På cykel med dotter och hund

for vi till den så kallade Jägarhyddan, tidigare centrum för omfattande skövling av skogarna kring Parkijaur, numera privatägd.

Det var grova tallurskogar på mårkan mellan sjöarna Rádnávrre och Barkávrre och kring stränderna.

Skogar som kalaverkades för att ge plats åt vattenmagasinet. Skogar vars ynkliga spår endast en och annan fastkilad stubbe vittnar om. Det känns märkligt att gå i det gyttjiga,

förödda ökenlandskapet

som under senhösten hyser vatten som går minst tio meter upp över huvudet.

Spår efter sångsvanens gigantiska pladuskor syns i leran.

Tre tranor ger sina märkliga ljud ifrån sig och kommer flygande rakt över oss. Efter ivrigt letande bland stenarna hittar Astrid två musselskal. Grova roströda kättingar sitter fastborrade i storstenarna. Vilken funktion de haft är svårt att sia om, mest troligt höll de flottningsbommar på plats. Vi vandrar ut på ett skär långt ut i magasinet.

Min teori är att trots marken varit dränkt sedan 1970 då Parki kraftstation togs i drift, bör vissa arkeologiska spår som härdar och gravar gå att se. Spår som bevisar motsatsen till det som vissa människor propagerar för, att området inte var så värst mycket befolkat av samer förr i tiden. Tyvärr ligger alltför mycket is ännu för att kunna se några spår.