Skotertur i kulturlandskapet

Huhttán, Sládán, Mállenjárgga, Livkko, Vuogájávre, Tsielekjåhkå, Unna Vuogá, Fieres, Ruopsok, Rákkas, Ridovárre, Stájgáguovddel, Gurávágge, Bávve, Darrevuobme, Darrávrre, Darreädno, Ántilåpptå, Bádurgårsså, Måskásjguojkka, Rivggonjunnje, Såmmarlappa, Gárddevárre. Så nedströms Darrávrre: Luoppal, Basseuksa, Unna luoppal, Njoammelgårttje, Njunjes, Bäcken, Råvejåhkå, Rávvdagiedde. (Återkommer om namnen i del 2.)

Varför en radda av lulesamiska namn? Jo därför att de ska brukas och uttalas och spridas för att stärka upp det samiska kulturlandskapet. Få bort stämpeln av vildmark där det endast funnits spännande rovdjur, häftiga fjälltoppar och dånande glaciärisar. Kanske ska de förklaras, om det går, men de kan finnas så förvanskade – eller uråldriga – namn som ingen längre förstår. Ofta bär namnen en kort och eller lång berättelse – ibland för att kunna fylla en bok.

Raddan beskriver axplock på platser som jag, Åsa, Astrid och Nils gjort på två skotrar igår. Under tio mil for vi på, i, över och bredvid de här ställena. Stannade ofta. Som vid Unna Vuogá. Ett karaktäristiskt berg som florerar på Lars Piraks målningar som ett berg som renskötarna ofta övernattade vid med renhjorden samlad vid kåtorna och hundar som hjälpte till med att vakta renarna. Just vid Unna Vuogá och norr om vid Rákkasbákte kryllar det av arana, härdar, där samer övernattat i eoner av tid.

Jag tänkte att vi skulle kunna se någon arran, utan att jag detaljstuderat Riksantikvarieämbetets förnämliga nättjänst Fornsök i förväg. Nils sprang runt som ett jehu och letade på de släta grus- och sandåsarna söder om berget, men inte en enda arransten eller någon sten för att tynga ner någon kåtaduk eller binda härkar vid gick att se. Men de låg söder och norr om, såg jag sen.

Jag berättade om hur förfäderna troligen alltid flyttat förbi Unna Vuogá, också när de var vildrensjägare. Att folk förr tog brynstenar på Ruopsok i väster. Att jag nedför detta fjäll en maj såg en björhona med unge i vild eufori störtade nedför fjället på renkalvsjakt. Så styrde vi upp mot Fieres. En bastant järv hade skumpat söderut, mot Riehppentjåhkkå. Vid det brutala klippmassivet berättade jag om Per Blinds störtning och att han låg med brutet lårben fyra dygn i snön, och överlevde. Nils trodde inte det var sant.

Vi fortsatte i svackan mellan massivet och Ruopsok. Märkligt att det aldrig bildas någon hängdriva där? Jag gick här en sommar. Alfåglar guppade på den namnlösa sjöns yta.

Vi rundade Ridovárre och fortsatte över slättlandet till renvaktarstugorna under Stájggá. Sen ner mot skoterleden till Darrávrre och upp efter älven mot Såmmarlappa. Jag stannade vid láhppa, och berättade om hur platsen fått sitt namn. Dock förstår jag inte förleden i platsens namn. Återkommer om det i del 2.

Den igenrasade bevakarstugan vid var nästa stopp. Jag berättade att vi bodde i en sån här byggnad i Sarek under några somrar jag och Lars Guttorm Blind då vi gjorde en massa provtagningar för Per Olof Hårdén och Uppsala universitet.

Vår plan var till en början att åka tillbaks till Huhttán på högfjället öster om Darregájsse, men det var för grått och snöblint så vi puttrade tillbaks efter leden istället. Stannade i STF:s stuga i Såmmarlappa för att köpa godis. Halva priset på kexchoklad! Detta för att stugvärden skulle avsluta vårsäsongen dagen därpå, dvs. idag.

Vid strömmen från Darrávrre och Luoppal stannade vi till och Nils for direkt iväg och letade insekter på stenarna. Här är en bild utan Nils dock 😀

Träffar: 284