Jag är i ålder nu (62 den 19 maj) då allt kan hända med hälsan. Min biceps lossnade när jag tog i med båten i höstas och för någon dag sedan blev det en annan muskelbristning, eller vad det nu var, när jag skulle lyfta bort skotern som jag fastnat med i snöblandat flövatten. Det förra kändes knappt men bristningen i underarmen gjorde ont som bara fan. Och innan dess var det proppen och pisseriet…
Många män tycker det är skämmigt att berätta om besvär när det gäller den nedre regionen, men inte jag. Det är ju en kroppsdel det också. Alltså urinvägarna.
Den 18 februari fick jag en TIA.
Lades in för observation på Gällivare sjukhus i två dygn. Allt testades. En undersköterska sa att jag skulle gå på toan och tömma blåsan. Att jag skulle ta det riktigt lugnt så att jag kände att den var riktigt tom. Så jag gjorde.
Återkom efter typ fem minuter. Satte mig på sängkanten. Syrran smorde nåt gel nederst på magen och lät en ultraljudsapparat svepa över magen. En cirkel framträdde fort på dispayen som avslöjade att den tomma blåsan innehöll 1,4 liter urin. Sinnessjukt… Hur fan var det möjligt? Syrran sa att jag måste tömma blåsan med en kateter. Sagt och gjort.
En spruta med nån annan slags gel pressades in i urinröret. Så kom katetern. En genomskinlig slang med skarp kant – som en förgasarslang till en skoter – fördes in i snoppen. Först gick det lätt, sen mer motstånd pga. förstorad prostata. Just innan slangen nådde blåsan ilade det till som bara helvete. Anade på en gång att något hyvlats bort. Jag fick en påse på slangen som fylldes med blodblandad urin. Mängden antecknades. Jajjamen, 14 deciliter.
När jag for iväg på avdelningen för att hämta mig lite extrakaffe ur automaten bar jag den där rödfärgade påsen i vänster hand. Det var galet fult och surrealistiskt. Jag var heller inte mig själv riktigt. Pratade med alla som bara den. Och slangsatan stramade och slet i snoppen. Värst när efternattens drömstånd inträffade. Riktigt bedrövligt faktiskt. Ska jag ha det så här nu, och hur länge? tänkte jag.
Åkte hem med buss och från Jokkmokk till Randijaur med kateter kopplad till en urinpåse. Alltså…
Sen fick jag en kallelse till urologen i Gällivare och där fick jag en ny kateter. Den var beigefärgad och mjukare med fasad kant. Gick lättare att föra in. Påsen byttes ut mot en kran som jag öppnade var 3-4 timme. En fantastisk innovation. Körde ved, fotograferade, åkte skidor, målade fönster. Kände att jag kunde göra nåt. Jag fick med mig en broschyr om självkateterisering och kallelse för återbesök den 5 april.
Urologen igen. Den förtroendeingivande sjuksystern frågade om jag förstod varför jag var där? Jag hade nog inte fattat det riktigt. Inte lyssnat helt enkelt. Läst broschyren, men ändå hade polletten inte ramlat ner.
Besöket handlade frankt om att antingen ha kvar slangen med kran eller att lära sig att själv tappa urin från sin blåsa. Alltså att föra in en engångskateter i snoppen fyra till fem gånger per dag. Jag blev helt chockerad. Ska jag!?
När jag jobbade i hemtjänsten tömde jag en och annan kateterpåse, men jag fick aldrig kateterisera någon, det var undersköterskornas ansvar. Men nu var det mitt eget, på mig själv.
Men med fakta och erfarenheter från andra med samma problem som sjuksyrran berättade om bet jag ihop och valde att ta bort krankatetern. Lärde mig hur man skulle göra. Kastade ifrån land.
Hygienen superviktig. Öppna den långsmala påsen runt katetern. Fylla den med ljummet vatten. Låta vara minst 30 sekunder så att ett typ glidmedel frigörs. Tjobba in den. Så jag gjorde. Första två decimetrarna går lätt, men sen far ju urinröret runt prostatan – och där gör det lite ont – innan själva urinblåsan. Väl inne kom urinen direkt, blandat med lite blod. När det slutat strila drog jag ut den med en liten skvätt i slutet. Hemskt igen, men inte som allra värst.
Nu går hela alltet på rutin. Inga problem. Oftast inget blod. Vi är verkligen anpassningsbara. Människans framgångsrecept, och förbannelse…
Skälet till att det blivit så här är att TIA:n troligen förstört signalsystemet som gör att man känner sig nödig. Ofta kommer signalerna tillbaka igen efter något dygn, men det kan också ta längre tid, eller bli till en permanent skada.
I morse gick jag på toa som vanligt och pissade, som vi säger. Ingen vidare fart i stålen, men det kom en typ halv deciliter. Och nu har jag omöjligen förmått att samla på mig över en liter i blåsan. En positiv signal kanske?
Om allt börjar fungera igen väntar troligen operation där de hyvlar ner prostatan under narkos eller ryggbedövning. Detta för att kunna tömma blåsan så att den blir helt tom och få bättre fart på stålen. Och det fungerar, har jag hört från en väns kusin. Återkommer om det blir så...
Träffar: 275
