Tuorpons sameby namngiven av fiskeredskap

Det är fascinerande att den till ytan näst största samebyn Tuorpon getts namn av ett fiskeredskap. En sameby har kolonialmakten Sverige bestämt strikt ska vara till för samer som bedriver renskötsel, inte fiske, som ju kåtabränningen utanför Storuman tydligt visat.

Tuorpon, eller duorpun som är den korrekta lulesamiska stavningen, stöt, puls (att skrämma fisken med), som det står i Olavi Korhonens báhkogirjje, ordbok, eller duorbbot rb, pulsa, (att skrämma fisken med).

Troligen kommer samebyns namn från en gammal samisk vinterboplats väster om Majtum, vilka arkeologerna till viss del undersökt. Platsen har namn som Dálvvadisjávrre och Dálvvadisáhpe och så Duorpunjávrre en bit norr om.


Namnet kan också härledas från en plats cirka sju kilometer nordväst om Randijaur by. Här hittas namnen Duorpunjiegge, Duorpunjávrre och Duorpunoajvve inom en rätt så snäv yta.


Det sistnämnda namnet är speciellt intressant, Duorbunoajvve, duorponhuvudet. För det var så den brukade se ut, själva änden, klumpen, på duorpun. Ungefär som figuren högst upp har.

Duorpun användes mest vid notfiske, men den kan också ha brukats för att skrämma fisk från båt eller strand till fiskfällor eller stängnät. Redskapet är 2,5 – 3 meter långt och fäst i själva klumpen i ett hål med en spik eller träplugg som säkring.

När man vid notfiskets sista och känsligaste fas, då stängarmen drogs upp mer och mer och kilen började närma sig, var det viktigt att duorbbut, eller turpa som kvikkjokksborna brukade säga vid notfisket. Det skulle duorbbut mer intensivt ju närmare kilen kom. Detta för att fisken inte skulle rusa ut åt sidorna utan hållas sig i den trattformade änden på noten, kilen, tills fångsten drogs upp på land.

Det som mest skrämde fisken var troligen bubblorna som bildades av duorpun när den gång efter gång stöttes ner i vattnet. Det var också bra, berättade Östen Nägga i Jokkmokk, om duorbun ibland tog i botten.

Visningar: 272

4 svar på ”Tuorpons sameby namngiven av fiskeredskap”

  1. 25 kranier uppgråvda från kyrkogården i Lycksele.
    På 50-talet.
    Vem ska gräva ner dom igen?
    Makabert så det räcker och blir över.
    Ättlingarna till dessa stackare är nog till största delen numera helr vanliga svenskar.
    Det kan röra sig om hundra personer eller mer som berörs.
    Personer som nu bor över hela landet.
    Det borde beröra alla.
    Borde vara ett ämne att ta upp utanför det samiska.
    Uppdelningen i svenskar/samer blir bara absurd.
    Det berör alla.
    En skam för nationen.

  2. Staten har stulit och skövlat gigantiska områden mark.
    Samma stat som bränner privat egendom på den mark staten stulit.
    Samtidigt går svensken och hela utbildnings och forskarvärlden och blundar.
    Men de flesta gör ju det som ger någon slags personlig vinning.
    Att gå i klinch med staten, som är rättsväsendet, det innebär att man går i konkurs, blir rättshaverist.
    Men man måste ju också sova gott på natten.
    Så vad göra?

    1. Håller med dig. Men det finns ändå krafter i den akademiska världen, också samiska, som med tiden kommer göra skillnad. Staten kan inte ha sitt huvud nedborrat i sanden så mycket längre till. Risken är annars att vi blir dräpta utan snara, winchester eller bål…
      Men det är typiskt för den svenska staten, med penna, lagar och paragrafer rensas markerna etniskt och ger exploatörerna fullt tillträde. Lika effektivt som vilken annan kolonialstat som helst.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *