Skogssamisk kultur osynliggjord i naturreservat
on 14/07/2019

Jag och min son Nils besökte Hästkullens naturreservat härförleden, som ligger 17 kilometer ostnordost om Jåhkåmåhkke/Jokkmokk. Ett jättefint talldominerat reservat med mängder av arter som bara kan leva i tallskogar som aldrig tidigare har kalavverkats.

Med sina nya springskor far Nils lycklig runt på mellan lågorna på det släta hedlandet. Plockar roligt formade kvistar och grå bark- och näverflagor med figurer på.

Jag fantiserar om allt insektsliv som finns i den murknande veden, allt liv under marken, de enorma mängderna svampmycel, symbiosen mellan svampar och tallar, informationsutbytet mellan olika arter, mykhorrizzan. Ju fler skogar som skyddas mot det moderna skogsbrukets massutrotning av liv, desto bättre. Tänker framför allt på biologen och vuollerimbon Mats Karströms, men också andra ideella naturmänniskors, idoga och extremt värdefulla arbete för att skydda de sista resterna gammelskog i Jokkmokks kommun. Kanske det här är en de skogar Mats fått till som naturreservat?

Så ser vi en gammal skogssamisk timmerhage. En hel anläggning faktiskt, på cirka 2,3 löpkilometrar. Imponerande!



Men på länsstyrelsens informationstavla som beskriver naturreservatet finns märkligt nog finns inte en enda rad om denna renskötselanläggning. På riksantikvarieämbetets nättjänst Fornsök står det desto mer 🙂

När naturvården var ung i Sverige och de första nationalparkerna bildades 1909 skulle naturen prompt skyddas från all mänsklig aktivitet och ingenting som människor bidragit till i de skyddsvärda områdena var någonting att fästa hänsyn vid. Inte heller urfolket samernas liv och leverne. Som om människor inte påverkat naturlandskapet genom seklerna, som om naturen och kulturen inte hör ihop. Ett synsätt som levde kvar ännu på 1970-talet, och tyvärr ännu idag…

Värsta exemplet torde vara när den förste generaldirektören på naturvårdsverket Valfrid Paulsson ville inhägna de gröna, artrika gräsytorna som verket lyriska uppmärksammade i Sareks högre belägna steniga och rätt så karga dalgångar.
Här och där i det gråa lyste gröna oaser med tjock torv och högt gräs. Ytorna måste ju skyddas mot renarnas klövar. De kunde ju trampas sönder!

Att grönytorna tillkommit just tack vare gödsling från renar – efter att mina förfäder mjölkat sina vajor här i tusen år – hade Paulsson och hela hans verk ingen aning om. De är mjölkningsvallar, kort och gott.

Hästkullens naturreservat bildades 2012 och infoskylten spikades upp 2014. I skyltens text anges att det trots 2,3 löpkilometer timmerhagar finns “riktig tallurskog” i reservatet vilken “lämnats ifred av människan”. Man häpnar.

Samma ignorans också idag. När det gäller just den skogssamiska kulturen är det generellt riktigt jävligt. En kultur som historiskt Sverige gjort sitt yttersta för att utplåna. Som ännu idag körs över av skogsbolag och vindkraftsföretag. Exploatörer som riksdagens politiker prioriterar att omhulda.

Förutom att naturreservatet verkligen finns till är det också roligt och modernt att det finns en lulesamisk text som beskrivet dess naturvärden. Steg i rätt riktning 🙂

Vad Hästkullen heter på riktigt går dock inte att utröna…


Leave a Comment:

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


3 Replies to “Skogssamisk kultur osynliggjord i naturreservat”

  • Vi kallar oss “svenskar” numera och vill inte veta av någon koppling till “lappar”.
    Det beror till största delen på beskrivningen av dessa “vildar” som görs i den förfalskade historien och nutidsskildringen av norra Sverige.
    Vi vet varför.
    Allt handlar om råvaror.
    Då måste det göras för att försvaga och stigmatisera.
    Annars skulle inte råvarustölderna kunnat genomföras

    Och egentligen vet alla det
    Ändå deltar vi i charaden dagligen.
    Alla vill ju ha en bit av kakan.



Hermelin

Sök! Separera sökorden med komma och mellanslag