Vinterns stapelföda

Sedan 1970 har nära nog 70% av världens ryggradsdjur decimerats. Förstås inte människan som hemskt nog ökat till över åtta miljarder. Om nu människan verkligen är ett djur?

Den dramatiska nedgången gäller förstås också i Sverige, trots att folk i det här landet lever i en parallell verklighet där allt är perfekt. Trots det har antalet älgar också gått ner också här.

På 1970-talet och några år in på följande decennium var det första måndagen och tisdagen som gällde för älgjakten. Två dagar, det var det hela. Sedan blev det period med fyra dagars jakt, och så två veckor, sedan till slutet av september och så september och oktober med ett patetiskt avbrott för älgbrunsten. Numera pågår jakten utan avbrott till mitten av november, åtminstone väster om den så kallade Odlingsgränsen. Ner mot Harads och Boden jagas det ända till januari. Det är en bedrift av skogsbolagen att lobba in sin åsikt av att älgen är ett skadedjur. Skjut så mycket det går! Fyll tilldelningen, säger Sveaskog, annars bollar vi över jakträtten till någon annan jägare.

Om detta finns mycket att förtälja. Återkommer kanske till det. Nu gäller inlägget denna vinters stapelföda.

När det är så urschligt med älg har vi fiskat mycket. Det verkar endast vara jag och min familj som fiskar med nät i Sakkat numera, för det finns för mycket gädda och abborre. Gäddan anses vara en äcklig fisk och abborren är svår att få lös från näten. Mer bekvämt är – hemska tid – att handla norsk odlad lax på ICA om man ska äta fisk.

Men gäddan är verkligen delikat. Också abborren och alla andra fiskar som lever i Sakkat: sik, löja, harr, lake, öring, och någon röding. Panerade nyss gäddfiléer till middag åt min son. Han var lyrisk och tog fler portioner. Sjön är en skattkista. Här finns hur mycket nyttig och giftfri mat som helst och de uttag man gör märks inte. Också gäddan är ett ryggradsdjur men antalet av denna fisk har inte gått ner i den tre mil långa outbyggda sjön nedströms Kvikkjokk. Snarare har den ökat, likväl som alla andra fiskarter i sjön, förutom öring och röding.
I alla tider har fisket varit garanten för överlevnaden i de här trakterna. Jakten kunde gå dåligt, missväxt i jordbruket, renarna kunde drabbas av sjukdomar, eller också var vinterns bete så dåligt att de dog i stort antal, men sjön fanns där alltid att förlita sig till.

Gjorde en liten test och beställde de mest grovmaskiga och grovgarniga nät som Laxens nät i Umeå hade i sitt sortiment. Första upptagningen gav tomma nät. På alla övriga nät fick vi fina fångster. Andra gången samma sak. Inte en fisk. Men tredje gången, då vi tog upp grovnäten vi langnat just vid strömmen där älven kommer ut i sjön, då såg jag en märklig sak. Nätdobben hade flyttat sig fyrtio meter ut i sjön. Anade att det inte berodde på strömmen. Tog upp dobben, slet upp knuten och började ta upp de två näten. Hade knytt ihop dem. Helt blankt på första nätet, men jag kände hur det drog rejält. Efter hälften på det andra nätet, nästan längst ut, satt en storgädda. Omedelbart efter ännu ett monster, och så en tredje. Nils var speciellt uppjagad. Ingen av dem, knappt heller jag, hade sett så stora gäddor. Jag brukar sällan väga fisk, men nu gjorde jag det med en våg som Nils fått i julklapp. Faktiskt 9, 10 och 11 kilo vägde de tre fiskarna. Fileade och vac-packade. Mest tänkte vi ha filéerna till gäddbullar, men jag testade att steka dem. Kanongott! Och nu panera. En succé! Vi äter torkad gädda, kallrökt, hel och ungsstekt, gäller endast kring trekilosgäddor, gäddfärsbullar och så nu också panerad. Gäller att variera sig 🙂

Jo, det är faktiskt Nils och Åsa i oktober i höstas.


Träffar: 147

2 svar på ”Vinterns stapelföda”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *