1968 intervjuade jokkmokksapotekaren och radiojournalisten Nils Hövenmark min 81-årige morfar Rupert Eriksson hemma i köket i Kvikkjokk. Ämnet var sarekforskaren Axel Hamberg och tragedin med Manne Hofling. 1918 var Hofling på väg upp med proviant till Hambergs observatorium på fjället Bårddetjåhkkå i Sarek där han tjänstgjorde som meterolog tillsammans med sin assistent Finn Malmgren. Men Hofling kom aldrig tillbaka. Därför gick Malmgren för att leta efter honom, utan resultat. Morfar nämner de spekulationer som fanns om att Malmgren tagit livet av Hofling och han för också fram egna gissningar om Hoflings öde. Jag har gjort en avskrift av intervjun:
Kände ni Finn Malmgren och Manne Hofling och de där?
– Jo, tacka för det! Det var hemskt tråkigt med de där två. Att de förolyckades båda två.* Jag minns den där första natten, jag brukade alltid ta emot båtarna, för att skjutsa upp turister. Vi hade ju gästgiveri 36 år. Och då var de i glada tag, studenter, jå. Ganska, lite berusade var de för att ha sluppit från sina studier och allt. De klev upp på tak och höll tal! Å roliga var de.
Det var hemskt tråkigt att det skulle gå på det där sättet. Men nu är det det att det är mycket det att de sparar när de ska ge sig ut på en vandring. Så sparar de långt ut på dagen. Och det är bara några timmar ljust i september redan. Om han skulle ha gått på morgonen… Ja det var Malmgren som gick och ska leta Hofling, och gick på kvällen. Och han blev liggande på en hälla där, och klarade sig, det var inte så dåligt, men se Hofling. Han var sjuk. Han var ju sjuk.
Jag var den förste som träffade Malmgren, för han kom ju till oss. Och han var så förtvivlad, så jag for dit och letade. Då kunde vi spåra Hofling ända till den där bäcken där, som är nedanför toppen, som kommer ned från en jökel. Dit kunde vi spåra. Och sen var det absolut omöjligt att hitta någon fortsättning på spåret. Men det är det att det hade blåst hårdare västanför bäcken, det hade det gjort. Men min dumma tro det är det att han kröp ned under isen i bäcken. Men sedan pratade Hoflings far med mig att jag skulle gå dit upp så sent som möjligt i september när jag började anta att nysnö kommer. Och jag gick ju då och letade han överallt och kom ju till bäcken precis där spåret tar slut. Herregud då får jag ju se att den där bäcken, det är is. Tjock is, jökel alldeles. Men då är det stenar under. Ifrån de där stenarna har det tinat på isen. Så det var husrum. Det var 29 september jag var där. Och jag kröp. Då var jag övertygad med en enda gång att här måste Hofling ligga. Om jag nu verkligt ska tala om, det var ju bara dumheter. Jag kröp ju under isen för jag var ju för att söka och försöka göra det bästa jag kunde. Och jag var så rädd, så hade jag hittat Hofling där så hade jag nog dött själv. Men sedan började jag fundera på det där att, sedan, men inte då, jag kunde inte komma ihåg då att vattnet kan ha spolat iväg med han. Men det var det det hade gjort. Ifall att han inte ligger nedanför klippan.
Hittades han i bäcken sedan då?
– Nej! Han är inte hittad ännu.
Är han inte det?
– Nej, nej. Omöjligt.
Men hans skidor hittade de visst?
– Han hade inga skidor, han gick.
Gick han?
– Ja han gick. Se det var ju första snön det där. Men det kom så väldigt så det blev bra djup. Jaja, inte var det så djupt, vi gick ju vi också. Inte hade vi några skidor då vi letade honom. Vi var ju ända upp på toppen också.
Men då är det det att själva klippkanten, den var bar. Så han gick väl den. Och kanske det var mörka natten. Och stormade gjorde det väldigt. Så kanske han steg för nära kanten och ramlade över. Och ramlade han över då blev han liggande mellan isen och bergväggen, det är flera meter det. Och ramlade och slog ihjäl sig med en enda gång. Och om det är så, då kan han komma fram, jaa, Hamberg har räknat ut det där, men det var över 30 år skulle det ta.
Ja inte förrän det har glidit ner då?
– Ja har han frusit in i isen, och isen den glider. Och han vet precis hur mycket den glider per år. Så då är det inte svårt att räkna ut det. Den här Ragnar Laestadius, känner apotekarn till honom?
Nää.
– Han har varit i sommar här för att det är ju en släkting till de där Laestadius, prästerna som vi hade här, Petrus och Calle Laestadius. Och han kom hit. Tycktes vara som kvikkjokksbo han också. Han gick ju på den där isen. Och så kom han i nedrekanten på isen och hittade en massa fjällämlar. Det är en rolig herre det där. Han räknade ut att de var ett par tusen år gammal de där.
Var de döda alltså?
– Döda, ja, men de har legat infrusna precis som Hofling nu gjort. Och så kom de fram där nedersti och isen där är ju stor. Jag vet inte hur stor isen är, men nog är den väl nån mil lång tror jag.
Jaså är det den stora Pårteglaciären?
– Ja stora, ja. Glaciären.
Hur var Finn Malmgren då?
– Finn Malmgren? Jo han var lugn och snäll och fin. Och så har de pratat strunt. Så jag är då fly förbaskad över det där. Att de ska gå och prata och dikta. Jag träffade Malmgren, och jag såg – för jag har en liten förmåga att kunna se på folk om de döljer någonting – jag såg hur oskyldig han såg ut när han talade om det där. Nog har jag hört att de har trott att Malmgren har dödat Hofling. Men det kan jag då gå ed på att det är det värsta svammel som man kan ha hört. För det skulle man ha sett. Inte hade han kunnat dölja det. Och jag är glad att jag nu får tala om det där så att de inte ska gå och tro sånt där. Det är tråkigt med Malmgren med att han också kom utför. Det är konstigt. De där glada gossarna som kom hit en vårnatt.
Var det en spänstig karl, Finn Malmgren?
Spänstig? Jaa, för all del. Men han var inte stor. I apotekarns storlek ungefär. Och lika satsig var han, jadå. Och duktig var han som kunde ligga på en hälla hela natten, i yrväder där.
* Finn Malmgren omkom 1928 under Nobiles zeppelinarexpedition. Läs mera här.
Jag är tacksam om du vill stödja mina publiceringar på denna blogg med en swish 0702300955
Stora tack 💚
Visits: 192
