Urminne som inte gills

.

Min mor Maj-Britt Lundberg, f. Eriksson, på sjön Tjårokjávrre. I bakgrunden drar hennes bror Mauritz igång dubbelbandaren. Foto: Lennart Lundberg.

Min mor Maj-Britt står 1970 vid en eldstad vid sjön Tjårokjávrre i det som den svenska staten långt senare beslutat bli världsarv, regleringsområde, Natura 2000-område och naturreservat. Viktigt och bra att natur skyddas. Ju mer desto bättre. Jag skulle dock önska att naturskyddet skulle vara starkare, så att gruvexploateringar och vattenkraftsutbyggnader inte skulle vara möjliga här trots detta skenbara skydd i sina fyra lager.

Mest troligt tolkade moderskapet hit bakom pappa Lennarts skoter. På fötterna hade hon skidor med stålkanter, som fortfarande finns kvar. Hon älskade att tolka och stå på skidor. Älskade denna trakt och vårvinterns sessioner med pimpelfiske, björkvedsröken och kaffekokningen över elden. Min mors far, och hans far och farfar åkte många mil på skidor i detta område på ripjakt och jakt efter järv, rödräv och fjällräv. På barmark for de omkring på hjortronplockning, fisketurer och jakt på framför allt älg och björn.

Min morfars far Erik Olof Nilssons björnjakt i detta område skildrad i Karlskoga tidning den 17 november 1899. Erik Olof Nilsson med fru Emma Åkerlund ägde och drev gästgiveriet i Kvikkjokk, men ägnade sig också åt småbruk, jakt och fiske.

Min mormor Signes tuordasläktingar ägde och betalade skatt för detta område under lång tid. Förvisso ganska sjukt egentligen – att äga natur -, men det var och är den svenska västerländska modellen som var/är rådande. Det enda som gills och bara att anpassa sig efter.

Någon urminnes hävd gilldes dock inte när jag åkte dit av naturbevakaren i april förra året. 6000 kronor i böter kostade min civila olydnad. Något jag gjorde på eget bevåg utan stöd från någon organisation. Jag fick heller ingen advokat tilldelad i tingsrätten. Om jag hade betalat en jurist ur egen börs hade det nog funkat. Nästa gång går det troligen bättre i tingsrätten, tack vare girjasdomen. Nu måste domstolarna ta hänsyn till både urminnes hävd och folkrättsdeklarationen ILO 169. Trots att Sverige inte har undertecknat konventionen har den blivit något domstolarna måste ta hänsyn till tack vare HD:s dom. En internationell sedvänja.

Jag 1977 på skoter i det av tuordasläkten ägda skattelandet vilket 1905 stals av den svenska kolonialmakten.

Nästa gång ska jag förbereda mig. Samla pengar så att man har råd med en eventuell överklagan, anlita jurist och skriva pressmeddelanden, också till medier i EU. För det måste bli en till gång, om inte politiken ändrat de rasistiska 1800-talslagarna. Det är domstolsvägen som troligen gäller under lång tid än om man vill hävda sin rätt. Med ett mähä som statsminister lär det fortsätta att vara så. Och inte blir det bättre med en konservativ dito med stöd av SD. Det spelar ingen roll hur mycket Sverige förlorar i prestige och rättegångskostnader. Drygt fem miljoner kostade girjasmålet staten för att betala Girjas rättegångskostnader. Hela det över tio år gamla målet har kostat 30 miljoner. Men det verkar inte spela någon roll. De kommer aldrig att ge sig och ändra de lagar som splittrat och förtärt det samiska folket under så lång tid.

Vid nästa tillfälle ska jag sitta på skotern på samma plats som förra vårvintern – på sjön Tjårokjávrre. Jag kommer att hävda min rätt igen framöver. Vill du vara med, eller göra sammaledes vid en samordnad tidpunkt på andra platser, så hör av dig.

Ps. Jag är glad över det stöd jag fått efter att jag åkte dit för brott mot terrängkörningslagen, tack alla 🙂 Vill också förtydliga: Jag bränner inte runt på skoter överallt vårvintrarna igenom och jag skulle aldrig ifrågasätta renskötselns skoterförbudsområden i kalvningstid. Jag äger två gamla skotrar. En från 1986 och den andra från 2004 (tror jag) som jag kör med max 40 mil per år. En sträcka en skoterturist kan tillryggalägga under en helg utan problem. Oftast kör jag i jobbet för att samla bildmaterial, för ved- och materialtransporter, men också sparsamt med familjen. Denna fråga gäller dock rätt att färdas på de gamla marker där även mina förfäder har upparbetat urminnes hävd. Ds.

Visningar: 212

Ett svar på ”Urminne som inte gills”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *