Brand vid Gasska Stájnasjávrre.
Den 24 juli i somras kom jag körande från Kvikkjokk. Ett par kilometer öster om Gasska Stájnasjávrre, cirka 45 kilometer från Jokkmokk, bolmade det från plantageskogen. Ringde 112 och efter cirka 45 minuter kom tre brandbilar från Jokkmokks Räddningstjänst till det grustag där jag väntade. Då hade brandpersonalen fått vara hemma några timmar efter flera veckor av brandbekämpning.
De var nyduschade kände jag på lukten. Men nu var det dags igen. På grund av den täta plantagen gick det inte att se vart det brann, men jag pekade ut riktningen, som jag fått klar för mig eftersom jag flugit drönare över brandhärden.
De två yngsta i brandstyrkan, Nathalie Olofsson och Axel Jonsson, for på lätta ben för att reka brandplatsen mer exakt och analysera dess omfattning, samt var de kunde hitta vatten. Tyvärr fanns inget vatten i närheten, så styrkan tvingades dra en slang från brandbilarna kring 500 meter bort.
Branden, som troligen utvecklats av ett torrblixt på den kruttorra marken, gick fort att släcka. Det tog däremot längre tid att eftersläcka. Elden sprider sig ner i humustäcket efter rötterna, under lågor och nära stenar, så det kan pyra länge utan att man märker det. Vattenhinkar användes flitigt i detta tålamodskrävande arbete.
Visningar: 252
SLU, Sveaskog, LRF, Norra Skogsägarna m fl.
Alla blåljuger.
Ingen säger det du säger.
Att det är plantager som är problemet.
Alltid är problemet i svensk natur.
Som Gudrun och stormarna söderut, de ryska krukväxtgranarna visste dom redan innan att de skulle blåsa ner.
Det spelar ingen roll.
Elbolagen, infrastrukturen, hela det övriga samhället såg på när SLU, Sveaskog, Skogsstyrelsen o co slog sönder samhället.
De vågar kanske inte åtala just för att staten leder skogsbruket.
Inte industrin eller kapitalet som det blåögda miljöfolket ofta fortfarande tror.
På sikt brukar sanningen segra.
Men det kan ta tid.
I det efterblivna konungariket Sverige går det extra långsamt