet men fick där höra att hela området var vikt för VIP-personer (i den sedan decennier socialdemokratiskt styrda kommunen) och att det absolut inte gick för sig att han skulle kunna få köpa någon tomt där. Men pappa granskade byggnadsplaneritningarna och där fanns tomter utsatta. Han propsade på att få köpa en och till slut kunde de inte neka honom det. Han var stridbar och rättsmedveten, min far. Christer tyckte att han var bra att ha och göra med. Det ver verkligen roligt att höra, tack Christer!
Christer berättade också att Lennart hjälpt några fler i området med att få bygglov och också ritat deras hus.
Vi samtalade vidare och så framkom att Elvy var bördig från Stenträsk utanför Jokkmokk. Samma by som Henrik Blind är född i och där hans mor fortfarande bor. Det blev mycket tal om alla släkter i Stenträsk. De första människor vi möter vid Fårösundet kände mina föräldrar och till på köpet Henriks mor. Vilket sammanträffande!
Vi gjorde en tur ut på Fårön där min farbror Bosse berättat att det vuxit upp många lyxiga nybyggen, och det stämde. Men vilken byggnad som var Mikael Renbergs kunde vi inte få kläm på.
Natten blev sen när vi nådde Jokkmokk…
Views: 48
