Viltvård. Att vårda viltet. Vara snäll mot det vilda, liksom, och sätta upp saltstenar så att älgarna ska få i sig de mineraler de behöver, anlägga viltåkrar för klövviltets matbehov, fälla aspar åt hararna, stödutfodra råddjur med hö norranför Polcirkeln, skjuta av duvhökar och örnar för att det ska bli mera tjäder, decimera mårdar i slagfällor för att de äter ju också för mycket skogsfågel. Det finns för mycket rävar. Korparna, skatorna, nötskrikorna och kråkorna är för många. De tar för många fågelägg. Björnarna är för många för de tar för många älgar. Vargarna likaså. För många! I renskötselområdet kan man förstå att en enda varg är för många. Varg och renskötsel funkar bara inte. Men loarna då – eller kanske katten inte tar älgar? Jo det gör de säkert med de där hemska klorna. Det finns kort sagt för många av allt som äter upp det jaktbara viltet. För många!
Viltvård. När människan numera talar om detta begrepp menas framför allt att man ska döda viltet. Jag gick en kurs i nian som hette viltvård. Där gjorde vi saltslekar där vi sparade en stolpe i mitten av björken som vi täljde slät och fin. Sedan gled saltstenen lätt på plats. Men alla mineraler som älgen behöver får den automatiskt i sig när den betar. Saltstenen är bara till för att locka älgen till en specifik plats. En viltåker gick vi bara igenom teoretiskt på kursen. Jag har aldrig hört någon i Norrbotten som gjort en dylik? Inte heller fällt aspar, men det kanske folk ändå gör? Stödutfodringen för rådjur är dock en brett begagnad viltsvårdande insats, också i Arktis. Men hur klok är den, egentligen? Skjutningarna av så kallade krokinäbbar förekommer säkert också för att vissa jägare har fått för sig att det ska bli mera mat i frysboxen för dem själva. Och för mårdarna utbetalas skottpengar, gäller också rävarna. Några skinnpriser att tala om inbringar inte längre deras skinn, så de döda kropparna kastas ofta bort. Få är de som numera ids flå dem. Och kråkfåglarnas äggplundring har existerat långt innan människan kom till och är ett led i det ekologiska balansen. Björnarnas predation likaså, och vargarnas och loarnas. Allt funkar perfekt så länge människan inte lägger sig i. Ekologin har anpassats i årmiljoner.
Lägger sig i gör människan. En del mer än andra. Hade inte svensken utrotat rovdjuren i syd, järvar, björnar, vargar och lodjur, de som konkurrerar om de ätbara djuren, hade situationen kanske inte behövt vara fullt så polariserad, och etnifierad, som den är idag. För en sak är säker: Hade svensken förvaltat fjället så hade det inte funnits ett enda rovdjur kvar där heller. Ändå förväntar sig staten idag att den renskötande delen av den samiska befolkningen ska ställa upp och aktivt bidra till rovdjursstammarnas överlevnad. Enda gången det kan ses som relevant att aktivt balansera rovdjursstammar i relation till omgivningen är när det gäller att rädda en mycket gammal urfolksnäring som pågått så länge att också den blivit en del av ekologin.
Men jag återvänder till älgarna och den så kallade viltvården av älgstammen, som är det som ligger mig varmast om hjärtat. Det ska skjutas utav bara helvete även om det knappt finns något att skjuta. Jakttiderna förlängs hela tiden. När jag började jaga älg veks jakttiden endast till två dagar med start den första måndagen i september. Sedan blev det fyra dagar, så till den 20 och sedan 25 september. Så blev det också oktoberjakt men med ett så kallat brunstuppehåll på typ en vecka i månadsskiftet. I fjol bestämdes att älgjakten ska starta den 1 september oavsett vilken veckodag det är och brunstuppehållet är borttaget sedan några år. Nu sker jakten i så kallade älgskötselområden i Jokkmokks kommun i ett sträck från den 1 september till 12 november. I kustkommunerna i Norrbottens län får det jagas älg mellan 1 september och 31 jauari.
Viltvård?
Jakttiderna för älg torde skogsbruket ha lobbat fram för att minska de så kallade älgskadorna i plantagerna. På grund av långvariga vansinniga avverkningsmetoder, där man kalavverkar och planterar tall på hyggena, finns ju inget annat för älgarna att äta än just tall. Övernitiskt har skogsbruket också skövlat fuktiga biotoper med gran och mycket lövinslag, planterat tall i granarnas ställe och lämnat alltför smala korridorer av skog nära vattendragen. Partier där det oftast finns lövträd, som ju älgen föredrar att äta om vintrarna. Nu finns bara hav av tallar i samma ålder på plantagerna. Och skogsbruket blir förbannade på älgen för att den bryter sönder ungtallarna när den betar. En tar sig för pannan.
Och jag känner avsmak när jag läser om, eller lyssnar på, hur så kallade jägare beter sig på varg- och lojakter i mellansverige. Machoattityden, desperationen, allvaret, hatet. Som om världen skulle rasa samman om de inte får skjuta fullt på tilldelningen. Som en militärmanöver, där de gevärsförsedda förmågorna kör SUVar som transporterar dem ut till jaktpassen efter skogsvägarna, med stabilt samband med drevkedjorna så att inget djur kan slippa undan. Om det drivna djuret skräms i en oförmodad riktning, flyttar sig passkytten fort med SUVen till ett nytt pasställe. Är det jakt? Är det viltvård? Nej, det är en barrock hobby där jakten har utvecklats till en sportaktivitet för patetiska män för att visa på status och manlighet. Jag undrar ibland hur länge de skulle ut på mina långdragna smygjakter för matanskaffnings skull, många gånger helt resultatlösa, innan de skulle bränna av ett skott på vad som helst i ren desperation.
Stöd gärna mitt bloggande med ett swishbelopp till 0702300955
Tack på förhand 💚
Visningar: 735
Bra skrivet, Tor! Mitt i prick. “Viltvård” och “Viltförvaltning” är i dag det samma som JAKT. Och jakttiderna är anpassade till jägarnas bekvämlighet och har absolut ingenting med biologisk hänsyn att göra. Har Sveriges politiker och Naturvårdsverkets tjänstemän förvandlats till biologiska analfabeter?
Tack Hans! Det är onekligen sjukt alltihop. Man blir mörkrädd över de så kallade jägarnas framfart och starka status
Väl talat!
Tack Staffan!